Väckelse för Guds församling
Predikan av D.L Moody i Kansas City 1899
Foto: Shirley B - Nya Zeeland
Det finns för mig just nu ingenting mera angeläget, än att Gud måtte uppväcka sin församling i Amerika. Jag tror detta är vår republiks enda hopp, ty jag tror inte att en republikansk styrelseform kan bestå utan rättfärdighet. Det synes mig som att varje fosterlandsvän, varje man och kvinna som älskar sitt land, borde vara angelägen att Guds församling måtte få en väckelse.
Församlingens behov av omvändelse för väckelsen
Väckelser är bibelenliga
Jag hoppas du vill medge att väckelser är
fullt bibelenliga. Kanhända "ett andligt uppvaknande" vore
bättre än
ordet väckelse, men det sistnämnda är mer använt
och bättre känt. I alla tider har Gud vederkvickt sitt folk.
Jag vet inte om de hade någon väckelse före floden,
om de hade haft det, skulle det förmodligen
inte kommit någon
flod. Men de trodde inte på väckelse och floden kom som
följd
av deras ondska. Men efter floden på Mose tid, blev det ett mäktigt
uppvaknande, när han sänd av Gud, kom ned till Egypten för
att föra Israel ut ur träldomens land.
Och efter Mose tid, sände Gud profeter och andra gudsmän att återinföra Israel på de rätta vägarna, så snart de hade avvikit till avfall och avgudadyrkan. Jag önskade förr att jag hade levt på en av dessa profeters tid, men jag har frångått denna önskan nu. Ty dessa profeter uppträdde på scenen först då när allt var midnattsmörkt i Israel, då folket upphört att dyrka Herren för att i stället tjäna de kringboende folkens gudar. Då använde Gud profeterna att återkalla hans folk till besinning.
Det var mörkt när Samuel framträdde. Eli och hans familj hade avvikit, Herrens ark var fallen i fiendernas händer, allt syntes hopplöst. Men läs 1 Sam 7:3- 4 "Men Samuel sade till alla israeliterna: "Om ni av hela ert hjärta vill vända om till HERREN, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till HERREN och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand." Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast HERREN."
Så ser vi resultatet i den elfte versen,
i det att Israel slog sina fiender. Det har varit så under hela
människosläktets historia. Närhelst människorna ångrat
sig och kastat bort sin avgudar och tjänat Herren allena, så har
Gud kommit i mäktig kraft och fördrivit deras fiender.
På Elias tid härskade också, midnattsmörker över
landet och Gud använde honom att frambringa en härlig väckelse.
Gud uppväckte Jeremia för att återföra sitt folk.
Somliga hörde honom och tog varning, men andra framhärdade
i sin synd och sade: "Vi vill inte vandra på de gamla vägarna!"
Resultatet blev att de bortfördes i fångenskap.
Guds verks fiender
Varje sant verk av Gud har haft sina bittra motståndare
inte bara utanför utan också innanför murarna, precis
likadant som på Nehemjas tid. Det finns vanligen några som
vi räknat
som goda människor, vilka förenat sig med de ogudaktiga och
stått emot Gud. Det bästa arbetet får vanligen det
bittraste motståndet. En man kan predika i tio år i en stad
med all Demostenes (grekisk stadsman 384–322 f.Kr) vältalighet
och dra skaror av åhörare.
Om det inte blir några omvända, skall han få höra många vackra ord om sig i tidningar och på annat sätt. Men om det blir en väckelse och några hundra blir omvända, så skall motståndet genast bli så hett som helvetet kan göra det. Så har det alltid varit och så kommer det att bli. Desto närmare en man lever med Kristus och ju mer sanning han förkunnar, desto mer ont kommer Guds fiender att säga om honom.
Har världen någonsin haft en sådan predikant som Johannes Döparen, med undantag av Mästaren själv? Se hur bittert motståndet var mot Johannes, inte från de lägre klasserna bland folket utan bland de s. k. bildade. Hans predikogärning blev mycket kort, men den bringade liksom en vårtid i landet efter en mörk och kall vinter. Sedan kom Kristus med sina apostlar och de mötte samma motstånd överallt.
