Det förtorkade fikonträdet
Predikan av C.H Spurgeon 1889
Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania, där han övernattade. När Jesus tidigt på morgonen vände tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick då se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig." Och genast vissnade fikonträdet. När lärjungarna såg det, blev de mycket förvånade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" Matt 21:17-20
Foto: Denise Hunter Australien
Detta är både ett underverk och en liknelse. Vi har böcker över underverken och ett lika stort antal böcker över liknelserna, till vilka av dessa skall vi hänföra denna berättelse? Jag skulle vilja svara: Låt den få sin plats i båda. Här sker ett egendomligt under och här framställs en förvånande liknelse. Det är en liknelse i handling i vilken Herren Kristus ger oss en praktisk lärdom.
Den ofruktbara bekännelsen prövas av Herren Jesus
Genom detta exempel framhåller han sanningen för människornas ögon på ett sådant sätt, att lärdomen därav gör ett mycket djupt intryck på våra själar och hjärtan. Jag skulle särskilt vilja betona den anmärkningen, att detta är en liknelse; ty om man inte betraktar den som en sådan, kan den ganska lätt missförstås. Vi tillhör inte det slags människor som kommer till Guds ord med kritikens kalla närgångenhet, menande oss vara visare än boken och fördenskull i stånd att döma henne. Vi tror att den heliga skrift är större än människoanden och att vår Herre och Mästare var en bättre domare över vad som är rätt och gott än någon av oss.
Vår plats är vid hans fötter; vi är inte hans granskare utan hans efterföljare. Allt vad Jesus gör och säger ger vi akt på med djupaste vördnad och vår högsta önskan är att lära så mycket som möjligt därav. Vi ser stora hemligheter i hans enklaste handlingar och djupa lärdomar i hans tydligaste ord. Då han talar eller handlar står vi liksom Moses framför busken och känner att vi befinner oss på helig mark.
Lättsinniga människor har talat mycket dåraktigt om denna händelse. De har framställt saken som om Herren var hungrig och endast tänkte på detta behov och av misstag gått bort till trädet för att kunna förfriska sig med några gröna fikon. Då han inte fann någon frukt på trädet - eftersom det var en årstid då han inte hade rätt att vänta sig någon - blev han förtretad och uttalade en förbannelse över ett träd som om detta hade varit en ansvarig person. Denna åskådning av saken härrör från granskarens oförstånd; den är inte grundad på sanningen. Mästaren önskade ge sina lärjungar en antydan om Jerusalems förestående dom. Det mottagande han hade fått i Jerusalem var ganska löftesrikt, men det skulle inte medföra något resultat. De höga hosiannaropen skulle förändras till ropet: "Korsfäst honom!"
Då Jerusalem förr var dömt att omstörtas av Nebukadnessar, hade profeterna inte endast talat, utan också använt undervisande förebilder. Om vi vänder oss till Hesekiels bok, skall vi finna många tecken och symboler som påvisar den stundande ödeläggelsen. Dessa tecken uppväckte nyfikenheten och påkallade uppmärksamheten samt inskärpte de profetiska varningarna hos folket i allmänhet, så att många lade dem på hjärtat. Nu infann sig de gudomliga domarna på nytt, framför den skyldiga stadens portar. Ord - av Jesus själv - hade blivit förspillda; till och med tårar - gjutna av Frälsaren - hade förgäves utgjutits; det var tid att tecknet skulle ges till straffdomens verkställande.
En åskådningsundervisning
Hesekiel hade sagt: "Alla markens träd skall förstå att
jag, HERREN, har böjt ner det höga trädet och upphöjt
det låga trädet, och låtit det friska trädet torka." Härmed
angavs alldeles samma bild som användes av vår Herre. Han
såg ett fikonträd; vilket genom en naturens nyck hade blivit
beklätt med löv på en tid, då det enligt naturens
ordning inte skulle ha burit sådana. Sådana egenheter inträffar
stundom inom växtriket. Herren Kristus insåg att här
erbjöds honom en förträfflig åskådningsundervisning
och därför tog sina lärjungar med sig, för att undersöka
om där också fanns fikon och inte endast löv. Då de
inte fann några fikon, befallde han att fikonträdet för
alltid skulle bli utan frukt och det började med ens att vissna.
