Den samaritiska kvinnan och hennes mission
Predikan av C.H Spurgeon 1882
Och i det samma kom hans lärjungar och de var förvånade över, att han talade med en kvinna. Dock sade ingen: Vad vill du henne? eller: Varför talar du med henne? Då lät kvinnan sin kruka stå, och gick in i staden och sade till folket: "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort. Är inte denne Kristus?" Då gick de ut ur staden och kom till honom. Joh. 4: 27-30.
Målning - Michelangelo Anselmi Italien
Se vår Herre och Mästare söker med gudomlig skicklighet efter en enda själ. Vi måste ha stora samlingar, annars blir vi likgiltiga för att vinna själar. Tidens vana är att allting skall göras med prål; varje verk måste utföras med trummor och pukor. Jag önskar att Gud må verka i oss ett stadigt begär att göra gott i det stilla och undangömda, där ingen ser oss och då ingen lärjunge är nära.
Inbjudning och skäl att komma till Jesus Kristus
O, att vi satte sådant värde på en enda själ, att vi kunde anse hela dagar väl använda genom att föra en fallen kvinna eller en drinkare till Frälsarens fötter. Välsignad är den som fortsätter att verka, även om ingen talar om det, och väntar på sin lön från sin Herre. I dagens hetta fann Jesus vila och vederkvickelse i att tala till en person, vilken många endast skulle betraktat med förakt. Välsignade Frälsare, vi undrar inte som lärjungarna gjorde, att du talade med kvinnan, men vi undrar med ännu större förvåning över att du ville tala med oss som så beklagligt har fallit och vanärat dig och bedrövat ditt hjärta. Vi förvånas över att han som är himlens härlighet och ljus av ljus och sann Gud, ville ikläda sig ett syndigt kötts likhet och bli till sin form en människa, för att söka oss ovärdiga. O, vilket förbarmande i Återlösarens hjärta!
Läs noga igenom kapitlet och se vilken skicklighet detta förbarmande hade lärt honom. Hur milt beredd var han inte att samtala med kvinnan och ta upp och besvara hennes frågor. Tro inte att hans trettioåriga tillbakadragenhet i Nasaret var förspilld. Jag skulle gärna om jag vore ung, vilja gå trettio år i skola, för att lära mig att samtala som han, såvida hans egen Ande ville mig detta. Han var en fullkomlig lärare, därför att han som människa hade lånat ett villigt öra till den helige Andes himmelska undervisning och tillväxte därför i kunskap och skicklighet för sitt verk som det bekanta skriftstället säger: "Herren HERREN har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hjälpa den trötte. Han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungasätt. Herren HERREN har öppnat mitt öra, och jag har inte varit upprorisk, jag har inte vikit tillbaka."
Genom umgänge med Gud och genom att iaktta människor i avskildhet, lärde han känna både Guds sinne och människonaturen så att han visste, hur han skulle behandla det mänskliga sinnet. Människor är nyckfulla varelser och endast skickliga händer kan hantera dem. Många ivriga dårar har drivit en själ till helvetet under sina försök att med våld dra den till himlen; ty mänskliga viljor böjer sig inte för sådan våldsam kraft utan sätter sig snarare emot den. Själar måste föras till frälsning genom mildhet och visdom som Frälsaren nyttjade då han fängslade den samaritanska kvinnan till evigt liv och drog henne till sanningen. Endast däri kan jag finna den underbara kraft han utövade över henne under de korta men välsignade samtal han höll med henne.
Vänd dig nu en stund från den härliga, den fullkomliga människan och den oändlige Guden som vi vördar i kärlek. Här kommer hans lärjungar. De har varit inne i staden och hade köpt mat - ett mycket behövligt ärende - för att de och deras lärare måtte leva. Men då de ser att han talar med en kvinna, blir de förvånade, var och en på sitt sätt. Några är alldeles utom sig av förvåning och kan inte förstå denna händelse; andra ser ut som om de skulle vilja ställa sig emellan om de vågade och ropa till kvinnan: "Bort med dig, vilken rättighet har du att vara här och tala till en sådan som vår ledare, vilkens skoremmar vi inte är värdiga att knyta upp? Ditt närmande vanärar honom; ge dig hädan." De sade så med sina ögon, men bävan för deras Herre höll tillbaka orden. Ty dessa lärjungar var genomträngda av den tidens rådande fördomar.
För det första var det tillräckligt stötande att den person som Jesus talade med, var en kvinna. Mina älskade systrar, ni står i stor tacksamhetsskuld till evangelium, ty det är endast genom detta medel som ni blivit höjda till er rätta ställning. Ty vad sade rabbinerna: "Hellre bränna lagen, än att lära kvinnor den" och åter: "Tillåt ingen man att hålla samtal med en kvinna; tillåt ingen tala till henne på gatan, även om det så vore hans egen hustru." Kvinnor ansågs olämpliga för djup religiös undervisning och som helt och hållet lägre varelser. Mina systrar, vi tror inte att ni är överlägsna oss, fastän somliga av er kanske inbillar sig det, men vi är mycket glada att vara era jämlikar och veta, att i Kristus Jesus gäller varken man eller kvinna! Jesus har höjt er till er verkliga ställning, sida vid sida med mannen. Även apostlarna var behäftade med denna förfärliga fördom som gjorde att de undrade över att Jesus talade med en kvinna.
