9. Belysning av tron
Av C.H Spurgeon 1892
Foto: Preben Hansen - Danmark
För att göra trons väsen klarare för dig, vill jag nu framställa några få bilder som belysning av den. Fastän den Helige Ande endast kan ge dig en rätt syn på den, är det likväl både min plikt och min glädje, att bringa allt det ljus jag kan och att be Herren öppna de blinda ögonen.
Livets förhållanden kan på många sätt belysa tron
O, att min läsare även vill be om den för sig själv! Den frälsande tron har flera jämförelsepunkter i människokroppen. Tron är det öga, med vilket man ser. Genom ögat uppfattar sinnet långt ifrån avlägsna föremål, och vi kan genom en blick från vårt öga likaså dra solen till oss och de mest avlägsna stjärnorna. På samma sätt drar vi genom tron Herren Jesus nära intill oss, och fastän han är långt borta där uppe i himmelen, ingår han genom tron i vårt hjärta. Se blott på Jesus, ty det ligger full sanning i dessa sångens ord:
"En blick på den korsfäste livet dig ger,
Ja, just nu, där är liv ock för dig.
Tron är den hand med vilken man fattar tag. Då vår hand fattar tag i en sak för att tillägna sig den, gör den detsamma som tron gör, då den tillägnar sig Kristus och återlösningens välsignelser. Tron säger: "Jesus är min." Tron hör, vad Guds ord lär om försoningsblodet och ropar fullt ut av glädje: jag tar emot detta försoningsblod för mig. Tron tar emot den korsfäste Jesu testamente som gällande för den, och det gäller också verkligen den, ty tron är Kristi arvinge, och han har gett sig själv och allt vad han har förvärvat just åt tron.
Livets vatten
O, min vän, så ta då emot, vad Gud i sin oändliga
barmhärtighet har förberett åt dig! Du skall inte vara
som en tjuv om du gör det, ty du har gudomlig tillåtelse till
det: "Den som vill, må ta emot livets vatten för intet." Den
som kan erhålla en skatt genom att endast helt enkelt sträcka
ut handen och fatta den vore väl en dåre, om han förblev
i sitt armod.
Tron är den mun, genom vilken vi hämtar näring av Kristus. Födan måste tas emot och ingå i oss, innan den kan nära oss. Det är en mycket enkel sak, detta ätande och drickande. Vi tar villigt emot vår föda i munnen och låter den passera ned i våra inälvor, varpå den avsöndras och ingår i alla delar av vår kropp. Paulus säger i Rom 10: 8: "Ordet är dig nära, i din mun!" Nåväl, allt vad som sedan behövs, är att svälja det och låta det gå ned i din själ. O, att människorna blott hade andlig aptit, ty den som är hungrig och ser mat framför sig behöver inte lära sig, hur det går till att äta och ett hjärta som hungrar och törstar efter Kristus, behöver i sanning endast veta, att han är oss fritt given, och det skall genast ta emot honom.
Om min läsare är i ett sådant läge, må han då inte tveka att ta emot Jesus, ty han kan vara säker på, att detta aldrig skall bli ogillat av Gud, ty "åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn". Han tillbakavisar aldrig någon, utan han berättigar alla dem som kommer till honom att förbli hans barn för evigt. Livets förhållanden kan på många sätt, även belysa tron.
Vår tillit till personer och ting
Jordbrukaren sår god säd i sin åker och väntar, att den inte endast skall leva, utan att den därigenom skall mångdubblas. Han sätter tro till den förbundsordningen att sådd och skörd aldrig skall upphöra så länge jorden finns till, och han blir belönad för denna sin tro. Köpmannen placerar sina pengar i en bankirs förvar och litar helt och hållet på bankens ärlighet och säkerhet. Han anförtror sitt kapital i andras händer och känner sig därigenom lugnare, än om han hade sitt guld inlåst i ett järnskåp.
Sjömannen anförtror sig åt havet och då han simmar, lämnar hans fot helt och hållet fast botten och han vilar endast och allenast på det böljande havet. Han skulle inte kunna simma, om han inte helt och hållet kastade sig i vattnet. Guldsmeden lägger dyrbar metall i elden som tycks endast vilja förtära den, men han återfår den renad ifrån slaggen genom hettan. Du kan inte vända dina blickar åt någon sida av livet utan att se hur vi i alla våra förhållanden, ständigt måste bevisa vår tillit till personer och ting.
Nåväl, alldeles som vi i det dagliga livet tror på det ena och det andra, bör vi även tro på Gud såsom han uppenbarar sig i Kristus Jesus. Tron finns hos olika personer i olika grader, i enlighet med deras mått av kunskap eller tillväxt i nåden. Hos många är tron föga mer än ett enkelt fasthängande vid Kristus, en känsla av sitt beroende av honom och en villighet att förbli så.
