Den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad
Av Johnny Dahl
Foto: M. Nota - Holland
Så står dom där; de två männen och ber. Den ena lägger ut texten inför Gud och påtalar att han verkligen är en gudfruktig människa och talar om allt gott han tycker att han gör.
Den andre bara står
där och med nedböjt huvud och i sin förtvivlan ber
att Gud ska vara nådig mot honom. Det här beskriver Jesus
i Lukas 18: 9-14.
Gud lyssnar till den ödmjuke syndaren
Hur är det med oss som ber? Ber vi för att vi ska synas eller för att tala om för Gud hur duktiga vi är, eller ber vi i nöd över vårt eget bristfälliga liv? Ja, nog kan det var nära till hands att tala till Gud och uttrycka vad gott jag gjort och hur bra jag sköter mig i och utanför kyrkan; kanske t.o.m ser ner på de som inte ber tillräckligt mycket och länge eller kanske kritiserar på vilket sätt de ber.
Jaha; titta den där ber inte i tungor ens, han kan inte vara nära Gud och se på den där hon är alldeles tyst och säger inget alls. Och inte lyfter dom händerna heller. Men jag; ja, jag ber helt rätt och se på mig hur ni ska göra. Lyssna på min präktighet och hör vad duktig jag är på att tolka Bibeln och be på exakt rätt sätt, så att Gud hör mig. Men ack; vad fel det blir och vad lite Gud lyssnar till och ser på detta.
Det är den ödmjuke syndaren han lyssnar till; inte till den som är full av självtillräcklighet. Det är den som är i nöd han lyssnar till; inte den som försöker vara perfekt i allt. Därför, då vi kommer inför Gud i all vår svaghet och bristfällighet ja; då kommer vi nära Gud och då lyssnar han på vad vi har att säga. De som försöker att framhäva eller upphöja sig själva inför Gud, de kommer inte ens i närheten av Honom.
Mannnen som upphöjer sig själv
Farisén som står
där
och ber verkar närmast
ha en lista på allt det goda han tycker att han gör och
räknar upp allt. Han tackar Gud för att han inte är
som andra bristfälliga människor och framför allt inte
som den där publikanen, som står en bit bort ifrån
honom. Han påtalar i sina egna ögon heligt; att han fastar
regelbundet och att han ger tionde av sina pengar. Han tycker att han
gör allting rätt och han står där och hoppas på att
det är många som ser honom, då han lägger ut
texten. Kanske förväntar han sig applåder också för
sitt framträdande. Han upphöjer sig själv och tycker
att han är bättre än andra och ser ner på dem.
Vi kanske har anledning att tacka Gud för att vi inte är som vissa andra elaka och avskyvärda människor men att säga att vi är bättre än alla andra och att det bara är vi som är de goda, vore att dra alla över samma kam och bli domare över dem vilket vi inte är utan som är upp till Gud själv att avgöra.
Men har inte många av oss varit i den situationen då anser oss bättre och vi står där och ber till Gud och påtalar hur mycket vi gör och hur villigt vi offrar i kollektboxen och hur duktiga vi är på att fasta och att hålla hans bud till punkt och pricka? Har vi inte också sagt någon gång eller flera gånger: "Tack gode Gud för att jag inte är som de där andra syndarna." Vart tog ödmjukheten vägen då? Vart tog vår egen bristfällighet vägen och vår nöd, för att bli befriade från vår egen synd eller syndfulla natur?
Är du eller jag bättre än någon annan? Anser vi oss bättre och gudfruktiga då vi uttalar långa ramsor och många ord, i våra böner till Gud? Då kan vi fråga oss: Upphöjer vi oss själva och anser oss som förmer än den som finns vid vår sida? Om det är så, då lider vi av stolthet och skrytsamhet och det är väl knappast vad som är gott i Guds ögon och som han lyssnar till.
