Psalm 91 - Under den Högstes beskydd
Predikan av D.L Moody - Kansas City 1899
Foto: Johnny Dahl
Denna psalm måste ha varit skriven av Mose efter någon förskräcklig olycka som hade drabbat Israels barn. Kanske efter den hemska natten i Egypten, då dödens ängel slog allt förstfött alltifrån palatset till kojan. Eller efter den förfärliga plågan av brännande ormar i öknen som förorsakade allmän fruktan och oro bland folket.
Gud vill befria, beskydda och besvara i nöden
I de västra staterna i Amerika där ödeläggande cykloner ofta förekommer är folket mycket uppskrämt. Så snart ett svart moln visar sig på himlen, blir de alldeles bestörta. Jag var i Iowa för en tid sedan och de hade i denna stat haft sju cykloner efter varandra. De hade farit fram runt om den stad där jag var och så snart ett mörkt moln stack upp över horisonten, skakade hela staden av fruktan.
Möjligen kallade Mose till sig i sitt tält Aron,
Mirjam, Josua, Kaleb och några få andra och
läste
denna psalm för dem först. Hur skön den måste ha
varit i deras öron och hur märkvärdig, hur sällsam!
Jag kan föreställa mig att Mose frågade dem:
"Tror
ni att detta skall bli en hjälp för folket? Skall det lugna
dem?"
Och det trodde de. Och då kanhända, blev denna
psalm första gången läst eller sjungen på en
av Sinais kullar, just när solen dalade i väster. Vilken rogivande
verkan den hade på folket. Hur den hjälpte dem att förtrösta
på Herren! Och hur den styrkte dem!
Lägg märke till, att det i de två sista verserna finns sju ting, som Herren lovar Mose att göra, sju. "Jag vill, jag skall." Om dessa blev inbrända i vår själ, skulle det bli oss en god hjälp för hela livet. När Gud säger att han skall göra något, så gör han det också. Det finns ingen makt i himlen eller på jorden eller under jorden, som kan hindra honom från det.
Jag vill befria
Detta är det första. När Gud kallade Mose att gå ned till Egypten för att befria Israels barn från det egyptiska oket, fanns väl inte i hela världen en man som mänskligt talat, var sämre skickad till det än Mose. Han hade försökt sig på detta företag en gång förut, nämligen att befria Israels barn och han började med att försöka befria en man. Men han gick bet med den uppgiften; han dödade egyptiern och måste fly till öknen och vistas där i fyrtio år.
Han hade försökt att befria hebreerna på sitt
eget sätt;
han arbetade i sin egen styrka med sin köttsliga energi.
Han hade all den visdom som Egyptens hov kunde förse honom med, men det hjälpte
honom inte. Han måste till Horeb där han var i skola under
fyrtio år, i Guds skola. Detta måste ske innan Gud kunde anförtro
åt honom att befria Israel enligt Guds planer.
Då kom Gud till honom
och sade:
"Jag har kommit ned för att befria."
Och när Gud verkade
genom Mose, blev tre miljoner slavar befriade lika lätt som jag
vänder min hand. Gud kunde. Det var ingen svårighet när
Gud kom fram på scenen.
Lär av detta. Om vi önskar bli befriade från varje inre och yttre fiende, måste vi skåda upp till en högre makt än vår egen. Vi kan inte besegra våra fiender i vår egen styrka. Vi har alla någon svag punkt i vår karaktär. När vi önskar gå framåt är det något som drar oss tillbaka och när vi vill bestiga högre höjder till himlens atmosfär och för att bli mera nyttiga för Gud, är det något som liksom släpar oss nedåt igen.
Men inte
kan jag förlika mig med den tanken, att Gud förlossar oss
genom blodet och sedan lämnar oss i Egypten till att förbli
under våra gamla herrar.
Jag tror Gud vill föra oss ut ur Egypten till det förlovade
landet och att det är varje sann kristens förmån att
bli befriad från alla fiender, från varje inrotad synd.
