Tre hinder för väckelse
Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
Foto: Johnny Dahl
Jag vill denna morgon under några minuter fästa er
uppmärksamhet vid en vers, som ni ofta har läst ur det elfte
kapitlet av Johannes evangelium, nämligen den trettionionde versen:
"Jesus sade: Tag bort stenen."
Otron, fördomen och partisinnets sten
En del människor säger:
- Vi måste vänta, till dess Gud verkar. När Guds tid
kommer, skall vi få se ett stort verk.
Men om jag läser och förstår min bibel rätt, så är
Gud alltid färdig. Vi talar, som om Gud hade en viss tid för
sig bestämd, då han skall vara oss nådig. Den bestämda
tiden är inne, när ni och jag blivit färdiga att låta
Gud verka för oss, när ni vill ta bort de stenar, som hindrar
hans ankomst till vår själ.
Han kunde utan tvivel skicka ned legioner av änglar för att
röja undan varje sten. Om ordet gick ut från hans egen mun,
skulle varje stenhårt hinder i hans väg försvinna, liksom
Satan måste vika för honom i öknen. Men Gud verkar inte
på detta sätt, utan han verkar genom andra. Han rullade inte
själv bort stenen från Lasarus grav. Han sade till sina lärjungar,
som stod omkring honom och detta gäller även om hans lärjungar
i dag: "Tag bort stenen."
Nu träffar jag många män
och kvinnor, ja, även
en stor del kristna, vilka ber Gud ta bort stenen, och därför
att han inte gör detta, kastar de skulden på Gud. Men skulden är
inte hans utan deras. Gud arbetar alltid i bolag.
Otrons sten
När människan ber Gud att göra en viss sak, gör han
det endast, när han hos den bedjande ser det allvar och flit, som
vill hjälpa till att få välsignelsen.
Olusten att verka Guds verk kommer av otro. En sådan halvhjärtad
människa tror inte, att Gud skall höra hennes bön. Därför
underlåter hon att utföra sin andel i programmet. Den mor
eller maka, som ber om sin druckne sons eller makes omvändelse,
måste troget verka, vad hon kan och tro Gud om att uträtta
det övriga.
Vi kan alla göra något för våra medmänniskor. Och det är otrons sten, som spärrar vägen, om vi inte gör det. Det är just denna stora sten, som först måste rullas bort i denna stad. Låt oss tro, att Gud kan göra ett stort under här. En levande tro skall driva oss att verka som vi bör. Det blir ett svårt arbete. Men med tron till hävstång skall det likväl gå. Det måste vara ett ärligt arbete och dessutom en innerlig förtröstan, att Gud skall göra det övriga, att hans ord skall fullkomligt rulla bort stenen och väcka upp den döde.
Hur mycket behöver vi inte denna uppväckelse i vår själ! Hur död är inte vår syndakänsla! Hur lätt glömmer vi inte, att synden inte får bo i våra hjärtan, i våra ord och handlingar! Hur likgiltiga är vi inte vid tanken på att det inte står rätt till! Är felet Guds? Nej. Skulden ligger hos oss själva, ty vi vill inte bedja honom hjälpa oss att handla annorlunda. Hur ljum är inte kärleken till Gud i vårt hjärta, och hur självisk och kall är inte till följd därav även vår tanke om nästan!
Trons och kärlekens första flamma
Det är underligt, hur lågt vi höjer vår fana, fastän vi bekänner oss vara kristna. Behöver vi inte ropa till Gud om en väckelse? Jo, det är vi, som först behöver livas upp. Vi, som säger oss vara kristna, måste ånyo känna glädjen av syndernas förlåtelse. Trons och kärlekens första flamma måste tändas på nytt hos oss. Endast på detta sätt kan ett gott inflytande utövas på dem, som står utanför oss.
Jag har hört många klaga över obesvarade böner, under det att hemligheten legat just i detta. Det är fåfängt att en kvinna, fastän hon bekänner sig vara en kristen, ber om sin mans omvändelse, om hon låter det dåliga lynnet behärska sig. Det tjänar till intet, om hon talar med sin man om Gud, om hon inte lärt sig att hålla sin tunga i styr och låta sina vreda blickar komma till vila. Om du inte liknar Kristus i ditt uppförande, kan du inte vänta, att din gudlöse granne skall ta dig till exempel. Han skall inte söka likna dig, om han än inte föraktar dig för din tomma bekännelses skull.
Jag kommer ihåg en bild, som min vän Morehouse begagnade,
när han var i denna stad.
"Aposteln Paulus stod omgiven av en skara människor vid elden
för att värma sig efter skeppsbrottet. Just som de skulle lägga
mer bränsle på elden for en huggorm upp och fäste sig
vid hans hand. Genast ropade den gapande folkhopen, att han var en mördare,
som inte hämnden tillät att leva. Men Paulus skakade ormen
från sin hand in i elden.