Mästaren hade använt fikonet ganska lämpligt, om han hade
befallt att det skulle nyttjas som bränsle för att värma
kalla händer, men han gjorde bättre än så. Han nyttjade
det till att värma upp kalla hjärtan. Ingen enda människa
skadades utan endast ett träd som växte i en ödemark och
som var i hög grad värdelöst. Inget lidande tillfogades
det och ingen vrede yttrade sig.
Vid denna åskådningslektion sade Herren helt enkelt till fikonträdet: "Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig" och det förtorkades. Härigenom har vår Herre på det enklaste sätt, gett alla tidsåldrar en stor lärdom. Förtorkandet av ett träd har blivit mången själs uppväckelse och om det inte varit så, var likväl ingen skada skedd om ett träd förtorkades som visat sig vara ofruktbart. En stor lärare må göra mycket mer än att offra ett träd, om han därigenom kan påvisa en sanning och utså dygdens frön. Kritikens hela tomhet visar sig i att man finner fel hos vår Herre Jesus, därför att han gett en skön poetisk undervisning, för vilken om någon annan lärare gett oss den, skulle dessa klandrare överhopat honom med en mängd av lovord.
Det förtorkade fikonträdet var en särdeles passande liknelse för den judiska staten. Nationen hade lovat Gud stora ting. Då andra folkslag liknade träd utan löv - de som inte avlade den minsta bekännelse om lydnad mot den sanne Guden - så var den judiska nationen iklädd ett lövverk av en överflödande religiös bekännelse. Skriftlärda, fariseer och folkets äldste, höll alla strängt fast vid lagens bokstav och alla berömde de sig av att vara den ende Gudens tillbedjare och noggranne iakttagare av alla hans lagar. Deras ständiga rop var: "Här är Herrens tempel, här är Herrens tempel, här är Herrens tempel. Vi har Abraham till fader", var ord som ofta kom över deras läppar. De var ett fikonträd i full lövskrud. Men det fanns ingen frukt på dem, ty folket var varken heligt och inte heller rättfärdigt, sanningsälskande eller troget mot Gud; inte heller kärleksfullt mot nästan. Den judiska kyrkan var en massa glänsande bekännelser utan stöd av något andligt liv.
Lärdom för folk och kyrkor
Herren Kristus hade blickat in i templet och funnit att bönehuset
var en rövarkula. Han dömde den judiska kyrkan till att förbli
ett livlöst, ofruktbart ting och det skedde så. Synagogan
förblev öppen, men dess lära blev ett dött formväsende.
Israel hade inget inflytande på tidevarvet. Den judiska rasen blev
under århundraden ett förtorkat träd; den hade inget
annat än bekännelsen då Kristus kom och denna bekännelse
visades vara maktlös att ens rädda den heliga staden. Kristus
upphävde inte judarnas religiösa organisation utan han lämnade
dem till att förbli sådana de var, men de förtorkades ända
ifrån roten, tills romarna kom och med sina legioners yxor högg
bort den ofruktbara stammen.
Vilken lärdom är inte detta för folken! Folken må avlägga
en högljudd bekännelse om religion och inte desto mindre försumma
att uppvisa den rättfärdighet som upphöjer ett folk. Folken
må vara prydda med alla civilisationens, konstens, framåtskridandets
och religionens gröna löv, men om det inte råder något
inre liv i gudaktighet och ingen rättfärdighetens frukt, så skall
de bestå för en tid, men sedan vissna bort.
Vilken lärdom ligger inte häri för kyrkorna! Det har funnits
kyrkor som varit framstående i medlemsantal och inflytande, men
tro, kärlek och helighet har inte bevarats och den helige Ande har övergett
dem till denna yttre glans av en ofruktbar bekännelse. Där
står nu dessa kyrkor med organisationens stam och vitt utspridda
grenar, men de är döda och år efter år, blir de
mer och mer förtorkade. Bröder, sådana församlingar
har vi denna dag till och med bland de frikyrkliga. Måtte det aldrig
komma att bli så med denna församling!
Vi må ha en stor hop av folk som kommer för att höra ordet och en ansenlig samling män och kvinnor som bekänner sig har blivit omvända, men om inte en livaktig gudsfruktan råder mitt ibland dem, vad betyder väl då församlingar och kyrkor? Vi må har en förträfflig verksamhet, men vad vore detta utan Guds Ande? Vi må ha tecknat stora summor för insamlingar och gör många ansträngningar utåt, men vad betyder dessa, utan bönens ande, trons ande, nådens och helgelsens ande? Jag är rädd för att vi en gång skulle komma att likna ett brådmoget träd med avseende på bekännandets överlägsna höghet, men likväl värdelöst i Herrens ögon därför att fromhetens fördolda liv och den innerliga föreningen med Kristus är förbi. Bättre då att yxan hugger bort varje spår av trädet, än att det skulle höja sig mot skyn som en uppenbar lögn, ett hån och ett bedrägeri.