Samaritisk villoande
Vidare undrade de över att han talade med en sådan kvinna!
Jag förmodar att de inte kände till hela hennes karaktär,
men det finns något hos de fallna som förråder dem;
de kan inte dölja den fräckhet som följer med på lastens
bana. De tänkte kanske: "Om han hade talat med en gammal matrona;
en helig moder i Israel, så hade detta inte varit något förvånande,
men hur kan han tala med en sådan kvinna?" De förstod ännu
inte att hans mission var att rädda de fördärvade och
frälsa de förtappade. Denna kvinna hade även olyckan att
vara en samarit och judarna hatade samariter mer än alla andra,
såsom avfällingar och villfarande, vilka dristade sig till
att kalla Jakob sin fader och tro sig vara renläriga. Judar och
samariter var varandra mycket lika och man vet att sekter som står
varandra närmast, hatar vanligen varandra mest. De fördrar
sådana som är avlägsna från dem, eftersom de är
helt och hållet i villfarelsens mörker och kan ursäktas
något, men de som har en större grad av ljus, dem avskyr de
därför att de inte ser saken alldeles som de själva.
Vi beklagar den dövstumme för att han inte kan tala, men vi känner oss förtretade över att den som kan säga "sibbólet" inte vill besvära sig litet till och uttala det "schibbólet" som vi gör. Han kunde gärna göra sig det besväret och så vore allt bra. Kvinnan var en av dessa samaritiska villoandar som hade vågat sätta upp ett tempel emot det i Jerusalem och vågade säga, att även de var Guds folk; därför drog sig lärjungarna för henne och undrade över att inte Jesus gjorde detsamma. Hur kunde en så god man blanda sig med ett sådant folk? Jag har själv hört mycket dåraktigt tal om att blanda sig med folk, därför att vi vågar komma tillsammans med dem på någon gemensam grund för att nå något visst mål.
Jag har stundom undrat om de någonsin har läst om Abraham, då han stred för konungens räkning i Sodom. Han var utan tvivel en förskräcklig monark, men likväl då landet hade blivit plundrat av de inkräktande konungarna, tågade Abraham ut för hjälpa konungen i Sodom; inte därför att han bekymrade sig om honom, utan därför att han ville befria sin brorson Lot. Av detta skäl var han till viss grad förenad med Sodoms konung; men när målet för vilket de hade förenats var uppnått, då ser vi hur den ädle Abraham tvättar sina händer och skiljer sig från mannen. Han sade: "Jag vill inte ta en tråd eller en skorem, för att du inte skall kunna säga: Jag har gjort Abraham rik." På så sätt kan det finnas en tillfällig förening bland människor, mellan vilka det dock råder den största olikhet och denna förening kan vara tillåten och nyttig, eftersom målet som uppnås är fullkomligt gott. Vår välsignade Frälsare sökte göra denna oheliga kvinna gott och därför var det rätt av honom att tala med henne. Därigenom motverkade han sina efterföljares fördomar kraftigare än med ord.
Lärjungarnas undran över att Jesus talar med kvinnan
Det finns en annan sida av saken. Hur kunde dessa lärjungar förundra sig över att han talade med någon, sedan han hade valt dem och kallat dem? Säkert är att då de såg med förakt på andra, glömde de sophögen, där de själva hade växt upp. Om de blott hade tänkt på var de var när han fann dem och hur ofta de hade bedrövat honom genom sin motsträvighet, så skulle de snarare förvånat sig över att han talat med dem. Ack; bröder, alltsedan Herren talade med mig, har jag aldrig undrat över att han har talat med vem som helst; jag har aldrig tänkt på det som ett ämne till förvåning, att han skulle böja sig till den mest eländige och usle, då han böjt sig ned till mig; men jag tycker mig har märkt hos vissa bröder, tydliga tecken till att de glömt att de själva en gång var främlingar i Egypten. De har glömt att nåden tvättade och renade dem annars skulle de ha varit orena än idag, ty Paulus talar sanning då han säger: "Sådana var somliga av er."
Jag är ledsen när frälsta personer tar på sig en stor helighet och märkvärdig andlighet och vänder sig bort från sådana som Jesus skulle ha välkomnat. Sådana lärjungar äger litet av sin Mästares ömhet. Vår gudomlige Herre har mer ömhet för syndare, än vi alla tillsammans har. Det finns mer kärlek i hans hjärta till förtappade syndare än i alla de tusental troende här närvarande, eftersom jag tror att många hjärtan klappar av ett älskande begär, för att syndare må frälsas från den kommande vreden. Men betrakta hans lärjungar. Se på den älsklige Johannes; även han är undrande och där är Petrus, godhjärtad men felande, han undrar; och där är Tomas den tankfulle och han undrar. De är alla goda män och likväl undrar de över att Jesus är så nådig mot en fattig kvinna. O, Petrus, Johannes, Jakob och ni övriga, skåda in i era egna hjärtan och låt ljuset från den helige Ande lysa upp era mörka sinnen och ni skall överge detta självrättfärdiga undrande som bedrövar kvinnan och ni skall tränga in i en djupare delaktighet av Hans kärlek.