Religiösa samfund är födda i väckelser
Jag kan inte
för mitt liv förstå hur någon
man eller kvinna som känner bibeln, kan vara emot väckelser.
Jag är förvånad över de stora andliga resultat
som kommit av väckelserna i kyrkans historia. Det ena kyrkosamfundet
efter det andra har skapats fram genom detta Guds verk.
Den romerska kyrkan gör anspråk på att vara apostolisk.
Hur kan den då tala emot väckelsen, ty den kristna församlingen
föddes ju på pingstdagen. Detta var den mäktigaste väckelse
som någonsin förekommit på jorden och likväl
gillar inte den katolska kyrkan ordet väckelse. Deras präster
håller sig till "missioner", vilket borde vara samma
sak.
Om Episkopalkyrkan kan spåra sin härkomst tillbaka till pingsten, så är ju också den ett barn av pingstväckelsen. Jag kan inte förstå, hur en medlem av denna kyrka kan sätta sig upp emot väckelser. Ju äldre en kyrka eller ett samfund är, desto mer behövs en väckelse, ty tendensen går mot formalism.
Och var kom lutherska kyrkan ifrån, om inte från väckelsen på Luthers tid? Hur någon lutheran kan vara motståndare till väckelser, är för mig en hemlighet. Och må Gud ha förbarmande med den metodist som inte tror på väckelser, ty denna kyrka sprang fram från väckelser som nästan tillhör vår egen tid. Var kom metodismen ifrån om inte från väckelsen genom Charles och John Wesley samt George Whitfield? Blev inte hela nationen omskakad av dessa mäns predikningar? Var kommer kväkarna ifrån, om inte från väckelsen genom Fox? Och våra KFUM- föreningar har kommit från väckelsen av år 1857. Våra bästa institutioner har kommit från väckelser. Och likväl är många människor rädda för dem och kommer med motstånd och invändningar emot dem.
Några invändningar mot väckelser
En mycket allmän invändning är denna: "Det är
så många omvända som inte håller ut."
Detta är fullkomligt sant. Om alla som bekänt sig ha blivit
omvända och hållit ut, så skulle världen ha blivit
förd till Kristus för längesedan. Men det finns till
och med en del predikanter som fallit i synd, det finns äldste
och diakoner som inte är trogna och uthålliga. Men om alla
höll ut, så vore det emot bibelns erfarenhet. Detta argument är
därför inte mycket värt. En del bekännande kristna
höll inte ut på Kristi tid. I Joh. evangeliums sjätte
kapitel läser vi:
"Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka,
så att de inte längre följde honom."
Antag att en lantman inte skulle så, därför att inte alla korn slog rot och mognade. Skulle vi hugga ned våra äppelträd, då inte alla blommor bringar frukt? Det beräknas att nittio procent av alla som börjat med något affärsföretag, kommit till korta. Skulle ingen våga börja ett företag, eftersom en stor del affärsmän stupat? Men så resonerar man angående väckelser. "De håller inte ut!" Antag att ett barn blir fött i min familj. Jag kan inte fröjdas, därför att så många barn dör. En man ramlar i floden. En annan hoppar i och räddar honom. Jag kan inte vara glad över hans räddning, av fruktan att han skall falla i på nytt! Det är sådana argument som många drar fram mot väckelser.
Ett annat argument är: "Det är så mycket oreda, så rörigt." Mina vänner, jag önskade få se så mycket rörelse i den andliga verksamheten som jag ser på många andra håll. Då jag var i Storbritannien tillsammans med broder Sankey och vi höll väckelsemöten där, var det en präst som höll ett vältaligt föredrag emot väckelsen. Han argumenterade hela tiden mot ett "opassande uppförande". På natten till lördagen hade han varit ombesörjare på en bal och han kom inte hem förrän klockan fem på lördagsmorgonen.
Jag antar det var sedan han vilat ut sig efter balen som han skrev sin vältaliga predikan emot ett: "Opassande uppförande". Somliga balsalar och kroglokaler håller öppet hela natten och där är de ibland så upprymda, att de klubbar ihjäl varandra. Men vi klandras för ett opassande uppförande i våra väckelsemöten!