Detta är denna textens lärdom, men jag vill inte att ni skall betrakta den endast i stort, i dess förhållande till folkslag och församlingar, utan mitt hjärtas önskan är att vi måtte begrunda denna undervisning i dess enskildheter och att alla och envar lägger den på hjärtat. Måtte Herren själv tala till var och en av oss personligen denna morgon! Då jag förberedde mig för denna predikan hade jag av nöden grundligt utforskat mitt eget hjärta och jag ber nu, att hörandet därav må bringa samma resultat hos er. Må vi frukta att i vår bekännelse om gudaktighet och den blir iögonfallande för andra, att vi likväl skulle sakna de frukter som ensamt berättigar till en sådan bekännelse. Namnet för helighet, då det inte rättfärdigas av verklig sådan, är en förolämpning mot hederligt folk och ännu mer mot en helig Gud. Den uttalade och öppna bekännelsen av en kristendom utan ett kristligt liv som stöd är en lögn, förhatlig för Gud och människor, en förolämpning mot sanningen, en vanära för religionen och förelöparen till förtorkandets förbannelse.
Må den helige Ande bistå mig, att jag denna gång måtte
predika rätt allvarligt och kraftigt!
Vår första iakttagelse är att det ges här i
världen en brådmogen men ofruktbar bekännelse. Vår
andra, är att denna kommer att prövas av konungen Jesus och
vår tredje, är att resultatet av denna prövning skall
bli ganska förskräckligt. Hjälp oss, o helige Ande!
Bekännelsens lövverk som inte bringar frukt
I. Allra först alltså: Det ges här i världen en brådmogen, men ofruktbar bekännelse. De exempel till vilka vi hänvisar är inte så sällsynta. Dessa människor står högt över sina gelikar. De uttalar sina löften mycket högljutt och deras yttre är ganska anspråksfullt. De liknar fruktbärande träd och du väntar dig att få flera korgar fulla, med de bästa fikon hos dem. De påverkar oss kraftigt genom sitt tal och de överväldigar oss genom sina uppträdanden. Vi avundas dem och slår på oss själva. Det sista torde inte skada oss, men att avundas hycklare kan inte annat än bli skadligt i längden, ty då deras hyckleri blivit avslöjat, känner vi oss benägna att förakta både religionen och dem som utger sig för vara religiösa. Känner du inte sådana personer som verkar vara allt möjligt, men i själva verket är ingenting? O, hemska tanke! Måtte vi inte själva bli sådana.
Betrakta den där mannen; han är stark i tron ända till förmätenhet; han är glad i hoppet ända till lättsinne; han är kärleksfull i anden, ända till en ytterlig liknöjdhet för sanningen. Hur flytande är inte hans tal! Hur djupsinnig är han inte i teologisk spekulation! Likväl har han aldrig trätt in i Guds rike genom en ny födelse. Han har aldrig blivit lärd av Gud. Evangelium har kommit till honom endast i ord. Han är främmande för den helige Andes verk. Finns det kanske inte sådana personer? Är det inte just sådana som försvarar renlärigheten, men likväl är irrläriga i sitt eget uppförande? Känner vi inga sådana män och kvinnor, vilkas liv förnekar vad deras läppar bekänner? Vi är övertygade om att det så förhåller sig. Alla vingårdar har haft lövprydda fikonträd som utmärkt sig genom deras bekännelses lövverk och likväl inte frambringat någon frukt åt Herren.
Sådana personer tycks inte fästa sig vid årstiderna. Det var inte fikonens tid och likväl var detta fikonträd betäckt med sådana löv som vanligtvis kännetecknade mogna fikon. Jag antar att alla vet om, vad jag själv ofta har sett - att fikonträdet framskjuter frukten före löven kommer. I början på året kan du se hur gröna utväxter skjuter fram i ändan och själva spetsen av grenarna och då dessa hunnit svälla, visar de sig vara gröna fikon. Efteråt kommer löven och vid den tiden, då trädet är helt obetäckt med löv är fikonen ätbara. Då ett fikonträd är i full lövskrud, väntar man sig att finna frukt på det och om ingen sådan finns, kommer det inte att bära några fikon det året. Detta träd framsköt rikligt med blad före den rätta tiden och överträffade i det stycket alla andra fikonträd. Ja, men detta var en naturens nyck och inte något resultat av en frisk tillväxt.