Om det finns någon enda synd i ditt liv som har herravälde över
dig, så kan du inte vara till nytta för Gud. Du kan inte
frambringa frukt till Guds ära och förhärligande, om
du inte har självkontroll över ditt liv. "Den som styr
sitt sinne är bättre än den som intar en stad."
Om vi inte hade seger över avundsjuka, själviskhet och världsliga nöjen - om vi inte blivit befriade från alla dessa ting, har vi ingen makt varken med Gud eller människor och vi kan inte användas av Gud som vi skulle, om vi inte var helt frälsta ifrån allt detta. Men detta är vad Gud önskar göra för oss. Det finns alls inget ont inom oss eller utom oss, som han inte vill befria oss ifrån. Så sade Gud till Mose: "Jag har kommit ned för att befria."
Befrielse från synd ger seger
Om han kunde befria tre miljoner slavar
från
den mäktigaste monark på jorden, tror du inte han kan befria
oss från varje inrotad synd och ge oss fullkomlig seger över
oss själva, vårt temperament, våra anlag, vår
lättretlighet, vresighet och ovänlighet. Om vi önskar
oss det framför allt annat, ska vi få seger.
Människor är böjda för att tänka
att detta är
småsaker, svagheter, som de inte är ansvariga för.
Att det är olyckliga anlag som de ärvt. Jag har hört
dem resonera:
-
Nåväl, jag har ett hett temperament, det kan jag inte
hjälpa för jag har ärvt det från mina föräldrar.
Både far och mor var hetsiga.
Min vän, detta är
ett dåligt skydd som du gömmer dig bakom. Nåden bör
förmå att frälsa dig från alla synder.
En dam kom till mig för en tid sedan och sade
att hon var mycket besvärad av ett dåligt humör, att
hon hade lättare
nu att komma ur jämvikten än för fem år sedan
och hon önskade höra om jag trodde det var fel.
Jag svarade:
- Jag tror att ni är en avfälling. Om
ni inte i dag har bättre kontroll över ert sinne än
ni hade för fem år sedan, då måste det vara något
riktigt på tok med er.
Hon sade då:
- Jag
vill gärna veta hur jag ska kunna bli bättre. Kan ni säga
mig det?
- Ja, det kan jag.
- Hur skall det
gå till?
Jag svarade:
-
När ni blir arg på någon
och sedan ni gett honom eller henne en skopa ovett och ni blir er själv
igen, gå direkt till den det gäller och bekänn att ni
har syndat och be om förlåtelse. Men det ville hon
inte.
Naturligtvis inte. Men hon får aldrig seger, innan hon behandlar sin synd på detta sätt och förrän hon verkligen inser att det är en synd. Betrakta inte ett sådant humör som en svaghet utan såsom synd. Inget enda Guds barn bör försumma att bekänna det som synd, ifall det råkar förgå sig i vrede eller misshumör.
En annan dam kom till mig en gång och sade, att hon
fått
en vana av att överdriva så att hennes vänner anklagade
henne för att hon vanställde det hon talade om.
Hon frågade om det fanns något sätt att komma ifrån
detta fel.
- Visst finns det, svarade jag.
- Och vilket?
-
Nästa gång ni kommer på er
med detta fel, så gå direkt till den ni talat med och bekänn
att ni ljög.
-
Nej sade hon, inte vill
jag kalla det lögn.
Naturligtvis inte. Men en lögn är en lögn, vad du än kallar den och du blir aldrig segrare över dessa synder om du inte behandlar dem på rätta sättet, kallar dem vid deras rätta namn och får dem ut ur ditt väsen, din natur. Ut måste synden i alla dess former, ifall du vill stråla av Guds ansiktes ljus och bli nyttig för honom. Då måste du bli segrare över synden, bli befriad från den. Och detta är vad Gud vill göra. Han vill befria.