Det är mycket mer oreda i biljardhallarna och bordellerna
och krogarna under en timme än i Guds församling, hur rörligt
där än
månne vara på ett helt år.
Nyhetstidningarna borde tiga. Om det finns någon människa
under solen som försöker göra sensationer, så är
det en tidningsreporter. Och finns det inte en sensation inom synhåll,
så gör han en. Han borde vara den siste, att kasta sten på oss.
Sensation framför stagnation
Jag är inte så rädd för rörelse
i kyrkan som somliga är. I samma stund som det blir lite livligt
i mötena
ropar de: "Sensation! Sensation!" Jag skall säga er
att jag föredrar "sensation" framför "stagnation".
Sjömännen fruktar inte för något så mycket
som för dimman. De fruktar inte en storm på långt när
så mycket. Vi har för mycket dimma i våra kyrkor. Må vi
komma ut ur den!
Men när en predikant kommit in i dimman och han trivs där,
säger han troligen: "Jag kan inte dra några skaror.
Men tackad vare Gud, jag är
ingen sensationspredikant." Han kanske skriver en bok så torr,
att den nästan fattar eld. Ingen vill läsa den, men han tackar
Gud att han inte är någon sensationsmänniska.
Tror du det någonsin funnits en plats eller ett land som blivit så uppskakat som Palestina blev, då Johannes Döparen och Kristus samt hans apostlar predikade där? Bli inte rädd för lite rörelse, även om den skulle kallas "sensation". Det synes mig att vad som helst vore att föredra, framför döden i våra kyrkor. Det finns ingen oreda och ingen sensation på en kyrkogård. Liket ligger där det blir lagt. Men jag tänker, det kommer att bli inte så liten sensation på uppståndelsens morgon. Där det finns liv, skall det alltid bli rörelse. Liv är vad vi behöver. Jag tror inte att våra unga män skulle tillbringa sin söndag såsom de gör, om det vore mer liv i våra kyrkor.
En skotsk pastor gick för att samtala med en av sina
kvinnliga medlemmar som hade vanan, att ta sig en slummer under predikan.
-Tror ni inte sade han, att det vore bättre
att stanna hemma, då ni inte kan hålla er vaken?
Men
hon påstod att hon var uppfostrad att besöka gudstjänsterna
och hon skulle fortsätta med det.
- Men kunde ni inte ta en nypa snus för att hålla er
vaken? undrade han.
Hon svarade:
- Vore det inte bättre att ni lade in lite mera
snus i era predikningar, pastor?
Människor behöver bli uppskakade över dessa evighetsviktiga ämnen:
liv och död!
Jag tror att om vi ber Gud om en verklig väckelse, skall han
inte ge oss en förfalskning. Om vi ber Gud om bröd, skall
han inte ge oss en sten. Om vi träffar på förfalskade
penningsedlar någon gång, så måste det ovillkorligen
finnas äkta sedlar också. En del folk sträcker på halsen
och säger:
"Var är de som blivit omvända under
den stora väckelsen i staden?"
Så mycket kan jag säga
dig: De omvända kommer inte att gå omkring i staden och ringer
på din
dörrklocka och säger: "Här är vi!" Om
du är en motståndare till väckelsen, så är
nog du den sista person de kommer att besöka.
Tvivlaren och missionären
Det var några män i London
som varit ute i Indien men återvänt
hem. De ordnade med en middag och inbjöd en framstående
affärsman som var en tvivlare, samt en missionär från
Indien. Under middagen kom de på tal om infödingarnas
omvändelser
till kristendomen och denne affärsman sade:
- Jag har varit i Indien i tjugo år, men jag såg aldrig någon
av de infödda bli omvänd till kristendomen.
En del av gästerna
såg på missionären och väntade ett svar från
honom. Det kom litet senare. Han sade:
-
Såg Ni någon tiger i Indien?
Affärsmannens ansikte
sken upp och han svarade:
- Jag inte blott såg tigrar, utan jag sköt
också rätt många!