Överlägsna personer
Sådana naturens egenheter förekommer i skogar och vingårdar
och liknande kan man möta i den moraliska och andliga världen.
Vissa män och kvinnor kan tycks stå långt före
sin omgivning och förvånar oss genom deras ovanliga dygder.
De är bättre än de bästa; mer förträffliga än
de mest förträffliga - åtminstone skenbart. De är
så fyllda av iver att de inte avkyls genom den omgivande världen;
deras stora själar skapar en sommar åt dem själva. De
heligas tillbakadragenhet och syndarnas ondska hindrar dem inte; de är
alltför kraftfulla att kunna påverkas av dem som omger dem.
De är helt överlägsna personer som är täckta
med dygder liksom detta träd var beklätt med löv.
Märk hur de skyndar före tillväxtens vanliga ordning. Som jag har sagt er, är det regelrätta först fikonet och sedan fikonlöven, men vi har sett personer avlägga sin bekännelse innan de ens har frambringat den minsta frukt som berättigat dem till detta. Jag vill gärna se att våra unga vänner, då de tror på Kristus, visar sin tro genom helighet i hemmet, genom gudsfruktan utomhus och sedan träder fram och bekänner sin tro på Herren Jesus Kristus. Detta tycks vara det nyktra och regelrätta sättet att gå till väga; att en människa först skall vara och därefter bekänner sig vara; först är antänd och sedan lyser; först omvänder sig och tror och därefter bekänner sin omvändelse och tro på ett skriftenligt sätt, genom dop till Kristus.
Men dessa människor tänker att det är obehövligt att avvakta en sådan småsak som hjärteförändringen - de understår sig att utelämna den viktigaste delen av det hela. De bevistar ett väckelsemöte och förklarar sig redan vara frälsta, fastän de inte har blivit förnyade i hjärtat och varken har omvändelse eller tro. De träder fram och bekänner att de har blivit rörda. De har inget mer än blott och bart en föresats, men de stoltserar däröver som om detta vore allt. Snabb som tanken träder den nyss nämnde upp som lärare. Utan att ha försökt och prövat sina alldeles nyförvärvade dygder, ställer han upp sig själv som ett föredöme för andra. Nå ja, mot det hastiga i omvändelsen har jag ingenting att anmärka, tvärtom beundrar jag den, ifall den är sann; men jag kan inte döma däröver förrän jag ser några frukter och bevis för ett nytt liv. Om förändringen i uppförandet är tydlig och verklig, fäster jag mig inte vid hur hastigt verket försiggått; men vi måste kunna se att en förändring skett. Det finns ett slags hetta som framkallar jäsning och ett slags jäsning som framkallar surhet och förruttnelse.
Fikonen före löven
O, mina kära vänner, tänk aldrig att ni kan hoppa över
frukten och med ens komma till löven. Likna er inte vid en byggmästare
som säger: "Det är helt överflödigt att slösa
arbete och material på arbetet under jorden. Grunden syns aldrig;
jag kan bygga upp ett hus i en handvändning; fyra väggar och
ett tak fordrar inte lång tid." Ja; men hur länge kommer
ett sådant hus att vara? Är det mödan värt att bygga
ett hus utan grund? Om du utelämnar grunden, kunde du ju lika gärna
låta hela huset vara borta?
Finns det inte synnerligen i vår tid, då människorna är antingen tvivelsjuka eller svärmiska, en viss benägenhet att vilja kalla fram en svamplik gudaktighet som växer upp på en natt och förgås på en natt? Kommer det inte att bli förödande om överbevisning om synd försummas, ånger och bättring förbigås i all hast, tron efterapas, den nya födelsen förfalskas och gudaktigheten endast är låtsad? Mina älskade, detta duger inte. Vi måste ha fikonen före löven, handlingar före trosbekännelsen, tron före dopet, föreningen med Kristus före församlingsgemenskapen. Du kan inte hoppa över naturens utvecklingsgrader, inte heller må du utelämna nådens, om inte din lövdräkt utan frukt skall bli till en ohjälplig förbannelse.
