Min Frid >>Moody >>Den barmhärtige samariten - predikan - juni 2008

Den barmhärtige samariten

Predikan av D.L Moody i Chicago 1876

Samariten hjälper den drabbade
Målning av George F. Watts

Vi behöver medlidande och deltagande. Om vi inte har medlidande med andra, skall alla våra bemödanden komma till korta. Det finns hundratals kristna, som verkar, men vilka uträttar så litet, därför att de aldrig hyser medlidande med sin nästa.

Medlidande och deltagande för andra människor

Ni kan finna min text i Luk 10:29.
"Vem är då min nästa?"
Vi hör, att en lagklok en gång stod upp, frestade Jesus och sade:
"Mästare vad skall jag göra för att få evigt liv?" Han frågade, vad han kunde göra för att få evigt liv, vad han kunde göra för att köpa sig frälsning. Herren besvarade hans fråga:
"Vad står det skrivet i lagen? Hur läser du?"
Den lagkloke svarade:
"Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv."
"Rätt svarade du. Men vem anser du vara din nästa?"

Därefter framställde Jesus en liknelse, som under artonhundra år har blivit upprepad. Jag vet ingenting, som mer träffande målar evangeliets kraft än denna berättelse om mannen som for från Jerusalem till Jeriko och föll i rövarhänder. Jerusalem kallades en fridens stad. Jeriko och vägen som leder dit, var överfylld med rövare. Jag vet inte, hur långt mannen kommit på sin resa, men rövarna överföll honom, stal hans pengar och kläder och sargade honom, varefter de lämnade honom i tro att han var död.

Prästen
En präst från Jerusalem kom den vägen fram. Det sägs, att det var av en tillfällighet, som han kom där. Kanske han skulle resa för att inviga någon synagoga eller hålla någon predikan över ett viktigt ämne. Han gick kanske med manuskriptet i sin ficka. Då han gick där vägen fram, fick han höra en suck. Och när han såg sig om, upptäckte han den stackars mannen, som låg blödande på marken. Han kände kanske medlidande med honom. Men likväl gick han honom förbi.

Leviten
Därefter kom en annan man - en levit. Då han hörde honom jämra sig, gick han fram och såg på honom. Även han kände medlidande med honom och sade kanske:
- Stackars karl! Han är helt överhöljd med blod.
Han har blivit illa skadad, är nära död. Och de har tagit från honom alla hans pengar. Ack, jag beklagar honom!
Han ville hjälpa honom. Men han hade viktigare göromål. Därför gick han vidare.

Samariten
Efter en stund kom en ny resande. Han hörde den sårades jämmer och kvidan, och gick fram och såg på honom. Den mannen var samariten. När han betraktat den halvdöde mannen, såg han, att han var en jude. Hur föraktligt brukade inte judarna se på samariterna! Det var en stor skiljemur mellan dessa folk. Judarna ville inte låta samariterna gå in i templet, inte heller ville de ha något med dem att göra. De ville inte umgås med dem.

Jag tycker mig se denne samarit komma, med sitt goda, välvilliga ansikte då han plötsligt får höra en suck från den stackars karlen. Han håller in sitt djur och stannar för att lyssna. "Och han kom fram till honom."

Detta är den skönaste delen av hela berättelsen. Många skulle nog vilja hjälpa en fattig man, om han vore i deras närhet, om det inte kostade dem något besvär. De vill inte söka upp den fattige. De önskar i stället, att den fattige skall komma till dem. De är rädda för att vidröra den blödande mannen, ty de kunde få sina händer nerblodade. Så var det nog med prästen och leviten. Den arme stackaren hade kanske skänkt hälften av sin förmögenhet till templet och hade även dyrkat Gud där. Men de kände blott medlidande med honom.

Samariten hjälpte den skadade mannen till härbärget

Den gode samariten kom fram till honom. Och då han såg honom, fick han verkligt medlidande. Hur milt låter inte ordet "medlidande".
Det första han gjorde var att skaffa den döende en dryck vatten, som han hämtade ur en bäck. Ty solen hade med sina heta strålar bränt på hans huvud. Sedan tog han fram olja ur en läderflaska och göt därav i hans sår. Därefter tänkte han på att den stackars mannen var svag och behövde något stärkande. Och han räckte honom litet vin.

