Skogstjärnen likt djupet av Gud i oss
Av Ulla Hannus
På en vandring i tidig sommar längs stranden i solnedgångsstund fann jag den, tjärnen i dungen på åsen, med mörkt svart vatten. En kniphona simmade oroligt omkring med några ungar i följe.
Fåglarna kvillrade i den ljusa björkskogen och en grågul hinna av pollen täckte vattenytan längs den lilla skogssjöns stränder. Jag drog mig försiktigt tillbaka.
Mitt eget djup som människa
Vid midsommartid upprepar jag mitt besök. Tystnaden har nu tagit över, vattenytan är blank och jag slår mig ner på en sluttande sten intill vattnet. Här talar stillheten. Jag ser hur de omgivande träden speglar sig i den mörka ytan. Så egendomligt det ser ut, de står i cirkel som för att bjuda upp till ringdans. Upp och ner i ett nytt perspektiv! Som om de på huvudet ville dyka ner i tjärnen, för att i likhet med mig utforska det mystiska djupet.
Ringen av solbelysta trädkronor upp och ner i vattnet formar bilden av en sluten helhet. Inne i cirkeln står en ljus sky över tjärnen. Dagens blåst har blivit kvällens lugn. Några vatteninsekter pilar över ytan. Myggen börjar ansätta, men jag är beväpnad.
Den mörka ytan förtrollar. Den får mig att associera till mitt eget djup som människa, kanske lika främmande som tjärnens, för om det vet jag ganska litet. Kanske är tjärnen djup, kanske bara en halv meter. Det senare är troligare.
Vad vet vi om djupet?
Hur är det möjligt? Ett djup som kanske inte är ett djup.
Bilden låter ana en stor dunkelhet.
Vad vet jag om mitt eget djup? Gripen av scenen ville jag i likhet med trädens toppar i spegelbilden i tjärnen borra mig ner för att se vad där finns, men inser att jag här och nu i likhet med dem inte når längre än till ytan.
Scenen framför mig är hemlighetsfull, den föder frågor. Jag ville finna sammanhang, knyta ihop synligt och osynligt till en helhet i en transparens av skönhet i båda. En mås seglar i skyn, också den speglas – lika verklig. Men vattnet känner inte dess verklighet, bara luften under dess vingar gör det, ändå är bilden exakt. Ett ögonblick senare vet varken vattnet eller jag av dess flykt.
Gud skapade världen ur urtidens hav
Är det så här Gud bor i vårt eget djup? Som en återspegling av en synlig verklighet? Är han lika onåbar som måsens bild i tjärnen, som en tillfällig glimt ibland? Eller som trädens kronor som strävar ner mot djupet?
Vattnet spelar en viktig roll i människans liv. Det är en beståndsdel i hennes fysiska kropp, som vid obalans reagerar med törst. Att skåda ut över vatten ger tillfredsställelse åt många, att färdas över vatten åt ytterligare fler. Också det skapar törst.
Vatten ger skapelsen, människan, allt som lever – liv. I tidens morgon skapade Gud världen ur urtidens hav. Allt liv behöver vatten, brist på vatten ger torka och svält.
Vid källorna finner människan ro. I dopets vatten blev vi tecknade i treenighetens namn. Här har anden sin funktion, anden som svävade över vattnet i skapelsestund och som vid Jesu dop visade sig i en duvas gestalt. Anden ger vattnet liv. Anden tillfredsställer människans djupaste behov. Må den vita måsens bild i tjärnens dunkla spegel få vara en sinnebild för det!
Ulla Hannus kommer från Vasa i Finland och texten är från
hennes bok "Inre hamn".
Hon är en pensionerad redaktör på den helt fristående
finlandssvenska veckotidningen Kyrkpressen.