Sådana människor drar vanligen till sig andras blickar. Enligt Markus blev Mästaren varse detta träd "långt ifrån". De andra träden hade ännu inga löv och då han började vandra uppför höjden, på sin väg till Jerusalem såg han följaktligen detta ensamma träd på långt håll, innan han var i dess närhet. Ett fikonträd klätt i sin dräkt av älsklig grönska skulle vara ett påfallande föremål och lätt skönjbart, även på avstånd. Det stod nära vägen från Betania till stadsporten. Det stod på ett ställe, där de vägfarande skulle observera det och troligen brukade de med förundran tala om, dess för årstiden egendomliga lövskrud. Personer, vilkas religion är osann är ofta framstående, ty de äger inte nåd tillräckligt för att vara ödmjuka och tillbakadragna.
De söker den högsta platsen; far efter höga ämbeten och är alltid tillreds att åta sig ledarskap. De vandrar inte i det fördolda med Gud och bekymrar sig ganska litet om enskild gudaktighet, ty de är alltför angelägna om att bli sedda av människorna. Detta är på samma gång deras svaghet och deras fara. Fastän de minst av alla är dugliga till att fördra offentlighetens oro och slitningar, har de begär därefter och blir följaktligen så mycket mer uppmärksammade. Detta är också det svåra i hela saken, ty därigenom blir deras andliga nederlag så allmänt känt och deras synd bringar så mycket större vanära, över den Herrens namn som de bekänner sig tjäna. Det är långt bättre att stå ofruktbar avsides i skogen, än vid den allmänna vägen till templet.
Framståendes lockelser
Sådana människor drar inte endast folkets blickar till sig
utan de lockar ofta goda människors umgänge. Vem klandrar oss
väl för att vi närmar oss ett träd som bär löv,
innan dess likar bär löv? Är det inte rätt att odla
ett umgänge med sådana som är särskilt framstående?
Vår Frälsare och hans lärjungar gick bort till det lövade
fikonträdet som inte endast fängslade deras blickar, utan drog
dem till sig. Har vi inte stundom blivit lockade genom det tjusande behaget
hos en person som tycktes vara, en mer än vanligt from broder i
Herren och som fruktade Gud långt mer än många andra?
Likt Jehu har han sagt: "Följ med mig och se hur jag nitälskar
för HERREN" och vi har funnit oss rätt belåtna med
att åka i samma vagn som han, han tycktes vara så gudaktig,
så ädelsinnad, så ödmjuk, så nyttig att vi
blickade upp till honom och önskade att vi vore mer värdiga
att umgås med honom. Nyomvända och sökande själar är
särskilt benägna att göra detta och fördenskull är
det en svår olycka då det visar sig, att deras förtroende
visar ha varit missriktat.
När vi ser personer på ett mer framstående sätt uppträder och avlägger en dristig bekännelse, vad skall vi tänka om dem? Jag svarar: döm dem inte och fall inte för det inrotade misstroendet. Vår Herre stod inte fjärran ifrån och sade: "Det där trädet är värdelöst." Nej, han gick fram till det med sina lärjungar och granskade det. Sådana framstående personer kan vara under, av den gudomliga nåden; må vi hoppas och be att de må vara så. Må Herren och hans kärlek förhärligas hos dem! Gud har sina fikonträd som bär frukt om vintern; Gud har sina heliga, som är uppfyllda av goda gärningar, då andras kärlek har kallnat. Herren uppväcker några till att vara sanningens standar-bärare som hållpunkter omkring vilka man samlar sig under striden. Herren kan göra unga män mogna och de nyomvända nyttiga.
Nådens gunstling
Det har sagts som ett ordstäv: "Vissa människor är
födda med skägg." Herren kan ge stor nåd så att
den andliga tillväxten går snabbt och likväl förblir
varaktig. Han gör detta så ofta, att vi inte har rätt
att tvivla på att den framstående brodern framför oss, är
en sådan nådens gunstling. Såvida vi inte nödgas
att med grämelse se, att det inte finns några kännetecken
av nåd eller bevis av tro så låt oss hoppas på det
bästa och glädjas vid anblicken av Guds nåd. Om vi är
böjda för misstänksamhet så må vi vända
spetsen av detta svärd mot våra egna bröst. Självmisstänksamhet är
hälsosam medan misstänksamhet gentemot andra kan vara en grymhet.