Han vill besvara bön
Det nästa "Jag vill" lyder: "Han skall ropa på mig och jag vill svara honom." Om du ropar till Gud för befrielse från synd och seger över allt ont, skall han inte vända dövörat till din bön. Det betyder inget hur svart du är, vad ditt föregående har varit, hur trotsig du varit, hur avfällig och vilsegången. Om du verkligen åkallar Gud och godkänner hans vilja, ser han till ditt ärliga uppsåt och besvarar din bön.
Lyssna till den förlorade sonen: "Far, jag har syndat!" Detta var nog, hans far tog honom genast till sitt bröst. Det gamla var glömt med ens. Tänk på de tretusen på pingstdagen, deras händer dröp av blod, de hade korsfäst Guds son, härlighetens Herre. De hade mördat Jesus Kristus. Men vad sade Petrus till dem? "Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."
Se på den ångerfulle rövaren. Kanhända hans mor lärde honom då han var en liten gosse följande ur profeten Joel: "Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." Då han hängde där på korset blev det klart för honom, att denne vid hans sida var härlighetens Herre och fastän han befann sig på själva helvetets rand, färdig att störta ned i dess djup, ropade han: "Herre, tänk på mig!" Svaret kom genast: "Idag skall du vara med mig i Paradiset." På morgonen var han i sällskap med tjuvar, på aftonen hade han sällskap med de rena och heliga i den andra världen.
På morgonen förbannade han - både Matteus och Markus
berättar att de båda rövarna hädade Jesus
- men om aftonen var han upphöjd bland himmelens invånare.
På morgonen var hans själ så svart som helvetet kunnat
göra den, på aftonen var han utan fläck eller skrynka.
Varför?
Eftersom han tog Gud på hans ord.
Min käre vän, om du är
ofrälst så ropa
till Gud om frälsning just nu och här är hans löfte:
"Jag vill svara honom."
Han återvände till livet
För några år sedan
var det en gammal missionär som återvänt till hemlandet.
Han tvingades genomgå en operation och han besökte
ett av våra bäst kända lasarett.
När operationen skulle ske måste han sövas med eter
och det var osäkert om han kunde räddas till livet eller inte.
Denna sömn kunde bli hans sista, kanske skulle han vakna i en annan
värld. Han sade adjö till de sina och vännerna som följt
med honom dit och välsignade dem. Han var en mycket gudfruktig
man.
Doktorn sade till honom:
- Nu är vi redo.
Han
såg
med stort lugn på doktorn och sade:
- Var god vänta
ett ögonblick. Så höjde han sin röst i bön
och sade:
"Nu jag trött till vila går, göm mig djupt
i dina sår.
Om jag mer ej vaknar här, låt mig vakna där du är."
Sedan öppnade han sina ögon och sade:
- Nu doktorn är
jag redo.
Han genomgick operationen lyckligt och återvände
till livet.
Mina dyra vänner, det är en skön förmån att få bedja, att komma i kontakt med himmelen, att ha gemenskap med den mäktige Guden som skapat himmel och jord. Han säger: "Jag vill svara honom." Jag förmodar att det inte finns en enda kristen i denna samling som inte kan säga ja och amen, till detta. Du kan vittna om att Gud svarat på dina böner i det förgångna och du är förvissad att han skall göra så i det kommande också.
Somliga säger att de inte kan bedja. Kanske kan du inte framföra en vältalig bön - jag hoppas att du inte kan det - jag har hört så många vältaliga böner att jag är trött på dem. Men nog kan du bedja: "Gud, förbarma dig över mig syndare!" Var bara uppriktig i ditt bedjande, så skall Gud höra dig. Vet du, det finns också hycklande böner. Modern känner snart igen om det är en låtsad bön eller en uppriktig, som hennes barn ber. En låtsad bön tar hon ingen hänsyn till, men om barnet är i nöd och ropar på hjälp, så lämnar hon allt och skyndar till dess undsättning.