- Detta är märkligt
sade missionären, jag har också varit i Indien i tjugo år,
men jag har aldrig sett en tiger där.
Den ene av dessa två hade sökt
efter tigrar, den andre hade sökt själars omvändelser. Du finner
vanligen det du söker efter.
Gud både omvänder och bevarar människor
En erfarenhet i Västern
Jag var i en liten stad med cirka sextusen
invånare i Västern
förra vintern. En stor del av invånarna var unga män
som studerat vid våra läroverk och som gått ut i denna
del av landet för att söka sin framtid. De var företagsamma
ynglingar.
Det fanns fyra kyrkor och trettiosex krogar i denna stad. Somliga av
dessa krogar och musikhallar var öppna dag och natt, sommar och
vinter, men de stängde somliga av kyrkorna under sommaren.
Episkopalpastorn hade fått fel i sina lungor och var bortrest så de kunde inte ha något möte i episkopalkyrkan. Baptistpastorn hade dött så där kunde inte hållas något möte. Metodistpastorn hade endast en lunga kvar och allt han kunde göra var att viska. Det fanns ytterligare en pastor där och han predikade emot väckelser och varnade folket att bli medryckta i de möten som jag skulle hålla.
Jag fann att endast två unga män i åldern femton till trettio år tillhörde dessa kyrkor och den ena var sängliggande sjuk, så jag hade endast en med på mötet i kyrkan. Endast en yngling på mötet! Och denne pastor talar emot väckelse! Jag säger er, det kunde få en ängel att gråta. Fanns det en plats på jorden som bättre behövde en väckelse än denna där det var så många unga män, vilka hade lämnat sina goda hem och nu tillbringade sin tid i dessa spelhålor och krognästen! Må Gud ha förbarmande med denne pastor!
En biskop sade en gång till mig:
- Vi tror inte på väckelser.
Vi tror på att ta emot barnen i deras unga år, liksom
Timoteus och uppfostra dem för församlingen.
Men
Paulus sade ju att Timoteus var hans "äkta barn i tron"
1 Tim 1:2. Jag har den övertygelsen att Timoteus blev omvänd
på ett av Paulus möten.
En pastor sade en gång till mig:
- Jag hoppas det skall
bli bättre resultat av denna väckelse än av den förra.
Då tog jag in hundra av de nyomvända i min församling
och i dag vet jag om endast två som är kvar.
Detta
var nedslående. Jag sade detta till en annan pastor i samma stad
och tillade:
-Om det inte blir bättre resultat av min verksamhet
så vill jag hellre sopa gatorna eller bryta sten.
Han
svarade:
- Det var märkvärdigt. Jag fick också ta emot omkring
hundra nya medlemmar från den väckelsen och jag
kan än i dag ta alla utom tre i hand, såsom trosbröder.
En reste från staden och två avföll, men nittiosju
av hundra är bevarade och sköter sig väl som goda kristna.
Detta var fem eller sex år efter väckelsen.
Om den förste pastorn hade varit ärlig, skulle han ha berättat för mig att strax efter det hans församling fått ta emot dessa nya medlemmar, ansåg de ledande tiden lämplig att flytta från det fattigkvarter där de hade sin predikolokal, till en förnämare stadsdel. Församlingen splittrades och pastorn förlorade inte blott de nyomvända, utan också de äldre och församlingen gick sönder i trasor.
Jag var på Pacifickusten under sex månader och jag kom
inte till en plats, där jag inte träffade sådana som
blivit omvända på mina möten i Boston eller i Hippodromen
i New York eller Agriculturai Hall eller Haymarket Theatre eller i
Campbell Hall i London. Överallt fann jag predikanter, diakoner, äldste
och söndagsskollärare som blivit omvända, på de
platser där jag hållit väckelsemöten.
Jag kunde lika gärna tvivla på min egen tillvaro som att
tvivla på, att Gud både omvänder och bevarar människor.
Somliga har den idén att det inte skulle vara sunt, när människor i stora skaror besöker mötena. Jag tror inte ett ord av detta. Om endast två eller tre kommer till mötena, vilken pastor gör sig möda att förbereda en hel predikan för dem? Men låt honom ta in etthundra nyomvända och han skall ge predikningar som bygger upp inte endast de unga, utan hela församlingen skall bli som pånyttfödd och varje medlem skall bli intresserad att hjälpa till i verksamheten.