Mannen hade legat så länge i solskenet, att han var nästan död. Rövarna hade ju lämnat honom halvdöd. Men vinet upplivade honom. Han undersökte därefter såren och såg, att de behövde bindas om. Men han hade kanske ingenting, som dög till det. Därför rev han fodret ur sin klädnad för att förbinda mannens sår. Sedan tog han upp honom och höll honom i sina armar, ända tills han vaknade. Och när den sårade var stark nog, lade han upp denne på sitt djur. Om juden inte varit halvdöd, hade han väl inte tillåtit att samariten lagt sina händer på honom.

Säkert hade han då behandlat honom med förakt. Men nu var han halvdöd och kunde inte hindra den barmhärtige samariten att behandla honom vänligt.
Har ni någonsin tänkt er, hur det skulle ha gått om samariten inte orkat lyfta upp mannen, om han varit nödgad att kalla på hjälp? Kanske någon hade gått förbi, som han bett om hjälp.
- Vem är ni? hade då denne frågat.
- Jag är en samarit.
- Är ni en samarit? Då kan jag inte hjälpa er, ty jag är jude.

Det finns ännu i dag mycket av det sinnelaget. När vi önskar föra en människa in på rätta vägen, när vi uppmanar henne att vända sina blickar mot himlen, ber vi kanske någon annan hjälpa oss. Men han svarar:
- Jag är katolik.
- Nåväl, säger du, jag är protestant.
Men ni hjälper inte varandra.
Samma gamla partisinne råder ännu i dag. Protestanterna vill inte ha något med katolikerna att göra. Judarna vill inte veta av hedningarna.

Det fanns en tid - Gud vare lov, den är nästan förbi - när en metodistare ville ta en baptist i handen eller en presbyterian en kongregationalist. En stor del av detta partisinne har försvunnit. Och den tid kommer, då alla dessa skall hjälpa oss i vårt verk att föra själar till Kristus. Det är ju detta Kristus vill med oss.

Nåväl, samariten fick upp honom på djuret och säger:
- Du är mycket svag. Mitt djur är ganska stadigt.
Det skall bära dig till härbärget. Och jag skall gå bredvid och hålla tömmarna.
Han höll honom fast på djuret. Och Gud är även i stånd till att hålla fast var och en, som han tager upp ur kulan.
Jag tycker mig se dem på vägen, då de går mot härbärget. Vid ankomsten dit säger han till värden:
- Här är en sårad man, som har blivit anfallen av rövare, sköt om honom det bästa du kan. Ingenting är gott nog åt honom.

Jag tycker mig se den barmhärtige samariten stanna där hela kvällen för att se till, vad hans sårade kamrat behöver. Följande morgon säger han till värden:
- Jag måste fara bort nu.
Och i det han lämnar honom två penningar säger han vidare:
- Sköt om honom. Och vad du mer kostar på honom, skall jag betala dig, när jag kommer igen från mina göromål i Jeriko.

Kristus berättade den här historien som ett svar till den lagkloke, vilken kom för att fresta honom. Och han visade därmed, att samariten var hans nästa.
Denna berättelse har blivit anförd för att lära kyrkobesökarna, att det icke är dogmer och kyrkobekännelser vi behöver. Vi behöver medlidande och deltagande. Om vi inte har medlidande med andra, skall alla våra bemödanden komma till korta. Det finns hundratals kristna, som verkar, men vilka uträttar så litet, därför att de aldrig hyser medlidande med sin nästa.

Att visa deltagande och sympati för andra

Om de vill dra upp en människa ur dyn, måste de sätta sig in i hennes ställning. Om ni inte har medlidande för den ni söker göra gott, skall ni snart kunna höja honom upp ur hans förnedring.
När jag var i New York, kom en man, vilken såg mycket sorgsen ut, fram till mig. Jag frågade, vad som oroade honom. Han svarade:
- Jag har flytt undan rättvisans klor. När jag var ung, brukade min far ta mig med till värdshuset. På detta sätt har jag fått vana att dricka, och starka drycker är för mig som vatten. För några månader sedan hade jag i England plats som huvudbokhållare på ett kontor, där jag hade allting gott och bra. Jag tjänade 50 dollar i veckan.