Att hänga sig fast
Då du går utmed havsstranden, kan du se hur ostronen sitter
fästa vid klippan. Om du då helt sakta stiger upp på klippan
och ger ostronet ett hastigt slag med din käpp så faller hon
ned därifrån. Men försök därefter att göra
på samma sätt med nästa ostron och det skall inte lyckas.
Du har gett henne en varning; hon hörde det slag, med vilket du
träffade hennes granne och hon håller sig nu fast med hela
sin styrka och du skall inte kunna få henne från klippan.
Du må ge henne slag på slag, men du kunde lika så lätt
krossa klippan. Vår lilla vän ostronet, vet inte mycket, men
hon klänger sig fast. Hon känner inte till klippans geologiska
formation, hon hänger sig endast fast vid den. Hon kan hålla
sig fast och hon har funnit något att hålla sig fast vid,
detta är hela hennes kunskaps förråd och hon använder
det för sin säkerhet och sin räddning.
Tron bevisar sig även, då en människa förlitar sig på en annan till följd av den kännedom hon har om den andres överlägsenhet. Detta är en högre tro, en tro som känner orsaken till sitt beroende och handlar i överensstämmelse med den. Jag tror inte, att ostronet vet mycket om klippan, men i den mån tron växer, kommer hon också till allt större insikt. En person som är blind, anförtror sig åt sin ledsagare, eftersom han vet att denne ser och han går därför förtroendefullt dit hans ledare för honom. Om den stackars mannen är född blind, vet han inte vad syn är, men han vet likväl, att det finns något som kallas syn och att hans ledsagare är i besittning av detta som han själv saknar, därför lägger han frivilligt sin hand i den seendes och följer hans ledning. "Vi lever här i tro, utan att se" "Saliga är de som tror, fastän de inte ser."
Detta är en så träffande bild av tron, som någon bild kan vara. Vi vet att det hos Jesus finns förtjänster, makt och otaliga välsignelser, vilka vi saknar och därför anförtror vi oss fröjdefullt åt honom, att han måtte vara för oss, vad vi inte kan vara för oss själva. Vi förlitar oss på honom liksom den blinde förlitar sig på sin ledsagare, och han sviker aldrig vårt förtroende, ty han "som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning".
Jesus framställer sig för dig värdig ditt förtroende
Varje skolgosse har att öva sig i tro under sin lärotid. Hans lärare undervisar honom i geografi och upplyser honom om jordens form samt om tillvaron av vissa stora städer och riken. Gossen vet inte själv av egen erfarenhet, att detta är det sanna förhållandet, utan han tror endast sin lärare och de böcker som sätts i hans händer. Detta är just vad vi har att göra i förhållande till Kristus, om vi vill bli frälsta; vi måste helt enkelt vila på vad han lär oss, och vi måste tro, att han försäkrar oss att det är så, samt anförtro oss åt honom, eftersom han lovar att vår frälsning skall bli följden därav.
Nästan allt, vad du och jag vet, har kommit till oss genom tro. En vetenskaplig upptäckt har blivit gjord och vi är förvissade om, att så är verkligen förhållandet. På vad grundar vi denna tro? Jo, på vissa allmänt kända lärda mäns uttalanden, vilkas namn blivit världsberömda. Vi har aldrig varken själva gjort eller sett deras experiment, men vi tror ändock på deras vittnesbörd. Du måste göra detsamma med avseende på Jesus; och då han lär dig stora och visa sanningar, bör du också vara hans lärjunge och tro på hans ord och eftersom han utfört sådana stora frälsningsgärningar, bör du villkorslöst anförtro dig åt honom och helt förlita dig på honom. Han är dig oändligt överlägsen och framställer sig för dig värdig ditt förtroende som Mästare och Herre. Om du blott vill ta emot honom och hans ord, skall du bli frälst.
Den älskande tron
En annan och högre form av tro är den tro, som växer
fram ur kärleken. Varför förlitar sig väl ett
barn på sin fader? Av inget annat skäl än att det älskar
honom, på samma gång som det känner hans överlägsenhet.
Välsignade och saliga äro de, som har en sådan ljuvlig
tro på Jesus, vilken är genomträngd av kärlek till
honom, ty detta är ett verkligt vilande i tron. Dessa Jesus-älskande
själar är intagna av hans höga karaktär och har sin
lust i att tjäna honom, de är hänförda av den rikedom
av kärlek som han uppenbarat och de kan inte annat än överlåta
sig åt honom, eftersom de så högt beundrar, vördar
och älskar honom.
