Marianne drabbades av Guds kraft
Av Marianne Torneus
Foto: www.trosgnistan.nu
Jag hade gått ett par alpha-kurser.
Då de skulle ha en samling i kyrkan om församlingsuppbyggnad
över hela dagen, var jag egentligen inte intresserad av det. Men
jag var tvungen att gå; jag kände det så. Jag ringde
på kvällen och frågade om jag fick vara med och de
blev förvånade. Men det gick ju bra.
Vittnesbörd om Gudsnärvaro i förbön och dop
Det hela avslutades med en gudstjänst, men den var inte som det brukade vara i denna kyrkan utan det var olika bönestationer. Längst ner i kyrkan var det en förbönstation, dit kände jag att jag skulle gå men det var fullt och inte skulle jag våga gå dit.
Bön om Gudsnärvaro
Till slut var det tomt där och jag började gå
dit men först fastnade jag i bänken när jag skulle gå,
men så var jag framme. De var två förbedjare som lade
händerna på mig och det enda jag bad om var Gudsnärvaro;
inget annat. Jag var lite orolig och tittade mig om lite för att
försäkra mig om, att allt var okej.
Efter ett tag kände jag mig "konstig" och ville sätta mig men de fortsatte att be.Till slut fick tag i en bänk och satte mig och sedan slutade de att be. Jag kände mig totalt konstig och for ut som en pil och då jag kom tillbaka, fick jag tag på vår pastor och pratade med henne.
Jag följde med ut i köket där de gjorde mackor till de som skulle åka långt. Allt kändes helt ovanligt och om jag skulle släppa bordskanten skulle jag ramla omkull. Fötterna kändes som om det var stora fotbollar under och det kändes som jag vore fyllsjuk.
Den kraften höll i sig en vecka och jag vaknade vid 4-5 på morgnarna; klarvaken. Helgen efter skulle vi ha en alpha avslutning och det enda jag bad om då, var att få sova. Och det gjorde jag till slut.
Lust att döpa sig
Sedan, när jag för första gången såg ett
dop, tyckte jag det var intressant; minns att jag tänkte det. Har
inte växt upp med att gå till kykan, ingen tro alls.
Jag såg en man komma upp ur vattnet, sen var allt annat i dimma.
Jag hörde inte vad pastorn sa där framme. Det enda jag ville
var att få hoppa i vattnet och bli döpt. Efteråt var
det en som märkte att det var något med mig.
Hon sa på skoj: - Är din tur nu?? Jag bara nickade och kunde
inte prata; så starkt var det.
Gick och försökte tala med pastorn men vet inte riktigt om han förstod. Själv hade kunnat göra det på stubinen. Men det bestämdes att jag skulle döpa mig en månad senare. Och det var nog tur. För det blev helt fantastiskt.
Dopdagen den 1 maj 2005
Jag var jättenervös innan bl.a på hur jag skulle tala om det för de närmaste. Mina tre tonårsbarn ringde jag först. Dom var ute och jag bad dom komma hem, då jag hade något jag ville säga dom. Jag var jättenervös för vad skulle dom säga. Sa till slut att jag skulle döpas det blev en del frågor, men sen sa en av dom: "morsan har alltid ställt upp för oss; nu får vi också göra det."
Själva dopdagen var det soligt och fint; jag var jättenervös. På dagen ringer pastorn och frågar om jag vill tillhöra församlingen. Ja, det är väl klart, sa jag. Så var det själva dopet. När jag väl hade blivit ombytt och stod där framme, var jag inte nervös längre.
Så var det dags att gå ner i dopgraven; det var varmt och omslutande. Det kändes fantastiskt. Jag gjorde ett segerhopp innan jag försökte ta mig upp ur dopgraven, det var inte lätt. Men till slut gick det. Efteråt bad församlingen för mig.
Kände mig lite skakig i benen och tänkte att det berodde nog på att jag var så nervös. Senare var det fika och jag hamnade på en stol; kunde inte ta mig längre. Armarna skakade av Gudskraft, så jag hade svårt att ta koppen till munnen. Önskar verkligen att fler får uppleva det. Allt var totalt fantasktiskt!!!!!
Kampen med dottern
Hon skulle bo själv 6 mil hemifrån. Det började
snabbt med att hon inte var i skolan, fick inte tag i henne och visste
inte vad jag skulle göra. På morgonen brukade jag alltid
ringa och se att allt vat okej, men ofta fick jag inte tag i henne;
trodde jag skulle gå i bitar. Det var fruktansvärt.
Ringde min pastor då jag "gick på väggarna"
och bad så mycket jag orkade men hade inget annat val för
att överleva, kändes det som. En morgon när jag inte
får tag i henne, går jag in i ett annat rum och börjar
be. På en gång är jag i det rummet hon hyr och jag
ser hela rummet forslas bort till hennes säng och där står
två stora änglar. Jag kände att det blir bra.
Senare på dagen fick vi tag i henne. Ett par månader senare
hade hon sagt upp rummet och flyttat hem igen och efteråt har
jag gjort en tavla med de två änglarna.
Det är stort att det verkligen finns hjälp att få.
Vittnesbördet inskickat av Marianne Torneus