En kväll var jag ute med en summa, som hörde till min arbetsgivare. Jag gick in på ett spelhus och förlorade pengarna. Därefter rymde jag från England, från hustru och två små barn. Nu är jag här. Jag har ingenting att göra. Jag har inga rekommendationer. Vad skall jag göra?
- Tro på Herren Jesus, svarade jag.
- Jag kan inte bli kristen med den här skulden bakom mig. Det finns inte något hopp för mig.
Men jag återtog:
- Det finns hopp. Sök Jesus och låt allt annat vara.
- Nej, sade han. Jag kan inte göra det, förrän jag lämnat min chef gottgörelse för vad jag brutit.
Men jag höll fast vid det jag sagt. . . vid det enda nödvändiga.

Han skrev ett brev till mig, där han berättade, att min predikan om nya födelsen gjort ett djupt intryck på honom. Han hade inte kunnat sova natten efter det han hört den. Och till sist fördes han från mörker till ljus. Han kom sedan åter till mig och sade:
- Jag är villig att resa; till England och överlämna mig i rättvisans händer, om Kristus vill det.
Men jag svarade:
- Gör inte det. Utan skriv till er arbetsgivare, att ni med Guds hjälp ämnar ersätta honom hans penningar. Lev så sparsamt ni kan och var flitig, så skall allt gå väl för er.

Mannen skrev till sin arbetsgivare. Och även jag fick kort därefter ett brev från honom, där han berättade, att hans hustru skulle komma till New York.
När jag sist var i denna stad, frågade jag efter honom. Och jag fick veta att han mådde bra. Han saknade endast deltagande. Han behövde någon, som kunde leda honom.

Jag tror, att det finns omkring 10.000 unga män här i Chicago, som behöver deltagande och sympati.
Ni vet, vad ett vänligt ord kan betyda. När jag för tjugo år sedan kom hit, gick jag upp och ned längs med gatorna för att söka en plats. Och jag minns, hur behandlingen från dem som bemötte mig ovänligt, kylde genom min själ. Men när någon sade: "Jag känner deltagande med er, jag skulle vilja hjälpa er", blev jag så lycklig, även om man lade till "fastän jag inte kan det."

När jag lämnade mitt hem första gången och kom några mil därifrån, trodde jag, att jag inte skulle kunna härda ut länge med att vara från mitt hem.
Min bror hade för ett halvår sedan flyttat till denna stad. Jag minns, hur jag längtade hem. Och jag kunde inte annat än gråta, när jag vandrade med honom på gatorna. Då sade min bror till mig:
- Här är en man, som vill ge dig en cent. Han brukar skänka en sådan till varje gosse, som kommer till honom.
Jag tyckte, att han måste vara den bäste man, som fanns. Och bäst som vi gick där, mötte vi honom. Jag trodde, att han skulle gå förbi mig. Min bror som trodde att jag skulle gå miste om slanten, hejdade honom. Den gamle mannen betraktade mig och sade:
- Nå. Jag har aldrig sett dig förr. Du måste vara en ny gosse.
- Ja, svarade min bror. Han har nyss kommit hit.

Den gamle mannen lade då sin darrande hand på mitt huvud, klappade mig och sade, att jag hade en Fader i himlen, fastän min jordiske fader var död.
Därefter gav han mig en ny cent.
Jag minns inte, hur jag använde denna slant. Men den gamles vänliga smekning minns jag ännu i dag. Vad vi behöver är människors deltagande. Det finns hundratals kärleksfulla hjärtan, som, om de fick deltagande, skulle vinnas för ett högre liv.

Att sätta sig in i andras situation

Men kanske några av er invänder:
- Hur skall man kunna nå dem? Hur skall man kunna visa dessa människor sitt deltagande?
Det är ganska lätt. Sätt er endast in i deras situation. Tänk efter, hur ni skulle ha känt, om ni varit i deras ställe. Där är t.ex. en man, som är drinkare. Hans far var även drinkare. Om ni hade haft en sådan omgivning, hade ni kanske varit värre. Nåväl. Sätt er in i hans liv. Och tala vänligt och milt till honom.