Vi kan även i det dagliga livet finna exempel som belysning av den älskande tron. Vi tänker oss t. ex. en kvinna, som är maka till dagens skickligaste läkare. Hon angrips av en farlig sjukdom och läggs utmattad på sjukbädden. Hon är ändock underbart stilla och lugn, ty hon vet att hennes man gjort just denna sjukdom till sitt särskilda studium och att han botat tusenden, som lidit av samma farliga sjukdom. Hon är därför inte det minsta orolig, ty hon känner sig fullkomligt trygg i händerna på en person som är henne så kär; på vilkens skicklighet och kärlek hon tryggt kan förlita sig på. Hennes förtroende är naturligt och välgrundat, ty hennes man förtjänar det i varje avseende från henne.
Lyckligast är de troende, som har kommit till detta slag av tro på Kristus. Det finns ingen läkare, hur skicklig han än må vara, som kan liknas vid honom, ingen kan frälsa såsom han kan göra det; vi älskar honom, och han älskar oss och därför överlämnar vi oss i hans händer, tar emot vad han föreskriver, och gör vad han bjuder. Vi vet att han inte kan föreskriva något orätt, därför att han är ledaren av våra angelägenheter, ty han älskar oss alltför mycket för att kunna låta oss förgås eller för att låta oss lida en enda onödig smärta.
Tron är roten till lydnad, som vi klart kan se även i livets förhållanden. Då en sjökapten anförtror sitt fartyg åt en lots att föras in i hamnen, styr denne fartyget. Då en alpvandrare anförtror sig åt en guide att ledas genom ett svårt pass, följer han de spår, som hans guide visar honom. Då en patient har förtroende för en läkare, följer han noggrant hans anvisningar och föreskrifter. En tro som vägrar att lyda Jesu bud, är bara en förevändning och skall aldrig frälsa själen. Vi anförtror oss åt Jesus att han må frälsa oss och han ger oss föreskrifter om vägen till frälsning, vi följer dessa föreskrifter och blir frälsta. Må min läsare inte glömma vikten av denna lydnad. Tro på Jesus och bevisa din tro genom att göra, vad han bjuder dig.
Tillväxt och mognad
En annan märklig form av tro härrör sig från
en befäst kunskap, vilken kommer genom tillväxt i nåden,
och är den tro som förblir vid Jesus, därför att
den känner honom, och eftersom han för den, har bevisat sig
trofast och sannfärdig. En gammal kristen hade för vana att
skriva T. och P. i marginalen på sin bibel, där han trott
på och prövat ett löfte. Hur lätt är det inte
att förtrösta på en sådan trodd och beprövad
frälsare! Du skulle väl inte kunna göra det än, käre
vän, men du kan komma dit.
Allt måste ha en begynnelse, och vem skulle väl förakta den ringa begynnelsens dag? Din tro, om den än är liten, kan växa till en stark tro med tiden. Denna mognande tro begär inte tecken och under, utan tror frimodigt utan att se. Betrakta blott en befälhavare på ett fartyg, och vilken tro utvecklas väl inte av en sådan! Det har verkligen ofta väckt min förundran. Han lossar trossen och ångar ut från land. Under dagar, veckor, ja månader ser han inte ett segel eller en kust, ändock går han dag och natt framåt utan fruktan, till dess han en morgon befinner sig rakt framför den önskade hamnen, mot vilken han styrt sin kurs.
Hur har han kunnat finna vägen över det spårlösa djupet? Han har förlitat sig på sin kompass, sitt sjökort och sitt glas samt på himlakropparnas ställning, och troget följande denna ledning, utan något synligt land, styrt sitt fartyg så rätt, att han inte behöver förändra ett enda streck för att gå in i hamnen. Det är en underbar sak, att segla eller ånga fram utan att se, och i andligt avseende är det en välsignad sak att helt och hållet lämna alla synens och känslans kuster samt säga farväl åt alla egna känslor och synbara uppmuntringar och tecken.
Det är härligt att i tro på Gud, lossa sin farkost och ge sig ut på den gudomliga kärlekens ocean och styra rakt mot himmelen efter Guds ords vägledning. "Saliga är de som tror, fastän de inte ser", åt dem skall efter en tryggad resa beredas en riklig ingång i den fridfulla hamnen. Vill inte min läsare också sätta sin förtröstan till Gud i Kristus Jesus? I det vilar jag med fröjdefullt förtroende. Broder, kom även du med mig och tro på vår fader och vår frälsare! Kom redan i denna stund!
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
- Nästa - 10 Varför är vi frälsta genom tron?
- Föreg. - 8 Vad är tro?
