Livet med Jesus
Den helige Ande
Bönen - samtal
Sinnets förnyelse
Guds ord/ budord
Att bli frälst
D.L Moody
C.H Spurgeon
Ondskan
Om Min Frid
Intressant
Nya sidor
Sajtkarta
Startsidan

Min Frid >>Spurgeon >> Allt av nåd - Om fruktan för fall

17. Om fruktan för fall

Av C.H Spurgeon 1892

Uthållighet intill Herres Jesu Kristi uppenbarelses dag

Käre läsare! jag tror, att just denna fruktan ofta ger upphov till själva saken och att många själar, som inte haft mod att förlita sig på Jesus för hela sitt jordiska liv och för hela evigheten, har missat sitt mål, eftersom de endast hade tro för en tid, vilken aldrig gick nog långt för att frälsa dem. Sådana själar förtröstar på Jesus till en viss grad, men litar på sig själva för varaktighet och uthållighet på vägen till himmelen, och därför att de börjar på ett felaktigt sätt, måste de, som en naturlig följd, åter vända tillbaka inom kort.

Om vi förtröstar på oss själva i fråga om uthållighet, skall vi inte kunna göra det. Även om vi förlitar oss på Jesus till en del av vår frälsning, och förtröstar på oss själva till en annan del, skall vi komma till korta. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Om Jesus är vårt hopp med avseende på allting annat utom en enda sak, skall vi helt och hållet missa målet, då vi i denna enda sak kommer till korta.

Jag tvivlar inte på, att det varit en missuppfattning i fråga om de heligas uthållighet som hindrat många från att bli ståndaktiga, vilka började att löpa väl. Vad var det som hindrade dem att fortsätta sitt lopp? De förtröstade på sig själva med avseende på sitt löpande, och därför stannade de inom kort. Akta dig för att blanda in något, om än aldrig så litet, av ditt eget jag i det murbruk, du bygger med, ty därigenom gör du det till ett ohärdat murbruk, som inte längre kan hålla stenarna tillsammans.

Jesus är Alfa och Omega
Om du förtröstar på Jesus med avseende på begynnelsen, så akta dig för att förlita dig på dig själv med avseende på fullbordan. Han är Alfa, se då till att han även får vara Omega. Om du börjat i Anden, kan du inte hoppas på att bli fullkomnad i köttet. Börja så som du avser att fortsätta, och fortsätt så som du har börjat, och låt Herren vara allt i alla för dig. O, att Gud den Helige Ande må ge oss alla en riktigt klar föreställning om varifrån den kraft måste komma, genom vilken vi skall bli bevarade intill vår Herres Jesu Kristi uppenbarelses dag!

Hör vad Paulus en gång sade angående detta ämne, då han skrev till Korintierna: "Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre." 1 Kor 1: 8-9.

Detta språk medger i tysthet ett stor behov genom att säga oss, på vilket sätt det blivit sörjt för detta behov. Varhelst Herren vidtagit en åtgärd, kan vi vara alldeles vissa om, att en sådan verkligen är av nöden, eftersom inga överflödigheter ryms i nådeförbundet. Gyllene sköldar var upphängda i förgårdarna till Salomos palats, vilka aldrig användes, men det finns inga sådana i Guds vapenhus. Allt vad Gud har förberett skall visserligen också behövas. Från denna stund och intill tiden för alltings återställelse, skall varje Guds löfte och varje förberedelse inom nådeförbundet, behövas och tas i anspråk.

Dagligt behov av att bli stärkta i nåden

Bekräftelse, fortsättning, uthållighet och bevarande intill änden är viktiga behov för den troende själen. Detta är en stor nödvändighet även för de längst framskridna troende, ty Paulus har skrivit ovan nämnda bibelställe till de heliga i Korint, människor som var mycket långt komna i det kristna livet och om vilka han kunde säga: "Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus." Sådana människor är just de personer, som allra djupast känner att de dagligen har behov av ny nåd, om de skall kunna hålla ut i gudaktighet samt slutligen vinna segern.