Och när folket såg, att aposteln inte dog, förändrades
deras inställning helt och hållIet. Han fick predika frälsningens
ord för dem. Aposteln skakade huggormen från sig och vann
folkets förtroende."
Må vi kristna likna honom i detta. Låt oss med Guds hjälp skaka av oss det vresiga sinnets huggorm och allt som gör kristendomen kraftlös i deras ögon, vilka vi skulle vilja inbjuda till samma namn och arv, som det vi äger. Och låt oss även som ett samhälle skaka av oss det skadliga odjuret, vars gift inte blott stöter bort andra utan även dödar och försvagar oss själva. Londons huggormar är inte lika New Yorks. Denna stads är av ett annat slag. Girigheten, det omåttliga vinstbegäret, har fäst sig vid Chicago liksom vid många andra städer i väster. Stynget blir värre och värre, om man inte upptäcker något läkemedel emot det.
Vi talar med alltför stor iver om att vinna och förtjäna pengar. Detta förhållande, fastän det är ont, kan tjäna oss som liknelse. Det ropas högt inom köpmannavärlden efter ett nytt liv i affärerna. Aldrig har jag under dessa tjugo år hört någon människa säga något emot detta. Men om man säger, att det inom det andliga livet behövs en ny väckelse, då skakar man på huvudet. Man vet ingenting. Man är rädd, att det inte skall gå bra.
En besynnerlig motsägelse! En sak förklaras vara rätt,
när det gäller de jordiska tingen, men orätt, när
det gäller de eviga tingen, det som hör Guds rike till.
Men jag säger, att dessa två förhållanden är
i detta avseende inte olika. Guds verk såväl som människans
verk behöver sina tider av särskild livlighet. Den kristne
såväl som köpmannen borde allvarligt söka efter
en väckelse i sitt verk.
Låt oss rulla bort otrons och likgiltighetens sten. Och vi skall
snart höra en röst ropa:
- Lasarus, kom ut!
Låt oss lika högt och allvarligt ropa efter en väckelse
som affärsmännen gjort och ännu gör, så skall
våra själar livas och bär frukt till evigt liv. Våra
egna och våra vänners hjärtan skall glädjas däröver
både här och i evigheten. Om det inte skulle finnas någon
skördetid inom Guds rike,
hur kunde då lantmännen vänta en sådan? Hur ivriga är
de inte att få arbetare nog till sin skörd.
Den rätta tiden i Guds rike på jorden kommer periodiskt. Det är
en skördetid, då Gud manar sina skördemän att slå till
med lien.
Jag vill särskilt uppehålla mig vid tre stenar eller berg,
om ni tycker bättre om det uttrycket, ty de är i sanning berg.
Jag vill då tala om tre berg, som måste rullas bort från
våra gravar, innan den döde Lasarus kan komma till liv.
Otron, om vilken jag talat, är ett stort berg.
Om jag frågar
en kristen i Chicago:
Tror du, att Gud kan ge oss en väckelse? vill jag inte, att han
skall svara:
- Jag tror inte, att han kan det, ty jag har varit här i femton år,
och under hela denna tid har vi inte fått någon väckelse.
Det kan ju hända, att det inte gått bra med Guds verk. Men vad är orsaken? Jag tror, att det beror på att de kristna saknat tro. Men det finns väl i alla fall ingen här i staden, som inte vet, att allt är möjligt för Gud. Låt oss tro, att Gud verkligen ämnar göra något. Ingen drinkare behöver förtvivla. Ty jag tror, att Gud tänker frälsa hundratals sådana. Han kan och skall ta bort deras kärlek till starka drycker och rycka upp den, med rötterna. Jag väntar ett rensande åskväder inom hans atmosfär inom få dagar.
Vi önskar se tjuvar, spelare och skökor omvända
När jag var i Glasgow, påstod en fritänkare, att alla
de omvända var kvinnor och gubbar, som stod vid gravens rand. Vid
nästa möte i denna stad var tretusentrehundra män närvarande.
Av dessa var tretusentvåhundra män. Fritänkaren påstod
sedan, att aldrig någon vild prick eller drinkare blev omvänd.
Vid följande möte blev en spelare omvänd, och kort därefter
den mest ryktbare drinkaren i staden. Måtte det även bli så här!
Vi önskar se tjuvar, spelare och skökor omvända.
Låt oss ha tron, ty det skall ske oss efter vår tro, precis
som Marta genom förtröstan på Jesu ord fick se Lasarus
levande.