Jag har i fyrtio år varit med i evangeliskt arbete, men jag har aldrig funnit att Gud lämnat några besvikna som allvarligt bett, om sina själars frälsning. Och likväl har jag träffat många som sagt att de är allvarliga sökare utan att de är frälsta. Herren vet varför.
Jag skall vara med honom i nöden
Varje människa känner vad som är bittert i hennes liv. Om bara de svårigheter som de här närvarande bär på skulle bli uppskrivna i en bok, så skulle detta bli den största volym du någonsin sett. Vi är benägna att tänka att unga människor inte har några besvärligheter. Om de inte har det så är en sak säker: de kommer att få sin del senare. "Människan är född till olycka, liksom fåglarna till att flyga." Svårigheter kommer, ingen kommer undan dem. Gud hade en Son här på jorden utan synd, men inte utan sorg. Jesus Kristus, vår Herre och Mästare, led såsom ingen annan och dog ganska ung.
"Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har."
Vi har att vandra sorgens och lidandets väg och det är så skönt
att höra Herren säga: "Jag skall vara med honom i
nöden." Må ingen tänka för ett ögonblick,
att han skall lyckas utan honom. Du kanske säger nu: "Jag
reder mig själv. Jag har god hälsa och framgång i mina
förehavanden." Men stunden kommer, då du skall behöva
hans hjälp.
Många kristna kan vittna om, att Gud har varit med dem
i nöden. I någon mörk stund då vågorna
tycktes torna upp sig runt omkring dem, ropade de till Herren och han
hörde deras rop, han besvarade deras bön och kom med hjälp
och frid. Det blev fröjd i stället för sorg ty de hade
fått se stjärnan, som upplyste den svartaste natt.
Jag kommer ihåg när jag var ombord på fartyget Spree och axelledningen brast mitt ute på Oceanen. Dessutom sprang båten läck och aktern sjönk trettio fot. Jag var på väg hem från mina vänner i Europa. Hela min familj var i Northfield utom jag själv, som var mitt ute på havet med denna enda utblick, att få min grav i vågorna inom de närmaste fyrtioåtta timmarna. Det var långa två dygn. Mitt hjärta var som en blyklump.
Olyckan skedde lördag morgon. Söndag afton hade vi ett bönemöte, där jag läste den nittioförsta psalmen. Om den hade blivit nedsläppt direkt från himlen, hade den inte kunnat ge mig mera tröst än vad den gav. Jag gick in i min hytt, föll på mina knän och bad: "Herre, jag är i nöd, hjälp mig!" Och Gud avlägsnade bördan. Den rullade bort och jag föll i sömn. Aldrig har jag sovit så gott som den natten och jag sov nästan hela vägen sedan, tills vi var i land. Om stormen hade fortsatt, hade vi varit förlorade. Men Gud var med i nöden och bördan blev bortlyft.
Många människor synes värna om sina besvärligheter.
Jag vill helst fly undan, då jag ser dem komma. De kommer släpande
med sitt gamla elände och säger med klagande röst:
- Du kan inte ana, vilka tråkigheter jag har.
Min vän,
om du går till Gud med dina ledsamheter, så tar han bort dem. Vill
du inte hellre vara med Herren och bli kvitt dem, än att ha dem kvar och
gå miste om Guds sällskap? Må svårigheter komma, om de
blott för oss närmare Gud!
Det är gott att ha en tillflykt i nödens tid. Hur
folk kan leva utan Gud och bibeln är en hemlighet för mig.
Om jag inte hade ett sådant skydd, en sådan tillflykt, en sådan
vän att utgjuta mitt hjärta för i nödens dagar, då vet
jag inte vad jag skulle ta mig till. Det övergår mitt förstånd.
Men att få tänka sig en levande Gud och att få viska min nöd
i hans öra och få höra hans svar: "Jag är med
dig i nöden, jag skall hjälpa dig," det är tröst
i detta.