Vi är inga domare och även om vi vore det, gjorde vi bättre
i att hålla oss till vår egen gård och sitta till doms över
oss själva, samt skipa rätt inom det egna jagets lilla kungarike.
När dessa framstående personer är allt vad de bekänner sig vara, är de en stor välsignelse. Det hade varit väl, om det den morgonen hade funnits frukt på detta fikonträd. Det skulle ha varit en stor vederkvickelse för Frälsaren, om han hade fått näring av den gröna frukten. Då Herren låter dem som har den främsta ställningen, bli de främsta i avseende på helighet, är detta en välsignelse för kyrkan, för familjen och hela samhället; ja i sanning, det kan bli till välsignelse för hela världen. Vi bör därför be Herren att med egen hand vattna dessa träd som han har planterat eller med andra ord genom sin nåd, understödja dessa sin högra hands människor som han stärkt till att utföra sina uppdrag.
Men då vi tar texten till hjärtat för att tillämpa den på oss själva behöver vi inte vara så varsamma som då det är fråga om andra. Många av oss har under långa år liknat detta fikonträd med avseende på framstående ställning och bekännelse. Och såtillvida är detta ingenting att blygas för. Likväl är det tydligen till oss själva liknelsen talar, ty vi har stått vid vägkanten med en öppen bekännelse och en särskild tjänst och har kunnat ses "långt ifrån". Vissa bland oss har avlagt en ganska djärv bekännelse och vi har inte tvekat att upprepa denna bekännelse, inför både människor och änglar.
Detta ger anledning till frågan: Är vi sannfärdiga i denna? Tänk om vi skulle befinnas kämpa för en tro, i vilken vi inte har någon del? Tänk om det inte finns något kärlekens liv hos oss så att vår bekännelse endast är "en ljudande malm eller en skrällande cymbal?" Tänk om alltsammans vore tal och inte gärning, lära och inte utövning? Tänk om vi vore utan helighet? Då skall vi aldrig få skåda Herren. Hur förfärliga utsikter detta liknelseunder än har, gäller det rätt många av oss. Jag som predikant, känner i hur hög grad det angår mig. Jag har tänkt över det under denna uppfattning och önskar innerligt att varje diakon och äldste inom denna församling samt varje medlem och arbetare bland er, må grundligt rannsaka sin hjärteställning. Må varje Kristi tjänare som kommit hit denna morgon säga till sig själv: "Ja, jag har liknat detta fikonträd i en framstående ställning och bekännelse; give Gud att jag inte måtte likna det även i dess brist på frukter!"
Herren Jesus vill se Andens frukter
II. Det är tid att vi tänker på den allvarliga sanning i vårt ämnes andra del: Dessa människor skall prövas av konungen Jesus. Han skall komma dem nära och då han kommit fram till dem skall han söka efter frukt. Den förste Adam gick till fikonträdet för att få löv, men den andre Adam söker efter fikon. Han undersöker vår beskaffenhet alltigenom för att se om där finns någon verklig tro, någon sann kärlek, något levande hopp, någon fröjd som är Andens frukt, något tålamod, någon självförsakelse, någon böneiver, någon vandring med Gud, något av den helige Andes inneboende. Om han inte finner dessa ting är han inte tillfredsställd med besök i kyrkor och kapell, med deltagande i bönemöten, med deltagandet i nattvarden, med predikningars hörande och bibelläsning; ty detta allt kan vara endast löv. Om Kristus inte ser Andens frukter hos oss är han inte nöjd med oss och hans granskning kommer att framkalla stränga åtgärder. Märk väl, att vad Jesus väntar sig är inte era ord eller era föresatser eller era löften, utan er uppriktighet; er invärtes tro, att ni i sanning är påverkade av Guds Ande till att frambringa sådan frukt som passar för hans rike.
Vår Herre har rätt att vänta sig frukt, då han söker efter den. Då han gick bort till detta fikonträd hade han rätt att vänta sig frukt, ty enligt naturens ordning kommer frukten före löven. Om löven därför hade slagit ut, borde det också finnas frukt. Sant är, att det inte var fikonens årstid, men var det inte fikonens tid, så var det sannerligen inte lövens tid, ty fikonen kommer först. Genom att framskjuta löv, vilka är tecken på mogna fikon, förkunnade detta träd i själva verket att det var fruktbärande. På samma sätt bekänner några av oss, hur onda tiderna än må vara, att vi inte vill följa tiderna, utan följer den oföränderliga sanningen. Vi bekänner att vi i egenskap av kristna är uttagna från världen och frigjorda från detta förvända släkte.