Vårt behov av en väckelse
Jag kommer till en annan punkt, det är vårt behov, vår nöd. Närhelst Gud på ett särskilt sätt vederkvickt sitt folk, har det skett efter stor nöd. Det är mörkast strax före gryningen. Jag påstår att det är mycket mörkt nu, men tror inte därför att jag är pessimist. Det kunde jag inte bli, om jag levde i tiotusen år. Jag tvivlar inte mer på den slutliga utgången, än jag tvivlar på min egen tillvaro. Jag tror att Jesus skall komma att svänga sin spira över alla folk intill jordens ändar, att den tid skall komma, när Guds vilja sker på jorden såsom den sker i himlen och när varje människas röst skall bli ett eko av Guds. Den tid skall komma, då varje knä skall böjas och varje tunga bekänna Jesus Kristus.
Jag är ingen pessimist och inte ligger jag heller under
ginstbusken. Om jag vidrör den mörka sidan, så är
det för
att väcka upp er till förnyad strid. Men det är mörkt,
det finns inget tvivel om det. Paulus säger i sitt andra brev till
Timoteus:
"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra
tider. Människorna kommer att älska sig själva." Är
inte detta sant idag? Egenkära! Förneka det om du kan. Se
på dessa som i själviskhet samlat sina miljoner! Jag är
inte gammal ännu, men jag kan minnas då vi knappast hade
en miljonär i detta land. Och hade en man en miljon så var
han nöjd. Men nu, två- tre- eller femhundra miljoner är inte
nog.
"Penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa" Och hör vidare: Kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda." Under hela det senaste året har denna uppmaning ringt i hela denna nations öron: "Kom ihåg Maine!" inte fullt trehundra människor förlorade livet vid Mainekatastrofen, men under varje dygn går mer än trehundra drinkare ned i sina gravar i detta land. "Kärlekslösa mot sina närmaste", det vill säga: De saknar den naturliga tillgivenheten. Jag vill hellre att min son dödade mig rätt på fläcken, än att det tog fem år till och han skulle döda mig genom sin dryckenskap. Detta är vad som oupphörligen sker i detta land.
I stället för
att jämt ropa: "Kom
ihåg Maine!" tror jag det vore bättre att ropa:
"Kom
ihåg hur mycket ont spriten har gjort!" samt "stå upp
och avskaffa den djävulska trafiken". Under fyra år
har det begåtts 38.512 mord i Förenta Staterna, medan under
samma tid i England begicks mindre än sexhundra.
Lynchning är okänt i den gamla världen, medan vi haft
tjogtals och hundratals lynchningar. Förra året hade vi
25.000 skilsmässor.
Se hur sabbatsbrytarnas skara tillväxer, likaså ökar
försnillningar och andra oärligheter i affärer i oroväckande
grad.
Hur många bankdirektörer och kassörer som sitter
i fängelse! Behöver vi inte en reformation? Har inte tiden
för Guds folk kommit att utropa:
"Herre, förnya idag dina gärningar!" "Falska, egensinniga
och högmodiga. Förrädiska,
besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska
njutning i stället för Gud"
Man måste sörja vid åsynen av dessa stora skaror ungdomar
av båda könen som på söndagarna fyller sina fickor
med söndagstidningar - detta är deras biblar - och beger
sig ut i skog och mark, sålunda trampande Guds lag under sina
fötter. Detta skulle inte tolererats för några få år
sedan. inte heller att teatrarna får hålla öppet på söndagarna.
Ett sådant tillstånd gavs av den lagstiftande församlingen
i New York för några år sedan.
Jag sade till en välkänd
politiker:
- Jag hoppas ni skall sätta er häl på denna lagparagraf
och trampa ihjäl den!
-
Nej svarade han, jag
tror på den. Det är just vad vi behöver. Jag går
till högmässan på söndagsförmiddagen, men
jag tänker att vår Herre unnar oss denna dag för rekreation.