Avbrutet samtal
Älskade vänner, må vi aldrig förakta de värsta
av människor, utan söka av all vår förmåga
att övertala och vinna dem för Herren. Må vi ha en sådan
hjärtlig barmhärtighet som han hade! Detta hör dem till
som efterföljer den medlidsamme människosonen. Se följden
av dessa lärjungarnas uppförande; ett av de mest behagliga
samtal avbröts just då det var som bäst i gång.
Just som Jesus sade: "Det Är Jag, den som talar med dig," så avslutades
det; ty här stördes han av dessa kalla personer som saknade
medkänsla för sådana. Och likväl var de lärjungar,
eller hur? Ack ja, och sanna lärjungar dessutom, men inga är
mer beklagansvärda eller mer till förargelse än Kristi
egna lärjungar, när de saknar medkänsla med sin Herre.
Ni ser att de tänker på mat och Frälsarens behov därav - och detta kan vara på sin plats - fastän inte särskilt upplyftande och andligt. De kom och undrade över att Jesus talade med en kvinna och det heliga samtalet avslutades och kvinnan måste gå. O, när någon av er nalkas Kristus och han just håller på att lyfta slöjan från ditt ansikte och dina ögon börjar skåda honom, se då till att din dörr är stängd. "Åh, men det är en god man som står utanför dörren." Ja, men han kan likaväl som någon annan fördärva umgänget med Kristus. Även de bästa män kan stundom vara i vägen mellan dig och din älskade och umgänget som tycktes lova att bli himmelskt, får ett kort och snöpligt slut. Jag klandrar inte Petrus som ville göra hyddor, i vilka de kunde vistas på berget, ty han visste troligen vad som skulle möta honom nere på slätten. Önskar du inte ofta att du kunde sjunga:
"Avskild från världens larm och strid,
Begär och ståt och falska frid,
Mitt hjärta jag bereda vill
För himlen och där hålla till."
Herrens ära
Fastän samtalet blev på detta sätt avbrutet, blev följden
därav Herrens ära, liksom så ofta händer, att av
det onda förvandlar Han till gott. Sedan kvinnan inte kan sitta
och se upp i hans gudomliga ansikte eller höra de underbart sköna
ord som föll från hans välsignade läppar, så överlämnar
hon sig själv helt åt helig verksamhet. Hon går bort
till staden och börjar tala till människorna. Detta är
väl; det är inte mycket att beklaga när människornas
hjärtan är så rätt ställda att man inte kan
hindra dem ifrån att förhärliga Kristus; man må göra
vad man kan! Om man stör deras enskilda umgänge med Herren, är
de med ens beredda för offentlig verksamhet. Drivs vi bort från
att som Maria sitta vid Jesu fötter, så låt oss stiga
upp som Marta och bereda ett bord för Herren. Tänk alltid så,
mina älskade vänner, att närhelst ni förs bort som
med ett ryck från er vanliga levnadsbana, har Herren något
särskilt verk för er att utföra. Harmas inte eller försök
att backa in maskinen på det gamla spåret igen. Nej, om växeln
sköts av en gudomlig hand så fortsätt; han som har ledningen över
alla dina livs-järnvägar vet bättre än du, vilken
väg din själ bör färdas.
Jag har märkt hur kristna personer i all hast har blivit tagna ur kristna familjer, där de var utmärkt lyckliga och blivit ställda mitt ibland ogudaktiga, till en plats som de själva inte hade valt eller sökt, men som Herren utsett för dem, för att de måtte bringa gudaktighet i det hemmet och sprida ljus mitt i mörkret. Min vän, även du kan tas bort från denna församling, där din själ har frodats och du får känna dig som en avskild och övergiven. Men strunt i det! Om du blir sänd till en församling där allt är dystert och dött så gå dit som en eldbrand och sätt eld i den. Din Herre skulle inte ha tillåtit att ditt lugn störts om han inte hade någon högre tjänst för dig. Eftersom du är hans tjänare, så sök att utröna hans vilja och utför den. Gud vill härigenom förhärliga sig själv i dig och efter hand också upphöja och hjälpa dig.
Gå alltid till gränsen för ditt uppdrag och stanna inte förr
Se hur kvinnan nu blir en Kristi budbärerska. Hon måste lämna det stilla samtalet med honom för att gå och vittna om honom. Hon gick i alla fall inte oombedd, ty hon mindes att Jesus hade sagt under samtalet: "Gå och hämta din man och kom hit!" Så går hon då och hämtar sin man. Det är gott att ha ett uppdrag för vad man gör. Se hur hon tolkar hans ord mycket fritt. Hon tänkte att när Kristus hade sagt: "Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man." Han kunde inte ha begränsat ärendet till blott en som inte var hennes man annat än till namnet; därför kunde hon lika gärna kalla vem som helst av de sex män, hon haft umgänge med och tala till alla de män hon träffade sysslolösa på den offentliga platsen och tala om för dessa vad hon hade sett!
