Den trognes belöning
Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
Foto: Karolina Przybysz - Polen
Jag vill i dag fästa er uppmärksamhet vid det fjärde
kapitlet och den trettiosjätte versen i Johannes evangelium.
Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och
samla in frukt till evigt liv. Jag önskar inprägla denna text
i era hjärtan. Vi kan ha tusen texter till varje predikan, men de
halkar lätt förbi människornas hjärtan.
"Den som skördar, uppbär sin lön."
Om jag kunde få denna text in i era hjärtan i dag, skall dessa möten bli de mest välsignade, som någonsin hållits i Chicago, ty det är Herrens ord, och hans ord är mera värt än tiotusen predikningar.
Jag kan här tala av erfarenhet. Jag har i tjugoett år varit i Herrens tjänst. Därför kan jag också intyga, att han är en herre, som lönar med gott och som inte låter oss länge vänta på lönen. Jag tycker mig se många ansikten ljusna vid dessa mina ord. Ni har varit ute på Herrens åkerfält. Ni vet, att det är sant. Att få gå ut och arbeta för honom är en stor ära att få leda en fattig, trött själ in på livets väg och vända hans ansikte mot Sions gyllene portar.
Herrens lön är bättre än silver och guld, ty han har sagt, att den som är trogen skall få en härlig krona. Om någon gav till känna att han hade arbete för män, kvinnor och barn och att han ville ge dem en dollar om dagen, skulle folket tycka, att det var ett gott anbud. Men dessa penningar skulle dock snart taga slut.
Här är en kungörelse direkt från nådens tron till varje man, kvinna och barn att samlas i Guds vingård, där de skall finna skatter som aldrig förgås. . .det eviga livets krona.
Den trogne arbetaren skall finna skatter förvarade i fadershuset däruppe. Sedan han troget tjänat här, skall han hälsas välkommen där. Det finns arbete för många tusen män och kvinnor. Ni förbiser kanske barnen, men de måste ledas till Kristus. Barn har gjort mycket arbete i Guds vingård. De har stundom lett sina föräldrar till Jesus. Det var blott en liten flicka, som ledde Naaman till profeten Elisa. Kristus har nyttigt arbete för dessa små. Han har ett öga för de små tingen och vi borde vara uppmärksamma på sådant.
En vingård för att så och skörda
Då jag gick hit i dag, tänkte jag, att om jag kunde få er
att tro att vi gått till en vingård för att så och
skörda, skulle vi även erhålla en härlig skörd.
Alla klasser och stånd bör vara med. Först och främst
uppmanar vi predikanterna därtill.
Vad som gladde mig, när jag kom hit i morse, var att se de åttatusen
människorna, som gick in i denna byggnad och det stora antal predikanter,
som fattade min hand och med tårar i ögonen sade: "Gud
välsigne Er!" Detta gjorde mitt hjärta lätt.
Det finns några predikanter, som ställer sig i skymundan, liksom skämdes de att bli sedda i sällskap med oss på detta möte. De har kommit hit för att granska och analysera vår predikan. Vi vill inte, att de skall granska utan hjälpa oss och säga till, när vi sagt något orätt.
Det fanns en predikant i denna stad, som gjorde mig mycket gott, när jag började min bana. När jag började predika, begick jag många fel. Om en man skall lära ett yrke, gör han i början många misstag. Nåväl, denne man tog mig avsides och sade till mig, vilka fel jag gjort. Det vill vi, att denna stads predikanter skall göra och om de räcker oss handen, skall en andlig välsignelse flöda fram över varje församling här.
Många predikanter har sagt till mig:
- Vad vill ni, att vi skall göra?
Herren skall lära oss det. Må varje Guds barn komma till detta
möte och säga:
- Lär mig Gud, vad jag kan göra för att hjälpa dessa
män och kvinnor, som frågar efter frälsningens väg.
Må de sedan vid mötets slut närma sig dem och visa dem
vägen. Om män och kvinnor skall bli omvända på våra
möten, måste vi tala med dem personligt.
Om en mängd människor var sjuka och en läkare föreskrev
ett slags medicin för dem alla, skulle de inte tycka, att det vore
orätt? Den här åhörarskaran är andligen sjuk.
Vad vi behöver är kristliga arbetare, som vill gå till
dem för att upptäcka deras onda. Fem minuters enskilt samtal
kommer att visa dem detta.
