19. De heligas uthållighet
Av C.H Spurgeon 1892
och den skall vara tecknet på
förbundet mellan mig och jorden"
Foto: Tom Lop - Australien
Vi har redan sett hur det hopp, som uppfyllde aposteln Paulus hjärta med avseende på de korintiska bröderna, är fullt av tröst för alla dem, som oroar sig angående sin framtida uthållighet på den goda väg de har beträtt. Men vad var grunden för hans förtröstan, att bröderna skulle vara uthålliga intill änden?
Guds trofasthet är hörnstenen för vårt hopp
Jag önskar göra dig uppmärksam på, vad han ger för skäl till det. Han säger: "Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre." 1 Kor 1:9. Aposteln säger inte: "ni är trofasta." Ack, människors trofasthet är en mycket opålitlig sak, den är blott fåfänglighet. Han säger inte heller: "Ni har trofasta lärare, vilka skall föra och leda er, och därför förlitar jag mig på, att ni skall bli bevarade." O, nej. Om vi bevaras endast av människor, skall vi inte alls bli bevarade. Han säger: "Gud är trofast." Om vi blir trofasta är det därför att Gud är trofast. På trofastheten hos förbundets Gud måste hela bördan av vår frälsning vila. På de härliga egenskaperna hos vår Gud hänger hela saken.
Vi är ostadiga som vinden, bräckliga som spindelväven och kraftlösa som vatten. Ingen tillit kan fästas varken till våra naturliga egenskaper eller andliga gåvor, men Gud förblir trofast. Han är trofast i sin kärlek. Hos honom sker ingen förändring eller växling av ljus och mörker. Han är trofast i sina nådeavsikters genomförande. Han börjar inte ett verk och lämnar det sedan ofullbordat.
Han är trofast i sina förbindelser; som Fader vill han inte förlora sina barn, som vän vill han inte förneka sitt folk, och som Skapare skall han inte överge sina egna händers verk. Han är trofast i sina löften och skall inte tillåta något enda av dem, att slå fel för en enda troende. Han är trofast i sitt förbund, vilket han gjort med oss i Kristus Jesus och bekräftat med hans offerblod. Han är trofast mot sin Son och skall inte tillåta att hans dyrbara blod, blivit utgjutet förgäves. Han är trofast mot sitt folk, åt vilket han lovat evigt liv, och från vilket han inte skall vika bort.
Gud är uthållig i nåd
Denna Guds trofasthet är grundvalen och hörnstenen för
vårt hopp om att vara uthålliga intill änden. De heliga
skall vara uthålliga i helighet, eftersom Gud är uthållig
i nåd. Han välsignar utan återvändo, och därför
förblir de troende välsignade. Han fortsätter ständigt
att bevara de sina, och därför fortsätter de ständigt
att hålla hans bud. Detta är en god och fast grund att vila
på, och den står i ljuvlig överensstämmelse med
titeln till denna bok: "Allt av nåd." Således är
det en fri nåd och en oändlig barmhärtighet, som ringer
in den gryende frälsningsdagen, och samma ljuvliga klocktoner ljuder
fortfarande melodiskt under hela nådens dag.
Du ser således att de enda skälen till vårt hopp att vi skall bli stärkta intill änden och befinnas oskyldiga på vår Herres Jesu Kristi dag, är att söka endast och allena hos vår Gud, men att de finns hos honom i överflödande mängd. Dessa skäl ligger först och främst i vad Gud har gjort för oss. Han har redan gått så långt i att välsigna oss, att det inte är möjligt för honom att dra sig tillbaka. Paulus påminner oss om, att Han "har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre." Har han kallat oss, då kan han inte återta denna kallelse, "Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra".
Herren tar aldrig tillbaka den gällande nådekallelsen. "De som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och de som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat." Detta är den oföränderliga regeln för det gudomliga förfaringssättet. Det finns visserligen en allmän kallelse, om vilken det är sagt: "Ty många är kallade, men få är utvalda," men det vi nu tänker på är en annan slags kallelse, som antyder en särskild Guds kärlek, och som fordrar besittning av det, vi är kallade. Så förhåller det sig med de kallade såsom med Abrahams säd, om vilken Herren säger: Jag har hämtat dig från jordens ändar, kallat dig hit från dess yttersta hörn och jag har sagt till dig: "Du är min tjänare, dig har jag utvalt och inte förkastat."