Kom ihåg hur vår Frälsare gav en bred tolkning av sin egen profetiska mission. Han var inte sänd som en lärare annat än till de förlorade fåren av Israels hus, men han gick till själva kanten av sitt biskopsdöme, om inte över den. Han gick till Tyrus och Sidons gränser och när en kvinna kom ut från den trakten så hade han hjälp att ge till hennes dotter! Fastän han sådde den mesta säden i det Heliga landet, lät han likväl något av den falla över gränsen. Ja, i sanning han har sått i alla tider och även på denna en gång barbariska ö, har sädeskorn fulla av välsignelse fallit och frambringat frukt till hans ära. Gå alltid till gränsen för ditt uppdrag och stanna inte förr. Försök att göra mer gott än du kan och det är mycket troligt att du ska lyckas. Om du endast söker göra vad du ledigt kan göra så skall du uträtta litet; men när du i tron företar dig att göra vad du själv inte kan utföra, så är Gud vid sida och i din svaghet skall du få förnimma hans styrka.
Märk hur kvinnan lämnar sin vattenkruka. Guds Ande såg det vara värt att nämna denna omständighet och därför tänker jag att det finns ett mått av lärdom däri. Hon lämnade krukan för det första, för att kunna skynda iväg. Det var ingen liten och lätt kruka, sådan som man vattnar sina blommor i hemmet med. Nej, en stor lerkruka som hon bar på huvudet eller axeln, en hel börda och därför lämnade hon kvar den, så att hon måtte springa desto fortare. Hon var en förståndig kvinna som lämnade krukan då hon behövde skynda fort iväg. Andra tror att hon gjorde det därför att hon var så upptagen av sitt ärende, att hon glömde krukan. Det är en välsignad glömska som kommer till följd av, att man är upptagen med heliga ting.
Då konungens ärenden fordrar brådska, är det förståndigt att lämna allt som är till hinder. Herren själv, glömde sin hunger i sin iver att föra en själ till frid och som det sägs om honom i psalmen: "Jag glömmer att äta mitt bröd." Han var så upptagen av sitt himmelska verk att han sade: "Jag har mat att äta som ni inte känner till." En människa har knappt känt kraften av eviga ting, såvida hon inte tidvis glömmer det jordiska. Om en person nödgas rusa genom ett rum fullt med lerkärl, så skall troligen några av dem fördärvas.
Man kan inte tänka på allt på samma gång; sinnet är begränsat och det är inte tillrådigt, att man skall kunna dela sin tankekraft åt flera mål på samma gång. Därför lämnade hon sin kruka. Det var förståndigt även om hon inte hade någon beräkning med i detta. Krukan skulle ha hindrat henne, men den kunde vara till nytta för Kristus och hans lärjungar. Sålunda kunde de ge honom dricka. Han var törstig och så var troligen även de och med hennes kruka kunde de hjälpa sig själva. Dessutom var krukan en bekräftelse på att hon skulle komma igen. Hon sade därmed: "Jag har sprungit bort för ett ärende, men jag kommer åter. Jag har inte för sista gången lyssnat till den store läraren. Jag skall återvända och höra honom vidare, tills jag fått lära känna honom bättre och kan tro på honom mer fullkomligt." Sålunda var det betydelsefullt att hon lämnade krukan.
Emellanåt måste du lämna din bod för att vinna en själ. Du summerar felaktigt ihop några siffror och du undrar varför och orsaken var den, att för ditt sinne svävade tanken på svärjarens, drinkarens eller den fallna kvinnans själ och ditt hjärta var uppfyllt av en längtan, att finna det förlorade fåret. Oroa dig inte. Jag vågar påstå att kvinnan fick igen sin kruka och du återgår till dina göromål i rätt skick och rättar till dina misstag och sköter din bod och allt blir bra och om en själ har blivit frälst, så skall du ha gjort en stor vinst genom den förlust du gjort.
Om du går Herrens ärenden så ta ditt hjärta med dig
Vi har sett kvinnan vid början av hennes mission och nu vill jag att ni iakttar hennes sätt att framställa saken, ty däri ligger en lärdom. Hon sade till folket: "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort. Är inte denne Kristus?" Märk, att då hon gick till människorna hade hon endast ett mål, vilket var att föra dem till Jesus. Hon ropade: "Kom och se." Hon sade dem ingenting angående deras synd vid det tillfället; inte heller försökte hon att förbättra deras vanor; hon kallade dem med ens till honom som kunde förändra dem. Hon visste att om hon endast kunde leda dem till Kristus så skulle utan tvivel allt bli bra.
Det är gott för dig att endast sikta åt ett föremål. Välj ditt mål och måtta åt det och inte åt två på samma gång. Fortsätt med att i Guds namn föra människosjälar till Kristus och inget mindre. Verka för detta och var villig att leva för detta och dö för detta så att människor må frälsas genom Immanuels kärlek, blod och Ande. Denna samaritiska kvinna hade detta som mål och sökte att uppnå det, genom en synnerligen uppriktig framställning. Jag kan försäkra er att hon sade orden mycket behagligt: "Kom, kom, kom och se en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort!" Kanske ropade hon med hela sin sköhet; med en en mjuk och behaglig ton och med ett bönfallande uttryck i sina glänsande ögon: "Kom allihop; kom och se själva, en man som har sagt mig allt det jag har gjort." Om du går Herrens ärenden, så ta ditt hjärta med dig; uttala varje ord med känsla och är du genomträngd av liv så skall man inte behöva lära dig sättet för detta. Sättet kommer naturligt för dem, vilkas hjärtan är fulla av kärlek.