Vad vi behöver är att nå folket. Var och en har sin egen
börda. Varje familj har sin särskilda historia att berätta.
För ut Guds evangelium till dem och visa dem, hur de skall begagna sig av det. Säg dem, vad de skall göra därmed, samt låt predikanten komma med dem in i rummet för bekymrade.
En gammal man, som var predikant i Glasgow i Skottland, var en av de
mest verksamma på våra möten. När han måste
predika på annat håll, tog han sig en droska och åkte
efter sitt möte med bibeln i hand till vår sammankomst. Det
var detsamma, i vilken stadsdel av Glasgow han än predikade så ordnade
han det nästan alltid så, att han kunde vara med på våra
möten. Den gamle mannen brukade tala till de församlade. Och
den ene efter den andre fick frid.
Hans församling var rätt liten, när vi kom till staden.
Men genom hans bemödanden att hjälpa dem, som ville rannsaka Ordet, blev den så stor, att den knappt kunde rymmas i hans kyrka. Jag vet ingen, som hjälpt oss såsom dr Andrew Bonar. Han var alltid färdig att ge de svaga råd och visa de själar, som sökte Kristus, vägen fram till honom.
Bön och välsignelse för söndagsskolan
Den klass, som vi därefter uppmanar att bistå oss, är söndagsskollärarna, vilkas erfarenheter jag värderar näst predikanternas. I de städer, där jag predikat, har söndagsskollärarna kommit till mig och sagt: "Moody, bed för mina söndagsskolbarn". Jag tog dessa då avsides och sade åt dem, att de själva skulle bedja för sina klasser. Därefter kom de ofta till mötena, då de själva bad Gud välsigna deras barn.
I en stad, dit vi kom, gick en söndagsskoleföreståndare
fram till sin pastor och sade:
- Jag passar inte längre att samla syndare till evigt liv. Jag kan
inte längre vara söndagsskoleföreståndare.
Pastorn frågade:
- Vad är orsaken?
Mannen svarade:
- Jag har det inte rätt ställt med Gud.
Då rådde pastorn honom att i stället söka frid
med Gud än att avsäga sig sin syssla. Därefter bad han
tillsammans med honom, att Gud måtte upplysa honom med sanningens
ljus. Hans själ fick frid.
Innan jag lämnade den staden, berättade samme pastor, hade
nämnde lärares alla tvivel försvunnit. Han hade allvarligt
gått till verket och efter sin omvändelse samlade han sexhundra
barn i sin skola. Det är väl sant, att Herren kan verka utan
både skolor och lärare. Men han begagnar dock dessa som redskap.
För samman era klasser och bed till Gud för barnens omvändelse.
Vi har här från tre till femtusen lärare. Antag, att
var och en av dem sade:
- Jag vill försöka att föra alla mina barn till Kristus.
Vilken väckelse det skulle bli! Säg inte, att gossen eller
flickan är för liten, ty var och en är dyrbar för
Herren.
En lärarinna, som jag fann på våra möten, svarade,
då jag frågade henne, varför hon var här, då hon
bort vara i sin klass:
- Jag har en så liten klass... bara fem små gossar.
- Vad, sade jag, har ni kommit hit och försummat era små?
Kanske ligger det i ett av dessa små ljushuvuden början till
en reformator. Bland dem finns kanske en blivande Luther, Wesley eller
Bunyan. Ni kanske kommer att försumma dem ett tillfälle, vars
verkningar skulle följa dem genom hela livet.
Lärare, om du inte tänker på detta, skall en annan gå in
i din vingård och skörda de rikedomar du själv skulle
ha samlat.
Hör vad en lärarinna i södra Illinois gjorde. Hon hade
lärt en liten flicka att älska Frälsaren och sade till
henne:
- Kan du inte få din pappa med i söndagsskolan?
Fadern var en drinkare och en svärjare och Guds kärlek bodde
inte i hans hjärta. Men enligt lärarinnans råd gick den
lilla flickan till sin far och berättade för honom om Jesus
kärlek, samt förde honom med sig till söndagsskolan. Vad
blev följden? Jag fick, innan jag lämnade Amerika, höra,
att den mannen blev medlet till att grundlägga 780 söndagsskolor
i södra Illinois. Vilken förmån har inte en söndagsskollärare,
som får leda själar till Kristus. Må varje söndagsskollärare
säga:
- Med Guds hjälp vill jag söka leda mina barn till Kristus.