Mannen som ödmjukar sig själv
Nej, låt oss komma tillbaka
till ödmjukheten och vara som
publikanen som knappt vågade se upp till himlen och den totala
motsatsen till farisén. Han slog sig för bröstet (i
sorg och förtvivlan) och han var ångerfull i sin syndfullhet,
som han också uttryckte till Gud: "Var nådig mot
mig, syndare." Han lyfte varken blicken eller händerna mot himlen
men vad han däremot gjorde var; han lyfte upp sitt hjärtas
nöd till Gud. Det var inte med många ord av egen upphöjelse,
utan endast med några få ord uttryckte han sin nöd
som en syndare.
Han står där i ödmjukhet och ångerfullhet inför Gud långt ifrån den präktige farisén och suckar ut med böjt huvud sin bön om nåd. Du vet säkert själv hur det är när huvudet är fullt eller överansträngt; man orkar inte lyfta det utan stirrar enbart i backen och så var det säkerligen med denne man. Han bara suckar i sin nedslagehet efter att Guds barmhärtiga hand ska röra vid honom och vara honom nådig. Kanske han bad: "Gud var mig nådig, förlåt mina synder, låt mig försonas med dig, ta mig till dig på nytt, jag ber om din kärlek." Och hans bön blev besvarad.
Dessa bägge bedjare bad på olika sätt till Gud. Farisén som upphöjde sig själv och gärna såg att andra höjde honom till skyarna och kanske rent av applåderade för det sätt han bad på, plus att han såg med förakt på publikanen. Men Jesus som känner allas hjärtan och allas önskningar säger oss, att den ångerfulle och förkrossade publikanen; att det vara han som gick hem rättfärdigad, inte den andre.
Vi blir också rättfärdiga om vi ber som han då vi ber genom Jesus Kristus: "Gud var nådig mot mig, syndare och jag ber om att din oändliga nåd ska omsluta mig för jag klarar mig inte utan dig." Bara vi kommer i ödmjukhet och inte för att upphöja oss själva som farisén gjorde.
Låt oss sträva efter ödmjukheten
Jesus säger här i Lukas 18:14 "Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
Det är för väl att detta finns nedskrivet i bibeln så att vi kan gå tillbaka eller bli påminda om detta, då den onde vill föra oss på villovägar och falla in i gammal stolthet på nytt. Låt oss undvika det genom att vara ödmjuka inför det faktum att vi är frälsta enbart genom Guds oändliga nåd och att vi förblir i den nåden. Så även i våra böner till Honom som har allt i sina händer; även våra liv. Jag vill för min egen del undvika att falla för den frestelsen som farisén gjorde och upphöja mig själv; en upphöjelse som inte är ett endaste dugg värt, i Guds ögon.
Vem är väl jag som ska sätta mig till doms över någon annan? Och vem är väl jag som ska se ner och nedvärdera andra? Jag minns hur det var den där nattsvarta dagen då Jesus bultade på dörren in till mitt hjärta och jag tog emot Honom och han dukade upp ett bord för mig och höll måltid med mig och allt detta gjorde han i sin oändliga nåd.
Jag, som hade farit omkring kors och tvärs över detta land och dragit skam över mig själv och andra. Skulle jag nu då se andra som mindre värda eller upphöja mig själv på nytt, då jag nu har fått ta emot försoningens gåva från Gud själv? Nej, jag tror inte det!
Det som är något värt i Guds ögon är då vi kommer inför Honom som just syndare och har vi fallit in i ny synd så bekänner vi det på nytt och ber om förlåtelse. Då ska Guds nåd som övergår allt förstånd sätta oss fria och vi kommer att få se Himmelriket på ett nytt sätt och alla de gåvor som finns där för oss som är ödmjuka. Vi ska bli upphöjda! Hur högt kan vi komma? Till Himlen? Vi ser heller inte ner på någon annan utan håller vårt fokus på Jesus och då vi gör det, kommer det att gå oss väl här på jorden och även i Himlen då vi kommer dit.