Om de inte vore heliga, vore detta tecken på att de inte hade tagit emot någon nåd, och de skulle då inte heller känna behov av mer nåd, men då de är Guds människor, känner de dagligen behov av näring för sitt andliga liv. Marmorstatyerna behöver ingen föda, men en levande människa hungrar och törstar samt fröjdas åt, att hon kan vara viss om sitt bröd och sitt vatten, ty annars skulle hon med all visshet duka under på vägen.

Den troendes personliga behov gör det till en viktig nödvändighet för honom att dagligen hämta näring ur all nåds outtömliga källa, ty vad kunde väl han göra, om han inte finge ta sin tillflykt till sin Gud? Detta är förhållandet även för de mest begåvade heliga, även på dessa män i Korint, vilka var "rika i allt ord och all kunskap." De behövde bli styrkta intill änden, annars skulle deras gåvor och kunskaper endast visa sig som deras fördärv.

Om vi än talade med människors och änglars tungor, men inte tog emot ny nåd, till vilken nytta var det för oss? Om vi än hade all erfarenhet, så att vi var kyrkans fäder, om vi hade blivit lärda av Gud, så att vi förstod alla hemligheter, kunde vi likväl inte leva en enda dag utan att det gudomliga livet flödade till oss från förbundshuvudet. Hur kunde vi väl hoppas på att förmå hålla fast vid Herren för en enda timme, för att inte tala om en hel livstid, utan att Herrens hand höll fast i oss? Han, som begynte ett gott verk i oss, måste också fullborda det intill Jesu Kristi dag, annars skall det visa sig vara ett sorgligt förfelat verk.

Ostadighet och frestelse
Denna stora nödvändighet har sin grund i vår egen svaghet, vilken yttrar sig på många olika sätt. Hos somliga är det en plågsam fruktan, att de inte skall kunna hålla ut i nåden, då de känner sin egen ostadighet. En del människor är av naturen ostadiga, andra däremot konservativa, för att inte säga envisa, och andra åter ombytliga och flyktiga. Likt fjärilar fladdrar de från blomma till blomma, tills de gjort besök hos alla trädgårdens skönheter, utan att stanna hos några av dem. De dröjer aldrig tillräckligt länge på samma ställe för att något gott skall kunna åstadkommas, inte ens i sina göromål eller intellektuella sysselsättningar.

Sådana människor må med besked frukta att tio, tjugo, trettio, fyrtio, ja måhända femtio år av beständig andlig verksamhet, skall bli allt för mycket för dem. Vi har sett exempel på människor, som förenar sig först med ett kyrkosamfund och sedan med ett annat och så vidare, tills de genomgått hela skalan. De gör allting ryckvis och ingenting stadigvarande. Sådana människor har dubbelt behov att bedja om, att de måtte dagligen bli stärkta i nåden, och att de måtte bli gjorda inte endast fasta utan orubbliga, ty annars skall de aldrig bli funna i Herrens överflödande verk för alltid.

Om vi verkligen är uppväckta av Gud måste vi, varenda en av oss, även om det i vår natur inte finns en frestelse till ostadighet, likväl alltid känna vår egen svaghet. Käre läsare! möter du inte tillräckligt mycket på en enda dag för att få dig att stappla? Du som önskar att leva i fullkomlig helighet, som jag hoppas att du gör; du som har satt ditt mål högt, med avseende på vad en kristen bör vara, finner du inte att, innan frukostbordet ännu är avdukat, redan visat fram så mycket dårskap, att du måste blygas för dig själv.

Om vi än stängde in oss i en enslig eremitcell, skulle frestelsen likväl följa oss, ty så länge vi inte kan slippa ifrån oss själva, kan vi inte heller undkomma syndens lockelse. Det finns sådant i våra hjärtan, som borde göra oss vaksamma och förmå oss att ödmjuka oss inför vår Gud. Vi är så svaga i oss själva, att om Herren inte ständigt stärkte oss, skulle vi ovillkorligen stappla och falla, inte överrumplade av en fiende, utan till följd av vår egen försumlighet. "Herre, var du vår kraft, vi är själva svaga."