Jag tackar Gud för den gamla bibeln. Och jag tackar Gud för
de gamla löftena. Bibeln är lika ny och trösterik som
den alltid varit. Tack Gud, att dess löften är nya idag,
inget enda har blivit gammalt. De är uppmuntrande och kraftiga
och sköna och unga, som de alltid ha varit.
Jag vill ära honom
Det är något att sätta värde på, att bli ärad av Gud. Det betyder inte mycket, att få människors ära. Antag att Mose hade stannat kvar där nere i Egypten. Han skulle ha blivit belastad med egyptiska titlar, men de hade aldrig nått fram till vår tid. Vi hade inte fått höra något om dem. Antag att han blivit överbefälhavare för hela den egyptiska armén. General Mose eller kommendör Mose, hade de kallat honom. Kanske hade han kunnat komma upp på själva tronen och blivit en Farao och hans mumie hade funnits bland de övriga Faraonernas. Vad hade detta varit mot den ära som Gud insvept honom med?
"Jag skall ära honom." Har inte Gud ärat Mose? Hur hans namn glänser på historiens blad! Denna världens ära förblir inte, den är förgänglig, den förgår. Och jag tror ingen man eller kvinna passar att vara Guds medarbetare om han eller hon spejar efter världsliga förmåner, människors ära och rykte. Må vi trampa dessa saker under våra fötter, låt oss söka det som är därovan, söka att behaga Gud så skall han ära oss.
Med långt liv skall jag mätta honom
Jag har fått mycket uppmuntran av detta löfte. Jag tror inte det betyder endast sjuttio eller åttio år här, det blev ändå blott ett kort liv, ja till och med om det blir nittio eller hundra. Tror du någon enda människa skulle tycka att han levt länge nog vid hundra år, ifall han kunde få leva längre? Visst inte. Antag att Adam hade levt tills idag och han skulle dö i kväll, tror du han vore nöjd med det? Inte alls. Inte ens om han levt en miljon år, om han sedan måste dö. (Vi förutsätter naturligtvis att hälsan bistår dem för om sjukdom tar överhanden, kan ju till och med en ung person önska gå hädan).
Du känner till att vi alla kommer till slutet på tingen här, till slutet av veckan, till slutet av månaden, året, skolan o.s.v. Det är slut, slut, slut hela tiden. Men lovad vare Gud, han skall mätta oss med långt liv, ett ändlöst liv.
Livet är skönt. Jag har aldrig tyckt om döden, jag älskar livet. Det skulle bli en mycket mörk värld om döden vore evig och om vi aldrig finge återse våra kära, som döden bortryckt ifrån oss. Men Gud vare lov, det är inte så, vi ska åter förenas. Vi går ut från denna jordiska hydda för att stiga upp högre och för att leva för evigt.
Kanhända att du inte har lagt märke till en vers
i den tjugoförsta
psalmen, som gav mig en stor uppmuntran för en tid sedan. Det är
den fjärde versen: "Han bad dig om liv och du gav honom det,
ett långt liv alltid och för evigt." Tänk vilket
långt liv detta är: "alltid
och evigt." Tror du att Mose är död ännu?
Han har aldrig levt mer verkligt än vad han gör idag och
han kommer att leva i evighet. Vad säger Kristus till oss? "Den
som håller mina bud, skall aldrig smaka döden." Aldrig.
Aldrig!
En evig boning
i himlen
" Skulle inte du vilja leva för evigt? Det kan
du få om du vill. Evigt liv är en fri gåva, lika fri
som den luft jag andas in i mina lungor. "Amen, amen säger
jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt
mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått
från döden till livet. "
Är det någon här, som inte blivit delaktig av detta eviga liv? Jag vill inte gå förbi denna punkt och lämna någon utanför Guds rike, såvida på mig ankommer. Om du inte kommit in i riket, min vän, lyd mitt råd: ät inte, drick inte, sov inte, till dess du blivit förvissad om evigt liv. Sedan må kroppshyddan brytas ner, men du kommer att göra en vinst av döden. "Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen."