Javäl, man vill tjäna hebreernas Gud på förmiddagen
men Baal på eftermiddagen och kvällen. Denna tids förbannelse är
de två altarna, ett för Baal och det andra för Jehova.
Men detta går inte, där måste det bli skilsmässa.
Vi behöver en väckelse som klarnar upp luften omkring oss.
Religionen och dess efterapare
En annan tanke som är mycket allmän är
att människor
inte vill höra evangelium, eftersom det förlorat
en del av sin gamla kraft.
Det tror jag alls inte, men det finns en hel del stoff som man kallar
evangelium men som inte innehåller mer evangelium än det
finns vetemjöl i sågspån. Många människor
känner inte skillnaden. Jag hörde för någon tid
sedan om en ung hustru som fick en viss summa pengar till hushållet
varje vecka. Efter någon månad sade hennes man:
-
Älskling, jag stannar hemma denna eftermiddag, så vi kan
gå igenom räkenskaperna så får jag se hur du
reder dig med hushållspengarna.
De granskade anteckningarna
noga och han lade märke till att hon varje vecka debiterat en
viss G.V.V en summa, ibland mer, ibland mindre.
Han frågade:
- Vem är denne G.V.V?
Hon förklarade, att hon
aldrig fick utgifterna att stämma med inkomsterna och då hade
hon ingen annan råd, än att skriva skillnaden på okända
utgifter som hon betecknade med G.V.V. och det betydde: Gud vet vad.
När vi hör en del präster och pastorer predika måste
vi skriva ned ett G.V.V. = Gud vet vad!
Jag måste uppriktigt säga att jag hört en
del begåvade
talare predika och jag kunde inte finna ut vad de talade om. Jag antar
att jag tillhör medelmåttorna och om jag inte kunde fatta
talets innehåll, var det troligt att de övriga förstod
det bättre? Jag säger dig rent ut, om
evangelium blir förkunnat så som det bör
förkunnas, har det lika mycket kraft
nu som i forna dagar.
Det är en falsk idé att människorna behöver ett
nytt evangelium eller att predikan förlorat sin kraft. Människan är
densamma som hon varit under sextusen år. Synden kom fullvuxen
in i världen. Den förste av kvinnan född blev en mördare.
Vi är ett dåligt släkte. Predika sanningen - smickra
inte människor med att de är änglalika, på grund
av fin uppfostran. En bildad skurk är den värste av alla
skurkar.
Ett klart vittnesbörd om evangeliets kraft
När jag förra vintern var på Pacifickusten, läste
jag i en tidning vad en predikant hade skrivit om mig, att min predikan
inte hade samma effekt nu som förr.
Jag sade till mig själv: "Är detta det verkliga förhållandet?"
Jag tänkte allvarligt på saken och beslöt mig för
att pröva det.
Nästa söndagsförmiddag var jag i Salt Lake City och
predikade i mormontabernaklet. Omkring sjutusen människor
var samlade. Jag började tala om synden. Jag tror att mormoner är
lika stora syndare som de övriga bland oss. Efter bästa förmåga
fastslog och inpräglade jag i människornas samveten, syndens
förfärande makt
och dess följder.
Sedan jag slutat sade jag:
- Ni har hört detta. Önskar ni bryta med synden? Är
ni trötta och utledsna på synden? Tag er tid till eftertanke!
Handla inte impulsivt, utan tänk på saken! Om det finns några
i detta hus som vill bryta med synden, så uppmanar jag er att
stå upp medan jag ber för er.
Jag gjorde det klart
och tydligt för dem vad det innebar och gav dem cirka fem minuter,
att överväga och betänka sitt val. Men vet ni, nästan
hela församlingen reste sig under det tårarna strömmade
utför deras kinder.
Söndagen därpå predikade jag i Detroit. Jag hade ett
möte för män i en av de största kyrkorna på söndagskvällen.
Jag talade över samma ämne: synden. När jag hade slutat,
sade jag:
- Ni vet själva, huruvida ni vill bryta med synden eller
inte. Intag nu en bestämd ståndpunkt.