Vandringen på vägen till himmelen

Dessutom finns tröttheten som kommer av ett långt liv. Då vi börjar vår kristna bana far vi i höjden med vingar som örnar, längre fram löper vi utan trötthet, men under vår mest stadgade tid vandrar vi utan matthet. Våra steg tycks långsammare, men vår gång är långt stadigare och mer hållbar. Jag ber till Gud, att vår ungdoms energi måtte följa oss så långt, som en Andens energi och inte blott en svallning av det stolta köttet.

Den, som redan länge vandrat på vägen till himmelen, kan förstå att det fanns goda skäl till löftet, att hans skor skulle vara av järn och koppar, ty det är en knagglig väg. Han har upptäckt, att där finns Besvärlighetens och Ödmjukhetens Dalar, Dödsskuggans Dal och, vad som är än värre, Fåfängans Marknad; och alla dessa platser måste han vandra igenom. Om också de Ljuvliga Bergen finns på denna väg - och Gud vare tack, att de finns där - så reser sig där även Tvivlens Slott, vars inre pilgrimerna många gånger har skådat.

I betraktande av allt detta måste de som håller ut, ända till slutet på helighetens väg, bli "människor, som man undrar över." O du undrens värld! Jag kan inte säga mindre. Dagarna i en kristens liv är lika många som dyrbara pärlor av nåd, uppträdda på den gudomliga trofasthetens gyllene snöre. I himmelen skall vi en gång skildra för änglarna och furstadömena och väldigheterna om Kristi outgrundliga rikedomar, vilka slösades på oss och fröjdade oss under vår vandring här nere.

Vi har blivit behållna vid liv på själva dödens rand. Vårt andliga liv har varit såsom en låga, som förblivit brinnande mitt i havet, som en sten som förblivit hängande i blotta luften. Det skall slå universum med förundran att se oss gå in genom pärleportarna, ostraffliga på vår Herres Jesu Kristi dag. Vi bör vara uppfyllda av tacksam undran om det endast vore för en enda timme; och jag hoppas att vi också är det. Om detta vore allt, så skulle vi redan ha tillräcklig orsak till fruktan, men det är ännu långt mer.

Ständig bön
Vi har även att betänka, hur den plats är, där vi lever. Världen är för många bland Guds folk en öken, uppfylld med vilddjurens tjut. Somliga av oss blir genom Guds försyn skonade från sådant, men andra har en hård kamp emot det. Vi börjar vår dag med bön, och vi hör ofta ljudet av heliga sånger som uppfyller våra hus, men många av Guds folk har knappast rest sig upp från sin morgonbön, innan de blir hälsade med grovheter och hädelser. De går till sitt arbete, och dagen lång plågas de av smutsiga samtal, liksom förr den rättfärdige Lot i Sodom.

Kan du ens gå ut på de öppna gatorna nuförtiden, utan att dina öron såras av ett grovt och i hög grad orent tal? Världen är ingen vän till nåden. Det bästa vi kan göra är att skynda framåt så fort vi kan, ty vi bor i ett fiendeland, och en rövare lurar i varje buske. Överallt behöver vi färdas med ett "draget svärd" i vår hand, eller åtminstone alltid med det vapen vid vår sida, som heter "ständig bön", ty vi har att strida för varje tum på vår väg.

Akta dig för att bedra dig själv i detta, ty då skall du en gång bli på ett förskräckligt sätt bli uppskakad ur din dåraktiga förvillelse. O Gud, hjälp oss och stärk oss intill änden, ty annars skall vi aldrig kunna hålla ut. En sann gudsfruktan är övernaturlig till sin början, övernaturlig till sin utveckling och övernaturlig till sin fulländning. Den är ett Guds verk från början till slut.

Det är oss högeligen av nöd att Herrens hand ständigt är utsträckt över oss, och detta nödvändiga behov har min läsare nu lärt känna, och jag är glad över det, ty nu skall han för sitt eget bevarande i gudaktighet söka kraften, inte hos sig själv, utan hos Herren, som allena är i stånd till att bevara oss från fall och att förhärliga oss med sin Son.

---

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.

<< Tillbaka

© minfrid.se | Minfrid startsida | Om | Kontakt e-post