Det syns mig, som om vi, med undantag för våra mödrar,
har mest hjälp av våra unga män på mötena.
De unga männen driver på arbetet. Gamla män är nyttiga
till råd. Och de borde genom goda ord hjälpa de unga. Biljardsalarna
har länge nog varit öppna. Det finns mången ädelsten
på dessa ställen, som blott behöver ledas åt rätt
håll för att fyllas av Kristus. Må de unga männen
gå och tala vid dem, föra dem hit till vårt tabernakel
och inte låta dem gå utan att framställa Kristi anspråk
på dem och hans aldrig försvinnande kärlek. Tag dem vid
handen och säg:
- Jag önskar, att ni skall bli en kristen.
Gud har makt att omvända krögare och drinkare
Vi vill gärna råka i handgemäng med biljardsalonger
och krogar. Frukta icke, utan uppmana de unga männen att komma.
Jag vet, att några av er skall invända:
- Vi får inte tillåtelse att komma in till dem. Folket, som är
där, skall kasta ut oss.
Det är ett misstag. Jag vet, att jag gått dit för att
varna dem, men jag har aldrig blivit ovänligt bemött.
Några av våra bästa arbetare har förut varit ägare
till sådana ställen eller också troget besökt dem.
Det finns män där, som krossar sina mödrars hjärtan
och som går förlorade för evigheten, om de inte räddas.
Herren Jesus ber er uppsöka dem. Om de inte vill komma hit, så låt
oss gå till dem för att tala om Kristus och vårt himmelska
hem.
Om vi inte får en stor mängd att predika för, så låt
oss predika för en i sänder. Kristus höll en av sina underbaraste
predikningar för kvinnan vid brunnen.
Skall vi inte då vara villiga att gå till någon enskild
och tala om frälsningen? Låt oss tala vid människorna
till och med om de är druckna.
Jag vill berätta om en av mina erfarenheter. I Philadelphia steg
en gång en drinkare upp vid våra möten. Hittills hade
jag inte trott, att drinkare kunde bli omvända. Mannen reste sig och
ropade:
- Jag ber om förbön.
Hans vänner, som var med honom, ville föra bort honom, men
han ropade ännu högre. Tre gånger upprepade han sin begäran.
Man samtyckte till sist hans önskan. Och han blev omvänd. Gud
har makt att även omvända en drinkare.
Ännu ett exempel. Jag mötte i New York en man, en hederlig
arbetare, vilken jag uppmanade att berätta om sina erfarenheter.
Han talade då om att han i tjugo år varit drinkare. Han hade
blivit övergiven av sina föräldrar, förskjuten av
sin hustru, vilken gift sig med en annan. Han kom en gång in på ett
juristkontor, ännu nästan galen efter starka drycker.
Juristen därinne uppförde sig som en sann samarit. Han började
tala med honom och övertygade honom om att han kunde bli frälst.
Mannen slog emellertid ifrån sig tanken och svarade:
- Jag måste väl vara förlorad, när mina föräldrar,
min hustru och hela min släkt övergett mig. Det finns intet
hopp för mig varken nu eller senare. Men den gode samariten visade
honom frälsningens väg och lyckades leda honom fram till Sion.
- Från den tiden, sade mannen åt mig, har jag inte smakat
starka drycker.
Han är nu föreståndare för en kristen ynglingaförening
i New York.
Jag bad honom en gång komma till min födelsestad Northfield
för att tala till drinkarna där. Han kom i sällskap med
en annan man. De höll ett möte, och det syntes, som om Guds
kraft vilade över dem, när de trädde fram och talade om,
vad Gud gjort för dem, hur han omintetgjorde Satans verk i deras
hjärtan och gav dem ro och frid till sina själar.
Låt oss strida mot drinkarna! Och må vi under striden bedja: "Herre,
bevisa din kraft i Chigago under denna månad." Vi tycker,
att det är svårt, men det är en lätt sak för
Gud att omvända krögare och drinkare.