Hon talade osjälviskt som att hon hade förglömt sig själv, på samma gång som hon kom ihåg sig själv; detta låter orimligt, men är inte motsägande. Hon sade: "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort." Hon nämnde sig själv och likväl om hon hade tänkt på sig själv, så hade hon inte sagt ett ord om sitt eget liv. Hon kunde ha fruktat att människorna skulle svarat: "Det måtte ha varit en skön historia det där!" De kände henne väl och kunde ha vänt sig bort och sagt: "Jo, du den rätta att komma och tala till oss på det sättet!" Nej, hon lät dem säga om henne vad de behagade. "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort." Hennes makt låg i att hon gick rakt på sak och lade bort all tillgjordhet. Försök aldrig att vara annorlunda än den du är. Har du varit en stor syndare så blygs för det, men blygs inte för den kärlek som frälst dig, så att du skulle neka att bära vittnesbörd om dess makt. Slå bort tanken på vad folk tänker om dig och se endast på vad de skall tänka om Jesus som har frälst och förändrat dig.
Vittnesbördets inbjudan
Märk hur kort talet var. Ralph Erskine kallar henne den första
kvinnopredikanten. Jag är inte så säker på riktigheten
i denna titel. Om kvinnor predikade så pass länge som hon
gjorde och inte längre så kunde ingen finna fel med dem. Hela
hennes vittnesbörd ligger i en vers och är en inbjudan och
en fråga. Där behövdes inga fler ord, nej, inte ett enda.
Hon sade alldeles nog, ty hon lyckades leda människorna till Jesus
som kunde predika mycket bättre än hon. Jag kan inte kalla
hennes ord predikan; ni skulle åtminstone inte tycka om att jag
predikade så kort, fastän det är en stor dygd att fatta
sig kort. Sök inte att bli ordrik, men be om iver och allvar.
Se hur livlig hon var. "Kom och se en man." Orden är fulla
av liv och långt ifrån tröttande och tunga. "Kom
och se." De är nästan lika kortfattade som Julius Cesars
bekanta: "Jag kom, jag såg, jag segrade." "Kom och
se en man som har sagt mig allt det jag har gjort. Är inte denne
Kristus?"
Vidare var det så förståndigt. Det ges olika uppfattningar om meningen av vad kvinnan sade, men de flesta av dem som ger oss en ordagrann översättning, skiljer sig något från vår vanliga. Det är vad hon menade eller trodde, men inte precis vad hon sade. Hon sade troligen: "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort; kan denne vara Kristus?" Eller: "Denne är väl inte Kristus, eller är han det?" Hon sade inte att han var det, men hon antydde det försiktigt för folket som själva kunde undersöka det. Hon trodde att Jesus var Kristus, men hon visste att människor inte tycker om, att bli undervisade av sådana som hon och därför framkastade hon frågan för deras egen granskning. "Kan detta vara den Smorde som vi väntar på? Kom och bedöm."
Hon sade inte allt vad hon trodde för att hon inte skulle uppväcka deras motstånd; hon var skicklig och vis. Hon fiskade på samma sätt som hennes Herre, ty hon kunde inte annat än känna hur händigt, han hade fiskat efter henne. Hon var läraktig och tog ödmjukt efter den vän som hade välsignat henne. "Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort. an denne möjligen vara Kristus?" Detta ledde dem till att komma, om inte annat än för att ställa kvinnan till rätta. Kanske ansåg de henne vara en stackars varelse som tagit fel, men i sin högre visdom skulle de undersöka saken och så gjorde de som hon bad dem. O, må vi vara förståndiga, då det gäller Jesus!
Men hennes skäl är mycket talande så hon må framställa det hur hon vill. "Denne man har sagt mig allt det jag har gjort." Hon kunde ha sagt om hon trott det var vist att säga det: "Han måste vara Kristus." Detta är min sista punkt, nämligen det stora skälet, hämtat från personen själv och använt inför folket. Se hur hon resonerar. Hans förmåga att kunna läsa hennes hjärta och uppenbara henne för henne själv, var ett talande bevis för henne att han var begåvad med en särskild smörjelse. Men innan jag kommer till detta, måste jag mer fullständigt granska kvinnans hela budskap, av vilket detta utgjorde en del. Det delar sig i två avsnitt. Ni har väntat på att få höra den första och den andra och nu skall ni få dem. Det finns två delar i hennes predikan. Den första är inbjudningen: " Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort." Den andra är skälet; "Är inte denne Kristus?".
Kvinnans inbjudning till personlig undersökning
I. Betrakta med ens inbjudningen, Det är en begåvad såväl som äkta och hjärtlig inbjudning. Hon sade: "Kom och se." Detta var mycket ärligt och människor tycker om en ärlig framställning och den helige Ande verkar genom medel som passar det mänskliga sinnet. Hon säger inte: "Ni måste och bör tro vad jag säger." Nej, nej, hon är alltför förståndig; hon säger: "Kom och undersök själva." Detta är vad jag vill säga till varje oomvänd människa här i dag. Min Herre Jesus är den mest dyrbare Frälsare som jag någonsin drömt om. Kom och pröva honom! Han är den mest älsklige och han har outsägligt välsignat min själ; men jag vill inte att du tror för att jag säger det, utan kom själv och se. Kan något vara ärligare än detta? Sök honom genom bön, tro på honom, smaka evangelium för egen del. Det är en gammal uppmaning: "Smaka och se att HERREN är god. och åter: "Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot." Ja, detta är Kristi egna ord till de förste lärjungarna "Kom och se."