Jag tog även
nu tid, för att de skulle få ett rätt begrepp om vad
saken gällde. Så sade jag:
- Jag vill inte att en
enda man i detta hus skall resa sig därför att andra göra
det, men om du vill upphöra med att tjäna synden så res
dig medan jag ber för dig!
Av denna stora skara på tvåtusen
personer, bankkassörer, bokhållare och affärsmän
reste sig massor. Det var första gången jag mötte denna
skara, men de var som ler i krukmakarens hand. Jag var i Detroit för
flera år sedan, men det blev inte sådana resultat då.
Jag tänkte att jag ville ta detta mer personligt och jag sade:
- Om
ni män som stod upp verkligen menar allvar, så stanna kvar
en stund och låt oss samtala med varandra. Över tvåhundra
unga män stannade, de var trötta
på synden.
Och den följande söndagen predikade
jag i Yaleuniversitetet. Man kan inte säga mycket angående
tillslutningen vid ett sådant möte, eftersom eleverna
måste gå antingen
de hade lust eller inte. Jag tog upp samma ämne och skonade dem
inte. På kvällen hade de valfrihet om de ville komma eller
inte. Men den stora aulan blev fullsatt och när jag framställde
min inbjudan fann jag flera frälsningssökande där, än
jag någonsin förr sett på denna plats. Jag var där
för tjugo år sedan, men inte blev det sådana resultat
då som nu.
Den fjärde söndagen predikade jag i Marylands
förbättringsanstalt.
Där fanns bland åhörarna mormoner, handlare, bokhållare,
studenter vid Yaleuniversitetet och så de intagna i anstalten.
Åren 1878-79 var jag i Baltimore och predikade varje söndagsförmiddag
i förbättringsanstalten. Det är nu tjugo år sedan,
men jag hade predikat fyra eller fem söndagar innan jag vågade
höra efter något resultat av min förkunnelse. Men förra
våren då jag blott en gång hade talat till åhörarna
om synden, grät människorna överallt och bad
om förbön.
Fyra söndagars predikan inför lika många olika åhörarskaror
men överallt samma resultat. Säg inte mig att evangelium
har förlorat sin gamla kraft eller vi behöver ett nytt evangelium
eller någon slags ny predikan. Vi har att måla synden så svart
som den är och upphöja Jesus såsom Guds botemedel mot
synden.
Det finns lika mycket kraft att frälsa människorna nu som någonsin förr och människorna är också desamma. Den mänskliga naturen har inte ändrat sig ett dugg. Ju förr vi får detta klart för oss, desto bättre. Jag är säker på att om du, vart än en troende skara är samlad i detta land, uppmanar dem att resa sig, vilka blivit omvända i väckelsetider, så skall fyra femtedelar av församlingen resa sig. Jag har försökt det på olika platser och alltid med samma resultat.
En himmelsk stillhet
Det är en annan sak som uppmuntrar mig såsom
ett hoppfullt tecken och det är en stillhet och andakt i mötena
under de senaste sex månaderna som jag inte sett förut under
många år.
Jag predikade förra söndagen i doktor Storrs kyrka i Brooklyn. Jag
har varit i Brooklyn och New York många gånger under de senaste tjugo
eller trettio åren. Broder Sankey har ofta varit med mig i olika möten
där. Men jag vågar säga och Sankey kan instämma i att
vi sällan eller aldrig, förnummit sådan stillhet
och kraft i mötena som vi gjorde förra söndagen. Det var en het
julisöndag då människorna anser att ingenting kan bli uträttat
för Gud, men denna åhörarskara var liksom gripen av en osynlig
makt, det var som om Gud Allsmäktig själv talade till folket.
Gud är oss mycket nära. Jag tror vi står inför en mäktig
väckelse om vi endast ställer oss till Guds förfogande.
Efterfrågan på biblar och begäran om bibelkurser
Ett annat hoppingivande tecken är den stora efterfrågan
på biblar som ägt rum under de sista åren. Det saknar
motstycke i historien. En redaktör i New York sade till mig, då jag
senast var där:
- Herr Moody, är det någon efterfrågan på biblar
nu?