En ung man reste sig upp och talade om sin erfarenhet:
- Jag vill säga er, sade han, att för nio månader sedan
kom en kristen till mitt hus och sade sig önska, att jag skulle
bli kristen. Han talade vänligt och uppmuntrande och på samma
gång visade han mig, att det var en ond väg jag gick. Jag
blev omvänd. Jag har varit en stor drinkare, men sedan den tiden
har jag inte smakat en droppe sprit. Om någon frågat, vem
som var den uslaste mannen i den staden, kunde de ha pekat på mig.
Nu är den mannen föreståndare för en söndagsskola.
För elva år sedan hade jag en kusin, som ville ha reda på mina erfarenheter. Jag hjälpte honom så gott jag kunde. Och han blev en kristen. Han visste inte, hur snart han skulle dö utan skrev till sin bror: "Jag är angelägen att föra din själ till Jesus." Brevet gick till orätt stad och låg där under några månader. Hans broder såg, att det var hans brors handstil och bröt det samt läste de ovannämnda orden. Det slog an en sträng i hans hjärta och blev medlet till hans omvändelse.
Denne unge man hade en granne, som i fyrtio år varit drinkare. Till denne man gick han och talade om, vad Gud gjort för honom. Och detta blev medlet till grannens omvändelse. Jag talar om detta för att visa, att drinkare och krögare kan räddas. Det finns arbete för er att uträtta. Snart skall skörden samlas in. Vilken glädje skall det inte bli, då Herren på sin tron skall säga? "Väl gjort! Allt är väl gjort!"
Mödrar och fäder! Lyft upp era hjärtan till Gud!
Låt mig säga ett par ord till er, ni mödrar!
Vi beror till stor del på er. Jag tycker, att det inte borde finnas
en far eller mor i Chicago, som inte skulle känna, att han eller
hon vill vara med i vårt arbete.
Ni har söner och döttrar. Och om de blir omvända, skall
de slippa duka under för många frestelser samt föra ett
bättre liv. Det syns mig själviskt av dem att säga:
- Det behövs inte. Vi själva är säkra. Vad är
det värt att oroa sig?
Om alla fäder och mödrar här ville förena sig med
mig och bedja Gud bevisa sin makt, skulle han svara oss och utföra
ett stort verk.
Vi sammankallade en gång i Philadelphia ett möte för mödrar. Där var mellan fem till åtta tusen mödrar närvarande. Av dessa hade var och en något på hjärtat. Där fanns bland andra en mor, vars dotter gick på villostigar. En annan hade en son, som levde i sus och dus. En tredje en elak man o.s.v. Vi talade förtroligt med varandra. Och vi öppnade våra hjärtan för varandra. Alla bad de Herren om hjälp, att han skulle förbarma sig över deras barn. Följden blev, att våra samtalsrum fylldes med ängsliga, bekymrade själar.
Låt mig nu berätta om en mor i Philadelphia.
Hon hade två utsvävande söner. De var vilda, sorglösa
unga män och hade en afton kommit överens om att mötas
i ett glatt lag. Deras mötesplats skulle vara vid hörnet av
två gator, där vi just hade våra bönemöten.
En av de unga männen gick in på vårt möte. Därifrån
gick han till mötet för unga män. Och han blev väckt
och bad till Gud, att han måtte frälsa honom.
Hans mor hade även gått till mötet den kvällen. Men då hon kom för sent, fann hon, att man hade stängt dörren. När den unge mannen därför kom hem, fann han, att hans mor höll på att bedja för honom. Då förenade de sig båda två i bönen. Under det de bad, kom den andre brodern från ett annat möte och sade, att han hade blivit omvänd. Nästa möte stod de upp alla tre och omtalade sina erfarenheter. Aldrig har jag sett de församlade vara så djupt gripna som vid detta möte.
En annan händelse.
En förlorad son från London, vars mor bad för hans omvändelse,
sade till henne:
- Jag vill inte besväras av dina böner längre, mamma.
Nu skall jag resa till Amerika för att slippa dem.
- Men min gosse, sade hon, Gud är både på havet och
i Amerika. Och han hör mina böner för dig.
Nåväl, han kom till Amerika. Och när han anlänt
till New York, berättade några sjömän, att Moody
och Sankey höll möten där. Just efter det han landstigit,
gick han till vårt möte. Där fann han Kristus. Han blev
en ivrig arbetare för Herren och skrev hem till sin mor, att hennes
böner blivit hörda, att han blivit frälst och funnit sin
moders Gud. Mödrar och fäder! Lyft upp era hjärtan till
Gud, på det att hundraden och tusenden må frälsas i
denna stad!