Delaktighet i Guds Son, Jesus Kristus
Vad Gud redan gjort för oss, ser vi de starkaste skäl till vårt bevarande och för vår kommande härlighet, därför att Gud har kallat oss till delaktighet i sin Son, Jesus Kristus. Detta betyder inte mindre än att vara delägare med Jesus Kristus, och jag skulle önska, att du noga betänkte, vad detta vill säga. Om du verkligen blivit kallad av gudomlig nåd, då har du också kommit till delaktighet i Herren Jesus Kristus och blivit delägare med honom, i allt vad han äger.
Hädanefter är du ett med honom i den Högstes ögon. Herren Jesus bar dina synder i sin egen kropp upp på träet och blev gjord till förbannelse för dig, och på samma gång har han blivit din rättfärdighet, så att du är rättfärdiggjord i honom. Du är Kristi, och Kristus är din. Liksom Adam stod som representant för sina efterkommande, likaså står även Jesus som representant för alla, som är i honom.
Liksom man och hustru är ett, så är också Jesus ett, med alla dem som är förenade med honom genom tron, ett genom en äktenskaplig förening, som aldrig kan bli bruten. Och ännu mer. De troende är lemmar i Kristi kropp och således ett med honom, genom en levande och beständig kärleksförening. Gud har kallat oss till denna förening, denna delaktighet, denna gemenskap, och härigenom har han gett oss ett tecken och ett bevis på vår bekräftelse intill änden.
Om vi betraktades som skilda från Kristus, skulle vi vara eländiga, utlämnade varelser till fördärvet, som snart skulle vara förlorade och föras bort till vår undergång, men som ett med Kristus, är vi gjorda delaktiga av hans natur och begåvade med hans odödliga liv. Vårt öde är sammanlänkat med hans, och förrän han kan bli tillintetgjord, är det inte möjligt, att vi skall kunna förgås.
Kristus och den troende syndaren
Stanna upp och begrunda djupt denna delaktighet i Guds Son, till vilken
du blivit kallad, ty i detta ligger hela ditt hopp. Eftersom Jesus är
rik, kan du aldrig bli fattig, sedan du ingått förbund med
honom. Nöden kan aldrig drabba dig, sedan du blivit delägare
med honom, som äger både himmel och jord.
Du kan aldrig gå i konkurs, fastän du som den ena delägaren i firman är fattig och i dig själv ytterst bankrutt, så att du inte kan betala ens ett öre på ett tusende av din ofantliga skuld, är likväl den andra delägaren omätligt och över alla begrepp rik. I ett sådant bolag är man höjd över tidens tryck, framtida växlingar och den slutliga katastrofen vid alla tings omvälvning. Gud har kallat oss till delaktighet i sin Son Jesus Kristus, och genom denna nådehandling har han försatt oss i en ställning av ofelbar trygghet.
Om du verkligen är en troende, så är du ett med Jesus, och därför är du i säkerhet. Inser du inte själv, att det måste vara så? Du måste bli stärkt intill slutet och intill Herrens uppenbarelses dag, om du verkligen blivit gjord till ett med Jesus, genom en oåterkallelig nådehandling av Gud. Kristus och den troende syndaren befinner sig i samma farkost, och förrän Jesus sjunker, skall inte heller den troende drunkna. Jesus har infört sina återlösta i ett sådant samband med sig själv, att han först måste bli slagen, övervunnen och vanärad, innan den minste av dem, han köpt med sitt blod, kan bli tillfogat något ont. Firman bär hans namn, och så länge det namnets ära gäller, är vi säkra på att slippa gå under.
Låt oss då med största förtröstan gå den
okända framtiden till mötes, för evigt förenade med
Jesus! Om världens människor än skulle utropa: "Vem är
väl hon, som kommer ifrån öknen, stödjande sig vid
sin vän?" så vill vi fröjdefullt bekänna,
att vi stödjer oss vid Jesus och att vi ämnar stödja oss
vid honom allt mer och mer. Vår trofaste Gud är en ständigt
flödande fröjdekälla, och vår gemenskap med Guds
son är en full glädjeström. Med kännedom om dessa
härliga ting kan vi inte vara modfällda, nej, snarare må vi
utropa med aposteln:
"Vem kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus,
vår Herre?"
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
- Nästa - 20 Himmelens port är öppnad för dig
- Föreg. - 18 Bekräftelse, styrka och bevarande