Jag vill tala om en lärdom, som jag gjorde i Chicago för några år sedan. Under juli och augusti rådde som ni vet en stor dödlighet bland barnen där. Jag var med om två eller tre begravningar om dagen. Jag blev så van vid detta, att det inte oroade mig att se en mor för sista gången betrakta sitt barn, innan locket lades på kistan. Jag blev van därvid, liksom vi under kriget blev vana att se sårade och döda soldater.

När jag en afton kom hem, fick jag höra, att ett av våra söndagsskolebarn hade dött. Modern till barnet bad mig komma dit. Jag gick till det fattiga hemmet och fick se fadern drucken. Barnet hade blivit hemburet. Modern sade åt mig, att hon tvättade åt andra. Fadern förtjänade ingenting. Och lilla Adelaides arbete hade varit att samla bränsle till elden. Den där dagen hade Adelaide gått ned till floden, där hon sett ett vedträ flyta på vattnet. Hon hade lutat sig ner för att ta det. Därvid hade hon förlorat jämvikten och drunknat. Den stackars kvinnan var djupt bedrövad.
- Herr Moody, sade hon, jag ville be er hjälpa mig att få mitt barn begravt. Jag har ingen grav och inga pengar.
Nåväl. Jag tog mått på likkistan och gick min väg.

Jag hade min lilla flicka med mig. Och hon sade:
- Pappa, tänk om vi var mycket fattiga, om mamma skulle arbeta för vårt uppehälle, medan jag måste samla ved till bränsle. Om jag då föll i vattnet, blev du då inte mycket ledsen?
Denna fråga rörde mitt hjärta.
- Ack, mitt barn, sade jag. Mitt hjärta skulle brista, om jag miste dig.
Och jag tryckte henne intill mig.
- Pappa, har du medlidande med denna kvinna? frågade min flicka vidare.

Dessa ord väckte mig. Jag skyndade tillbaka till den arma kvinnans koja. Där bad jag till Gud för henne, att han skulle trösta hennes sorgsna hjärta.
När begravningsdagen var inne, gick jag dit, fastän min tid var mycket upptagen. Jag träffade den druckne fadern och den sorgsna modern. Jag köpte en gravplats, där en grav grävdes och den lilla flickan lades ned bland främlingar. Strax efteråt kom ett annat liktåg. Och ett nytt lik lades vid lilla Adelaides sida. Jag föreställde mig, hur jag skulle ha känt det, om min lilla flicka hade blivit lagd bland främlingar.

När jag efteråt gick till söndagsskolan, tänkte jag på detta, och ett beslut vaknade inom mig. Jag föreslog barnen, att de skulle bidra till att köpa gravar åt hundra fattiga små barn.
Vi fick snart ihop en summa pengar. Och tidningarna hade knappt kungjort det, förrän en fru kom till mig och sade:
- Herr Moody, min lilla flicka dog i morse. Låt mig få begrava henne bland era söndagsskolebarn gravar.
Jag samtyckte, varefter hon bad mig komma till begravningen för att bedja över hennes barn. Jag gick till graven. Det var en vacker junidag.
Jag frågade modern efter flickans namn.
- Emma, svarade hon.
Så heter även min lilla flicka. Och jag kom att tänka på hur jag skulle varit till mods, om det varit henne jag skulle vara med och jordfästa.

Jag satte mig in i moderns känslor, och jag kunde inte hindra det. En tår föll utför mina kinder.
En annan kvinna bad att få begrava sin son på vår mark. Denne son hette Willie. Det var också min egen lille sons namn.
De första två barnen bar sålunda mina egna barns namn. Därför kände jag ännu mera deltagande för dessa två kvinnor.

Om du vill känna deltagande, sätt dig då in i andras belägenhet. Chicago behöver i sanning många kristna, som känner medlidande. Låt oss bedja Gud om kärlek, att vi måtte få sådana män och kvinnor, som strör omkring sig vänliga ord och handlingar mera än predikningar.
Vårt fel är att vi predikar för mycket och sympatiserar för litet. Jesu evangelium består inte i ord utan i kraft. Må Herrens Ande komma över oss alla i kväll!
Må vi komma ihåg, att Kristus hade medlidande med oss. Och må vi, om vi träffar på en blödande medmänniska eller en, som vistas bland tjuvar och rövare, visa honom vårt deltagande och upprätta honom.

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.

Relaterade sidor

<< Tillbaka