Vidare kastar denna kvinnans inbjudning hela ansvaret på dem. Hon säger: "Kom och se." Sålunda vill jag säga till dig om du inte kommer och ser, så kan jag inte hjälpa det och jag kan inte heller hjälpa dig; nyttja ditt eget omdöme och fria ditt eget samvete. Kom och se för egen del. Gör du inte det så får du själv bära skulden. Men gör du det så skall din personliga undersökning säkert leda till ett välsignat slut. O, älskade åhörare; jag kan predika evangelium för er, men jag kan inte gå till Kristus i ert ställe! Jag bör uppmana, inbjuda och nyttja alla slags medel, med vilka jag kan leda er till Frälsaren, men det är en personlig sak för var och en av er! O, att den helige Ande måtte leda er att själva komma till Jesus; det måste vara er egen handling genom hans välsignade verk i er! Du måste komma, du måste ångra dig, du måste tro, du måste gripa tag i det eviga livet för egen del! Du måste personligen frälsas. Med avseende på detta var kvinnans uppmaning god.
"Kom och se"
Framställde hon den inte på ett behagligt sätt som visade
medkänsla å den talandes vägnar? Hon säger inte
som hon kunde ha sagt, "Gå och se en man." Nej, "kom
och se en man" som att hon ville säga: "Kom med mig, jag
skall gå med er och visa vägen. Ni skall inte säga, att
jag har sett nog av honom och bryr mig inte om att gå dit igen
och nu vill jag skicka dit er, ty jag är trött på honom.
Nej kom, vi går alla i sällskap. Ju mer jag har sett honom,
ju mer vill jag se. Kom, se och beundra denne man."
Älskade vänner, när ni söker att vinna själar, så försök inte med detta "gå" metoden, utan nyttja "kom" metoden! När en människa ropar: "Jag kan inte gå till Kristus" eller "jag vill inte gå till Kristus", så se på honom genom dina tårar och ropa ut: "Min vän, jag är en syndare liksom du och har inget hopp utom i Jesu dyra blod. Kom, låt mig be med dig, låt oss båda gå i sällskap till Jesus." Och sedan när du ber, säg inte: "Herre, jag är ett av dina heliga och kommer till dig med en syndare." Detta kan vara sant, men det är inte vist att säga så. Ropa: "Herre, här är två syndare som förtjänar din vrede och vi kommer och ber att du i din medömkan, vill ge oss Frälsaren och förnya våra hjärtan genom din Ande." Detta är det sätt, vilket Gud hjälper er att vinna andra för honom. När vi säger "kom" så bör vi själva visa vägen. Det man önskar att andra skall göra, är klokt att utföra själv, ty handlingar talar högre än ord. Hur skulle du själv tycka om att syndaren vände sig till dig och sade: "Du ger gärna råd, när du själv inte tror att du behöver dem." Nej, "kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort." En systers hjärta talade ut detta ord: "Kom."
Talets form betyder inget
Vidare; vilken välsignad förbleknad av talare det finns! Jag
har hört Bröder vilkas predikan har blivit fördärvad
därför att de har varit allför uppfyllda av självförtroende.
Han vill att ni skall känna att han talar med en förstklassig
framställning och är en högtstående teolog. När
han har slutat utropas det vanligen; "Jag har aldrig hört en
så begåvad man." Men han var inte så klok som
han kunde ha varit eller skulle ha varit, för han som predikar rätt,
gör så att du glömmer honom själv! I själva
verket skulle iakttagandet av honom, om det kommer fram något,
vara på detta sätt: "Jag kunde inte urskilja någon
vältalighet; vem som helst skulle ha kunnat tala som så, men
av någon anledning känner jag som jag aldrig känt förut." Fisken
vet litet om metaren, men han vet då han svalt kroken. Närhelst
sanningen om Gud har gått raka vägen till åhörarens
hjärta så är talets form av ringa betydelse.
Denna kvinna säger inget för att de samaritiska männen ska beundra henne, men hon drar dem till Jesus med uppmaningen: "Kom och se en man." Vad hon dock nämner om sig själv är med avsikt att upphöja Frälsaren. Se; vilken storslagen mening av Johannes döparen: "Han måste bli större och jag mindre." Mindre, mindre, mindre av Johannes så att det måtte bli så mycket mer av Kristus! Det finns endast ett stort universum och ni och Kristus är i det. Ju mer utrymme du upptar; blir det så mycket mindre för Jesus. När du tar mindre och mindre, blir det desto mer för Jesus och när du når förbleknadens punkt, är Jesus allt i alla och detta är just vad du skall sträva efter. Denna förståndiga kvinnas inbjudan förtjänar att nämnas vidare.
Han måste vara Messias ty han har uppenbarat mig för mig själv
II. Nu några ord rörande skälet till detta med vilket vi skall avsluta. Ett skäl ligger fördolt här och om du betraktar texten en stund skall du upptäcka det. Hon dolde det; eftersom hon var övertygad om att de redan hade gett sitt bifall. Det är detta: "Om Jesus är Kristus, då bör ni komma med mig och se honom." Hon sökte inte att bevisa saken, eftersom varje samarit gav sitt bifall till detta. Om Jesus är Kristus, då bör vi gå och höra honom och bli hans efterföljare.