När jag var i London, såg jag en gång en sorgklädd dam sitta på läktaren. Alla de andra var predikanter. Jag undrade mycket över vem denna dam var. Vid mötets slut gick jag fram till henne, då hon frågade mig, om jag inte mindes henne. Jag kom inte ihåg henne, men då hon sade mig, vem hon var, erinrade jag mig hennes historia.
När vi predikade i Dundee i Skottland, kom en mor till mig med
sina båda söner, sexton och sjutton år gamla. Hon sade
till mig:
- Vill ni tala till mina söner?
Jag frågade henne, om hon inte ville tala till dem själv.
Det fanns flera bekymrade där, som väntade på min hjälp.
Men hon sade, att hon inte var nog duglig.
Följande afton kom hon åter med samma begäran. Och så gjorde
hon ännu en afton. Hon hade rest femhundra mil för att få sina
gossar välsignade. Jag önskar, att vi hade många sådana
mödrar. Hon kom till London. Och första aftonen jag var där,
såg jag henne i Lantbrukssalen. Hon hade en av sina söner
med sig. Den andre var död.
Emot slutet av mötena erhöll jag följande brev från
henne:
"Käre hr Moody!
Under flera månader har jag inte ansett dagens arbete väl slutat,
om jag inte särskilt bett för er och er verksamhet. Vad vi för
vår del erfarit, har väl även varit många andras
lyckliga erfarenhet här i London. Min man och jag har sökt
att ta en och en av våra oomvända bekanta till er sal, och
jag tackar Gud, att med undantag av en enda har nu alla mottagit Kristus
som sin frälsare och fröjdar sig i hans kärlek."
Denna dam var av högt stånd och mycket rik. Hon bodde ett stycke utanför London, övergav sitt vackra hem och flyttade i närheten av Lantbrukssalen för att vara till hjälp åt oss, när det gällde att tala till bekymrade. När vi hade möten i operahuset, var hon där. När vi flyttade dem till östra sidan av staden, var hon även där, och när jag lämnade London, hade etthundrafemtio personer genom henne kommit till tro på Kristus.
Några sade, att våra möten i London inte hade framgång. Fråga denna kvinna! Hon skall säkert svara på det. Om vi hade tusen sådana mödrar här i Chicago, hur skulle det inte då se ut! Gå ut och uppmana era vänner att komma till mötena. Tänk efter vilken förmån det är, att en själ blir frälst. Om vi skall arbeta för det goda, måste vi vara ivriga.
Somliga säger:
- Jag har inte tid.
Tag dig blott tid. Tio minuter för Kristus varje dag skulle skaffa
dig en god lön.
Någon av er, vars hår redan har börjat gråna,
säger måhända:
- Jag önskar, att jag vore ung. Hur skulle jag inte då verka!
Nåväl. Om du inte kan vara en stridsman, så kan kan
du bedja och uppmana de andra till att verka.
Det finns två slags gamla. Det ena slaget ser kyliga och surmulna
ut. Det andra lyser och värmer genom sin blotta närvaro. Kom
hit ni gamla! Uppmuntra de andra och tag dem vid handen!
En byggnad fattade en gång eld. Lågorna slog fram emot
trappuppgången. Och från ett fönster i tredje våningen
såg man ett litet barn, som ropade på hjälp.
Man kunde endast nå dit upp med en stege. Man bar fram en sådan,
och en brandsoldat steg upp på den. Men när han nästan
hade fått tag i barnet, slog en mängd lågor ut från
fönstret och omgav honom. Han tvekade och tycktes vara rädd
att gå vidare. Plötsligt ropade någon ur hopen:
- Hurra för karlen!
Och nu hördes det ena hurraropet efter det andra för att uppmuntra
honom. Han eldades av en ny kraft och räddade barnet.
Så är det även med våra unga män. När ni ser dem tveka och vackla, så uppmuntra dem. Om ni själva inte kan arbeta, så uppmuntra andra till det härliga verket. Måtte Guds välsignelse utgjutas över oss denna eftermiddag. Och måtte varje man och kvinna stå upp och verka!
Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.