Då jag var nybörjare i predikogärningen,
blev jag en gång kallad att i Chicago närvara vid en begravning
och att hålla en predikan. Rätt många av stadens affärsmän
skulle vara med, och jag tänkte för mig själv:
"Det blir ett gott tillfälle för mig att predika evangelium
för dessa män, och jag skall läsa ett av Jesu tal vid
någon begravning."
Jag genomsökte alla fyra evangelierna för att finna en begravningspredikan av Jesus, men jag kunde inte finna någon. I stället fann jag att han avbröt varje begravning, när han kom till någon sådan. Han höll aldrig en begravningspredikan under hela sitt jordeliv. Döden kunde inte existera i hans närvaro. När de döda fick höra hans röst, skyndade de tillbaka till livet. Han kommer att ruinera begravningsentreprenörerna, när han skall regera på jorden. "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör"
Den tjugotredje psalmen har blivit mycket misstolkad,
kanske mer än något annat bibelrum i hela skriften. Den är
allmän bland katolikerna och i grekiska kyrkan liksom i judiska
synagogor. Den mässas i en hel del kyrkor, och arméer har
gått
ut till strid vid dess toner. Dock påstår jag att den felciteras
mer än något annat bibelord.
Människor inväver den i sina böner och samtal och i offentliga
gudstjänster. De säger: "Om jag än vandrar genom
den mörka dalen." De lägger särskild tonvikt på mörka så att
en kall rysning skall fara nedför din rygg. "Om
jag än vandrar genom den mörka dödsskuggans dal."
Jag
skall berätta för er, kära vänner, att detta "mörka"
ord finns inte alls där. Så här står det: "Om
jag än vandrar i dödsskuggans dal." Detta är
allt.
Vad är skillnaden?
Måste det inte finnas ljus där det finns skugga? Kan du få fram skugga utan ljus? Tvivlar du på vad jag säger så gå ner i källaren i kväll utan att ha något ljus med dig och försök att finna skuggan av dig själv, om du kan. Allt vad döden kan göra är, att den kastar en skugga över den troendes väg. Men skuggan skadar ingen. Du kan gå rätt över den utan den minsta fruktan.
Jag beklagar i djupet av mitt hjärta den man eller kvinna,
som är
bunden av dödsfruktan. Om du är snärjd i detta band,
må Gud befria dig från det idag. Må du komma
ut i den frihet, som Guds Sons evangelium skänker.
Jesus kom hit till världen för att tillintetgöra döden
och vi kan utbrista med Paulus: "Du död, var är din
udd?" Från själva himmelen hör vi en röst
som svarar:
"Den är begravd i Jesu öppnade sida." Han tog
döden på sig. Han gick ned i graven för att besegra
den, för att i grunden tillintetgöra den och sedan han uppstått
ur graven sade han: "Ty jag lever, och ni kommer att leva." Prisad
vare Gud, vi har ett långt liv tillsammans med Jesus i härligheten.
Mina vänner, om vi är i Kristus, ska vi aldrig dö.
Tror du detta? Om ni någon gång får läsa att D. L. Moody från Northfield har dött, så tro inte ett ord av det. Han har stigit högre upp, det är allt. Han har utbytt denna lerhydda mot en annan boning, ett hus av odödlighet, en kropp som döden inte kan komma åt, som synden inte kan besmitta, en kropp som är lik Jesu härlighets kropp. Mose hade inte velat utbyta den kropp han hade på förklaringsberget, mot den han hade på Pisga. Elia hade inte velat byta bort den kropp han hade i förklaringen, mot den han hade under ginstbusken. De hade fått bättre kroppar och även jag skall göra en stor vinst av döden.
Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.