Ack, mina älskade åhörare, jag nödgas överbevisa er om detta skäl, eftersom många av er inte är så praktiska som dessa samariter. Ni tror att Jesus är Kristus, vilket jag antar att var och en av er gör; varför tror ni då inte på honom som er Frälsare? Ni har aldrig betvivlat hans gudom; varför är han då inte er Gud? "Om jag talar sanning", sade Jesus, "varför tror ni mig inte" Om denne är den Smorde som Gud har sänt till att ta bort människornas synder; varför har ni inte sökt honom, så att han måtte befria er från synden? Om detta är försoningen som Gud har framställt; varför har ni inte tagit emot denna försoning? Om detta är källan, i vilken synden kan tvättas bort; varför är inte din synd borttvättad? Det finns inget förstånd i ert uppförande; det är oförnuftigt och rentav vanvettigt. Om det finns en Frälsare, så skall den som har ett rätt förstånd önska sig att äga honom! Om det finns en källa som kan rena från synd, beslutar han sig att tvätta där; om han på något sätt kan få det rätt ställt med Gud, skyndar han sig till att få det rätt. Jag säger att denna kvinna sökte inte bevisa saken, eftersom den inte krävde bevis. Det behövdes inget bevis; det talar för sig själv.
Men vad hon sökte bevisa var detta: "Denne man som nyss satt vid brunnen, är han inte Kristus? Hur bevisade hon det? För det första sade hon så mycket som detta: "Han måste vara Kristus, eftersom han har uppenbarat mig för mig själv; han har sagt mig allt det jag har gjort." Orden är vittomfattande. Tänk efter, älskade kvinna, säkerligen har han inte avslöjat hela ditt liv, åtminstone inte i ord. Han har blottat din osedlighet, men inget annat. Men hon hade rätt. Var du någonsin ute i den svarta natten, då en endaste blixt slog ned? Den slog endast ned i en ek på fältet, men på samma gång upplyste den hela landskapet. Den slog ned i ett föremål, men allt omkring dig blev ljust som om dagen för ett ögonblick. Likaså när Jesus Kristus uppenbarade denna kvinnas liderlighet, så såg hon tydligt hela sitt liv med ens; och Herren hade verkligen sagt henne allt vad hon hade gjort. Kan man undra över att hon sade: "Är inte denne Kristus?"
Överbevisning om synd
Älskade, ingen kan visa sig vara i sanning smord, om han inte börjat
visa dig dina synder. Om någon lärare leder dig till att hoppas,
att du utan ånger eller någon känsla av synd kan bli
frälst, så är han inte av Kristus. Jag uppmanar dig att
kasta bort varje hopp som inte är förenad med en egen fullkomlig
hjälplöshet utom Jesus. Har du inte känt dig själv
som en syndare, så kan du inte känna Kristus som en Frälsare.
Somliga predikar en tro utan tårar i våra dagar och människor
tycks invaggas i en säkerhet som att det inte behövs någon
ny födelse eller överbevisning om synd och ingen ånger.
Men det är inte: "Ni måste födas på nytt." Den
födelsen är inte utan smärta. Tro på Kristus medför
ett hat till synd och en sorg över den. En människa kan inte
hata vad hon inte känner; men denna kvinna hade tvingats se sin
synd och denna anblick visade, att Messias inverkade på henne.
De profeter som predikar icke-ånger ropar, "frid, frid," då det inte är någon frid. De övertäcker såret, men Jesus sätter kniven i det, blottlägger det och låter patienten se sårets kallbrand och sedan tillsluter han det och helar det fullkomligt, med sin himmelska salva. Han förbinder endast krossade hjärtan. Han tröstar ingen som inte varit bedrövad, han gör ingen rättfärdig som alltid varit rättfärdig och han tvättar ingen som inte är oren. Nej, Messias blottar sjukdomen och detta är ett bevis på att Gud har sänt honom, eftersom han inte använder det överslätande och smickrande sätt som bedragare har, utan går rakt på sanningen. Hennes skäl är - han måste vara Messias, ty han har uppenbarat mig för mig själv.
För det andra måste han vara Messias, ty han har uppenbarat sig själv för mig. "Så snart jag såg min orenhet, såg jag genast att han var redo att rena mig." En syndares öga är aldrig redo till att se Frälsaren, innan det först har sett synden. När människan ser förtvivIan skriven över all mänsklig förmåga, då vänder hon sig för att se hoppet milt strålande från människosonens vänliga ögon, men inte förr. Jesus har uppenbarat sig själv och nu säger hon: "Jag ser att han känner mig och vet allt om mig". Det är förunderligt hur evangeliums klädnad alldeles passar en människa. Då hon tar emot och ikläder sig den, känner hon, att den som har gjort denna klädnad kände till hennes form.