- Om vi tror, säger Jesus, skall vi kunna försätta berg,
så att de kastas ut i havets djup. O, må Gud slå ned
vår otro, så att det måtte bli en livets uppståndelse
till och med för den eländigaste bland alla syndare.
Fördomens sten
Den andra förfärliga stenen, som vi bör rulla
bort, är fördomen. Hur har fördomen mot väckelser
kommit in i Kristi församling? Hur många människor hör
man inte säga:
- Jag för min del har mina betänkligheter emot väckelser.
Jag tror inte på dem.
Men de tror på väckelser i allt annat och säger:
- Må politiken och handeln upplivas. Låt oss ha väckelse
i allt utom i religionen.
Nästan alla jag talat vid i detta ämne har farit ut emot andliga
väckelser, skakat på huvudet och sagt, att de inte tror på sådant.
Men kära vänner! När Filippus gick till Natanael för
att vittna om Jesus, frågade denne:
- Kan något gott komma från Nasaret?
Då svarade Filippus:
- Kom och se!
Så svarar även jag er:
- Kom och se!
Använd en vecka till att vänta på Gud och se, om inte verket
blir en Guds kraft till frälsning.
Ack, säger någon, jag tål inte dessa ohälsosamma
skakningar i min själ. Jag känner alltför väl till
dem.
Min vän, jag vet mycket mer och det möjliga onda du vill undvika
och att sådana fall kan inträffa. Men vad mera? Om än
somliga väckelser bevisar sig vara onyttiga eller några yttringar
därav till och med vara orätta, skall man därför
förkasta allt? Nej. Demokraten överger inte sin politik, därför
att den kan ha lyten, inte heller republikanen, om än några
av anhängarna handlat illa. Ämbetsmän och affärsmän
förnedras inte genom att enskilda personer inom deras kår
visat stora brister.
Därför får inte heller Guds mäktiga verk genom väckelser förkastas, fastän många som berörs därav har brister. En gång blev ju tretusen omvända på en dag. Vi kan inte tala emot dessa möten. De står ju omtalade i bibeln. Och bibeln är full av berättelser om deras verkningar. De är utvecklingar av kristendomens kraft och väsen, inte någon ny uppfinning. Och det är det bästa medlet att arbeta för syndare, vilket är Guds verk.
Partisinnets sten
Sedan finns det ännu ett hinder, nämligen partisinnet,
som en gång band människorna och fortfarande gör det.
Det fanns en tid, då detta sinne lade sin järnhand om själarna.
Men den tiden är nu, Gud vare lov, förbi.
Jag kommer ihåg, att för femton år sedan sade metodisten,
att han var metodist, trots att han var med om väckelsen. Kongregationalisten
yttrade på samma sätt fastän även han var med. Presbyterianen
och baptisten representerade först sina samfund, fastän de
för några dagar nedlät sig till att samarbeta. Det var
en nedlåtenhet, och det fanns nog därav på mötena
för att döda dem, vilket det också nästan gjorde.
Detta partisinne är en verklig sten, ett hinder för Guds verk.
Men den är inte så flinthård nu, som den var förr.
Låt oss rulla bort den med kraft! Låt oss få den ur vår åsyn! Låt oss inte ha det sinnet på det här mötet! Tala inte om den sekten och den sekten, om det partiet eller det partiet. Låt oss tala allenast om Jesus Kristus och hans sak.
En tro, ett sinne och en ande
Om Kristus, när han var här på jorden, hade gått in i sadduceernas parti, skulle de nog ha understött honom. Om han hade slutit sig till fariseerna, skulle de inte ha korsfäst honom. Men han höll sig ifrån dem. Och så bör även vi göra med avseende på det härliga verk som ligger framför oss. I detta brödraskap borde det finnas en tro, ett sinne och en ande. Låt oss kasta bort alla fördomar för att förverkliga denna stora sanning.
Ni kommer ihåg berättelsen i Gamla Testamentet, om hur Eldad och Medad började utöva lärarkallet, och hur Josua blev uppretad över denna oordning, så att han skyndade till Mose för att tala om det. Ni kommer kanske också ihåg, att Mose förebrådde berättaren, som blott den gången i sitt liv visade sig småsint samt bad honom inte näpsa dem, eftersom de profeterade rätt, även om de inte följde de vanliga reglerna.
Så gjorde också Kristus, när de överdrivet nitiska lärjungarna klandrade några, som utdrev onda andar i Kristi namn men inte var med i lärjungaskaran. Men han förebrådde inte dessa utan lärjungarna. Låt oss kasta bort partisinnet och endast strida för Jesus. O, om Gud finge fylla oss med kärlek till honom och till våra medmänniskor, att inga småsinnade partikänslor finge komma in i våra hjärtan! Måtte Herren ge oss ett sinne och en ande till att förhärliga hans namn!
Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.