Jag svarade:
- Någon efterfrågan på biblar!
Människa, var är ni ifrån som inte vet att det aldrig
någonsin funnits sådan efterfrågan på biblar
som nu.
Han svarade med ett leende:
- Om ni hade sagt detta
till mig för några månader sedan, skulle jag inte ha
trott det. Men frågan kom upp på vårt kontor. Det
sades att bibeln fått ge vika, för tidningarnas söndagsbilagor.
Detta måste vi undersöka och sände en del förfrågningar
till olika bokaffärer, om det fanns någon efterfrågan
på biblar. Och till min stora förvåning rapporterade
de, att det aldrig funnits en sådan åtgång
på biblar som nu.
Det kunde jag inte förstå.
- Vart sände
ni era frågor? frågade jag.
- Åh, vi sände dem till några bokhandlare och bibelsällskap,
svarade han.
Jag sade:
- Ni har inte gått tillräckligt långt.
Om ni hade frågat hos några bibellager som
jag känner, skulle ni fått veta att biblar säljs tonvis.
Det finns ett sådant i FiladeIfia som förra året sålt
mer, än tio av de ledande bibelsällskapen i Amerika. De ger
ut en bibel lik den som jag har i min hand, vilken jag betalat sju eller åtta
dollar för och de säljer den för sjuttio
cent. Tänk på vad detta innebär! Det är inte fullt
så gott papper eller så bra band, men format och stil är
detsamma som i denna bibel. Det har aldrig varit sådan konkurrens
i bibelspridning som nu.
Jag sade till föreståndaren
för vårt bibelinstitut i Chicago att jag önskade vi
skulle ha bibelklasser på kvällarna. Vi hade i tio år
haft bibellektioner klockan nio och elva på förmiddagarna
mitt i Chicago. Men jag önskade vi skulle ha sådana även
på kvällarna.
Han svarade att kyrkorna sysselsätter sina medlemmar mycket bra.
De har Epwortförbundet
och Kristlig Strävan och Unga Mäns möten och K.F.U.M och andra
samt de vanliga veckobönemötena.
- Jag vet inte om vi skall lyckas
samla folk, men vi skall försöka, sade han.
Framgång för bibelkurser
För två vintrar sedan
hade vi en bibelstudiekurs på kvällarna
och medeltalet närvarande var femhundra och det fanns ingen dragningskraft
i Chicago som kunde dra dessa kursdeltagare bort ifrån mötena. Den
hade sådan framgång att några pastorer frågade mig:
"Kunde
inte vi få sådana bibelkurser i våra församlingar?"
Ingenting
passade mig bättre än detta. Och den följande vintern hade vi
bibelkurser i fem olika distrikt i Chicago.
Medeltalet närvarande var 2.700. Förra vintern
var begäran
om anordnande av sådana kurser större än någonsin
och medelantalet närvarande från oktober till maj, var omkring
sextusen personer som möttes varje vecka för att studera
Guds ord.
Jag tror att om Gud kommer med vederkvickelse till sitt folk
så får människorna
lust till Guds ord. De är trötta på dessa tvister och strider
mellan Guds folk.
Samuel Jones motto var: "Sluta upp med ditt småsinne!"
Jag hoppas att predikanterna i detta land skall ta som motto: "Bort
med kivet och fram i striden för det sanna evangeliet!" En
fråga till. Skall vi få en sådan härlig
skörd eller skall vi fortsätta att diskutera våra meningsskiljaktigheter?
Om jag förstår mig själv rätt, är jag grundligt
uttröttad på detta meningskäbbel och jag skulle önska,
innan jag går hädan, att se hela Guds församling uppväckt,
såsom år 1857, så att en väckelsevåg ginge
från Maine till Kalifornien och förde tusenden in i Guds
rike.
Varför inte?
Tala inte om väckelser såsom någonting i det förflutna!
Väckelsen år 1857 är inte slut än på långt
när. Några av de bästa män vi har i våra
församlingar är en frukt av den väckelsen. Varför
skulle vi inte vid detta århundrades
slut få en mäktig väckelsevåg från himlen?
Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.