Frälsarens allvetenhet
Kanske har du någon särskild svaghet eller besynnerlig vanskapthet;
men du förnimmer snart att Jesus väl kände till den, ty
hans frälsning motsvarar fullkomligt behovet. Där finns ett
bad, ja, han visste jag var oren. Där finns en klädnad, ja,
han visste jag var naken. Där finns ögonsalva, ja, han visste
jag var blind. Där finns en ring för mitt finger, ja, han visste
jag behövde en "förgät-mig-ej" för att
påminna mig om den nåd jag fått. Här är skor
för mina bara fötter och han har en festmåltid för
min plågande hunger. Varje behov har blivit tillgodosett och detta
bevisar min Frälsares allvetenhet. Därför sade hon: "Han
känner mig fullkomligt, han måste vara oändligt vis;
han måste vara Kristus." Detta är ett gott skäl,
eller är det inte?
Sedan tycks hon även säga till dem: "Detta är mycket mer för mig, än det kan vara för er; ty han har personligen umgåtts med mig; därför förblir jag i min övertygelse om att han är Kristus; men gå ni själva och erfar detsamma." Bröder och Systrar; om Herren Jesus Kristus hade sagt denna kvinna allt vad hennes tredje man hade gjort, så skulle detta haft mycket mindre makt över henne, än om han sagt henne allt vad hon själv hade gjort. När överbevisningen träffar en människa personligen och upptäcker helt och hållet hennes egen karaktär, då har den en särskild makt över hjärta och sinne, så att man säger: "Denne är Kristus." Följaktligen, mina bröder, vid minnet av hur Herren behandlade mina sår, när jag var så illa förkrossad, är jag färdig att utropa: "Se hur han behandlade mig! Aldrig har någon hand varit så stark och så öm, aldrig har en läkare haft ett sådant lejonhjärta och en sådan kvinnohand. Jag kan känna hans kraft, då han håller upp mig och hans ömhet, då han omfamnar mig. Han är sannerligen den Smorde och sänd från Herren till att läka de förkrossades hjärtan för Han har förbundit mitt brustna hjärta! Detta har blivit bevisat för mig: kom och erfar samma övertygelse inom er själva."
Vidare; kanske det finns en verkan här som inte märkts, när hon säger: "Kom och se", som om hon ville säga: "Jag vet att ni får komma, ty när jag kom till brunnen, så såg han inte bistert på mig och då jag inte gav honom vatten, blev han inte förtretad och sade: 'Jag vill inte tala med dig, du ohövliga kvinna.' Nej, utan jag kände mig bekant med honom med ens. Kom och se en man som gjorde sig så bekant med mig, att han sade mig allt vad jag hade gjort. Jag är säker på att han måste vara Messias. Messias skall komma och öppna de blindas ögon och han måste då nödvändigtvis komma bland de blinda, för att utföra detta underverk. Han skall försätta fångar i frihet och de som är i fängelser tillhör de mest eländiga, men likväl besöker han dem. Så, kom med mig! Jag går före och gör er bekanta med honom."
Skynda till Kristus
Detta är kvinnans lilla tal och se hur vackert det är. Jag
skall göra ett tillägg till det som hon inte kände till,
men som vi känner till. Jag önskar jag kunde säga något
som kunde förmå er, ni oomvända, att skynda till Kristus
och om något borde göra det så är det detta. Antag
att du aldrig kommer till Kristus, utan dör utan honom. Gud give
att du inte måtte dö utan att har hört honom och tagit
emot honom, men om du gör det så skall du uppväckas ur
din grav på den yttersta dagen och då skall den förfärliga
trumpeten ljuda med ropen: "Kom till domen! Kom till domen! Kom!" Antingen
du viII eller inte måste du då komma och se en man som sitter
på den stora vita tronen för att döma alla folk! Vet
du vad han då skalI göra med dig? Han skall säga dig
allt vad du har gjort och medan ditt livs tilldragelser passerar förbi
din själs öga och dina egna ord återljuder i dina öron,
skall du bli ytterst bekymrad. Kanske skall vad du sett och hört
denna dag, rullas upp för dig och samvetet skall säga dig: "Du
var i Tabernaklet den dagen; evangelium talades till dig så enkelt,
av en som i sitt hjärta längtade att du måtte bli frälst,
men du föraktade alla de givna uppmaningarna och vände dig
bort."
Jag säger dig, att det skall bli ditt helvete när Jesus säger dig allt vad du har gjort och då skall du få se skälet: "Är inte denne Kristus?" Men, o, han skall då inte bli någon Frälsare för dig, ty du har föraktat honom! Han skall då säga dig: "Jag kallade, men ni vägrade. Jag räckte mina händer, men ingen iakttog dem." Alltjämt skall det fortsätta sägas dig allt vad du har gjort och avslutas med detta - du föraktade nåden, du förkastade Jesus, du vände dig bort från frälsningen, du ville inte att denne man skulle rädda dig och därför skall ditt förflutna vara ett bränsle för din eviga eld. Gud give att ingen av er här må erfara detta! Nej, om jag ålades att välja ut en enda person i denna samling som skulle tillbringa evigheten med att få sitt liv upprepat för sig, var skulle jag finna honom? Nej, jag kan inte tänka mig någon som jag skulle våga välja ut, inte en enda - inte en enda - inte ens den värsta kvinna eller man här närvarande. Jag vill inte om jag än kunde! O Gud, i ditt förbarmande, tillåt ingen här att erfara fasan av att bortdrivas för evigt från din närvaro och din makts härlighet, för Jesu skull. Amen.
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
