13. Pånyttfödelsen och den Helige Ande
Av C.H Spurgeon 1892
Foto: Beniamin Pop - Rumänien
"Ni måste födas på nytt." Dessa
Herren Jesu ord har visat sig som en ljungeld för många
på deras väg, likt ängeln med det dragna svärdet
vid paradisets port. De har råkat i förtvivlan, därför
att en sådan förändring är ouppnåelig genom
deras yttersta ansträngning. Den nya födelsen är från
ovan, och det står därför inte i någon skapad
varelses makt att åstadkomma den.
Den nya födelsen är Herrens verk
Det är nu långt ifrån min mening att förneka eller ens att dölja en sanning, i avsikt att inge en falsk tröst. Jag medger fritt att den nya födelsen är övernaturlig, och att den inte kan utföras av syndaren själv. Det skulle vara en dålig hjälp för min läsare, om jag vore lättsinnig nog att försöka trösta honom genom att intala honom att förkasta eller glömma, vad som är obestridligt sant.
Men är det inte anmärkningsvärt att just det kapitel, i vilket Herren gör denna förklaring, som helt och hållet sopar bort alla egna stöd, och innehåller de uttryckligaste utsagor rörande frälsningen genom tron? Läs igenom hela tredje kapitlet av Johannes evangelium från början till slut och stanna inte blott vid de första verserna.
Det är visserligen sant att
den tredje versen lyder:
"Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född
på nytt kan inte se Guds rike." Men fjortonde och femtonde
verserna talar däremot till oss:
"Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste
Människosonen bli upphöjd, för att var och en
som tror på honom skall ha evigt liv."
Den artonde
versen upprepar samma ljuvliga lära i de bestämdaste ordalag:
"Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte
tror är
redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons
namn."
Det är klart för varje läsare att dessa båda utsagor måste överensstämma med varandra, då de kommer från samma läppar och är återgivna på samma heliga, av Gud, ingivna blad. Varför skulle vi då göra oss en svårighet, där ingen sådan finns? Om en utsaga säger oss att något, som endast Gud kan ge, är nödvändigt för vår frälsning, och om en annan försäkrar oss, att Gud vill frälsa oss genom tron på Jesus, så kan vi med all säkerhet sluta oss till, att Herren vill ge åt alla dem som tror, allt vad han själv förklarat vara nödvändigt för deras frälsning. Gud framföder i själva verket den nya födelsen hos alla dem, som tror på Jesus, och deras tro är det säkraste beviset för att de verkligen är födda på nytt.
Den Helige Andes verkningar
Vi förtröstar på Jesus beträffande vad vi inte själva kan göra, men om det stod i vår egen makt, varför behövde vi då se till honom för att få det? Det är vår sak att tro, och Herrens sak att föda oss på nytt. Det är inte han, som skall tro för oss, inte heller är det vi, som skall utföra pånyttfödelsens verk för honom. Det är nog för oss att lyda det nåderika budet, det tillhör Herren att verka den nya födelsen hos oss. Han, som kunde gå ända dithän att dö på korset för oss, kan och vill även ge oss allt, som är nödvändigt för vår eviga salighet. "Men en förändring av hjärtat är den Helige Andes verk", kanske någon säger. Detta är alldeles sant, och det vore oss fjärran att glömma eller bestrida det. Men den Helige Andes verk är fördolt och hemlighetsfullt och kan inte märkas genom annat än dess resultat.
Det finns mysterier redan med avseende på den naturliga födelsen, vilka skulle vara en ohelig nyfikenhet att försöka utrannsaka, och så mycket mer är detta förhållande rörande Guds Andes heliga verkningar i människosjälen. "Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden." Så mycket bör vi likväl förstå, att hemlighetsfullheten i den Helige Andes verkningar inte kan vara ett skäl för vår vägran att tro på Jesus, om vilken samme Ande bär vittnesbörd.
Om en person befalldes att så ett sädesfält, kunde han inte ursäkta sin försummelse med, att det vore onödigt att så, eftersom Gud allena ger växten. Han kunde inte, om han försummade sitt jordbruk, urskuldas med att den fördolda kraften från ovan allena kan framalstra en skörd. Ingen behöver låta sig hindras i livets vanliga sysselsättningar av det faktum, att om inte Herren bygger huset, så arbetar de fåfängt, som bygger det. Men det är alldeles visst och säkert, att ingen som tror på Jesus någonsin skall finna, att den Helige Ande vägrar att verka i honom, och i själva verket är just hans tro beviset på, att Anden redan börjat att verka i hans hjärta.
Herren verkar i vilja och gärning
Gud verkar i sin försyn,
men människan bör därför inte vara overksam. Hon
skulle inte ens kunna röra
sig, om inte den gudomliga makten skänker henne liv och
kraft, och likväl vandrar hon sin väg fram utan svårighet,
i den kraft, som ges henne dag efter dag av honom, som har hennes liv
och ande och alla vägar i sin hand. Så är
det även med livet i nåden. Vi ångrar och tror, fastän
vi inte skulle kunna göra varken det ena eller det andra, om inte
Herren satte oss i stånd till det. Vi överger synden och
förtröstar oss på Jesus, och då blir vi varse,
att det är Herren, som verkat både vilja och gärning i
oss efter sitt goda behag. Det är dåraktigt att påstå,
att det ligger någon verklig svårighet i den saken.
Många sanningar, som är svåra att förklara med ord, är enkla nog i praktisk erfarenhet. Det ligger ingen motsägelse mellan den sanningen, att syndaren tror, och att hans tro är framverkad av den Helige Ande. Endast dårskap kan förleda människor att oroa sig över vad som är alldeles klart och tydligt, då deras själar är i fara. Ingen människa skulle tveka att stiga ned i en livräddningsbåt, därför att hon inte väl kände till tyngden av de kroppar som den hade att bära, inte heller skulle en utsvulten människa undvika att äta, till dess hon klart förstod hela matsmältningsprocessen.
Och om du, min läsare, inte vill tro förr än du förstår alla mysterier, skall du aldrig bli frälst. Om du tillåter de av dig själv uppfunna svårigheterna att avhålla dig från att ta emot förlåtelse genom vår Herre och Frälsare, skall du falla i en fördömelse, som du fullt förtjänar. Begå då inte andligt självmord genom att kasta dig in i metafysiska spetsfundigheter.
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
- Nästa - 14 Min förlossare lever
- Föreg. - 12 Att erhålla och föröka tron