Kristus kan inte vänta sig frukt hos människor som erkänner världen och hennes föränderliga tidsåldrar för deras högsta ledare, men han har rätt att vänta sig sådan hos den som tror på hans eget ord. Han väntar sig att finna frukt hos predikanten, hos söndagsskolläraren, hos församlingstjänaren, hos den syster som leder bibelklassen, hos den broder som omges av en skara unga män, vilkas ledare i evangelium han är. Han väntar att finna sådan hos alla som underkastar sig hans evangeliums regler. Eftersom Kristus hade rätt att vänta sig frukt hos ett lövbeklätt fikonträd, så har han rätt att vänta stora ting av dem som bekänner sig vara hans trogna efterföljare. Ack, hur borde inte detta väcka fruktan och bävan hos varje predikant! Borde det inte på samma sätt skaka upp många ibland er?
Frukt är vad Herren allvarligen önskar. Då Frälsaren kom till fikonträdet önskade han inte löv, ty vi läser att han hungrade och mänsklig hunger kan inte stillas, genom löven av fikonträd. Han önskade att få äta ett eller två fikon och han längtar efter att finna frukt även hos oss. Han hungrar efter vår helighet; han längtar efter att hans glädje må vara hos oss, så att också vår glädje må vara fullkomnad. Han kommer till var och en av er som är medlemmar av hans församling och i synnerhet till er som är hans folks ledare och väntar, att hos er få se sådana ting, i vilka hans själ har sitt välbehag.
Goda gärningar
Han ville se hos oss kärlek till honom själv och kärlek
till våra medmänniskor, stark tro på uppenbarelsen,
allvarig kamp för bevarandet av den en gång överlämnade
tron, enträgen bön och omsorgsfullt leverne, i varje del av
vårt levnadslopp. Han väntar av oss handlingar som överenstämmer
med Guds lag och Guds Andes sinne och om han inte ser allt detta, får
han inte vad som tillkommer honom. Varför dog han väl, om inte
för att göra sitt folk heligt? Varför utgav han sig själv,
om inte för att helga åt sig ett folk som ivrar för goda
gärningar? Vad är lönen för hans blodssvett och de
fem såren och dödskampen annat än den, att vi genom allt
detta skulle återlösas för ett högt pris? Vi berövar
honom hans lön, om vi inte förhärligar honom och Guds
Ande bedrövas, över vårt uppförande om vi inte utbreder
hans lov genom vårt gudfruktiga och brinnande liv.
Och märk vidare, att då Kristus kommer till en själ granskar han den med säkert omdöme. Han låter inte gäcka sig. Det är inte möjligt att bedra honom. Jag har ibland tagit för ett fikon vad som endast visade sig vara ett löv, men Mästaren gör inget sådant misstag. Inte heller kommer han att förbise små fikon som nyss börjat utveckla sig. Han känner till Andens frukter, i vilket stadium de än må befinna sig. Han förväxlar inte ett ordflöde med en hjärtesak, eller verklig nåd med upprörda känslor. Mina älskade, ni befinner er i goda händer vad beträffar prövningen av ert uppförande, när Herren Jesus kommer att ta hand om saken.
Era medmänniskor är hastiga att fälla domar och kan vara antingen fördömande eller partiska, men konungen uttalar en rättvis dom. Han vet noga var vi är och vad vi är och han dömer inte efter skenet, utan i enlighet med sanningen. O, att vår bön denna morgon måtte stiga upp till himmelen: "Jesus, Mästare, kom och kasta dina rannsakande blickar på mig och döm, huruvida jag lever för dig eller inte! Giv, att jag måtte se mig själv sådan som du ser mig, att mina förvillelser måtte rättas och mina nådegåvor fostras. Herre, gör mig sådan i sanning, som jag bekänner mig vara och om jag inte redan är det, så övertyga mig om min falska ställning och börja ett sant verk i min själ. Om jag är din och om jag är rättskaffens inför dina ögon, så låt mig få höra ett vänligt uppmuntrande ord, för att häva mina farhågor och då vill jag glatt jubla i dig såsom min frälsnings Gud."
Den innehållslösa bekännelsen förtärs av torka
III. Jag kommer nu för det tredje, att med Guds
Andes bistånd att betrakta den sanning att resultatet av Kristi
prövning kommer att bli förfärligt för den anspråksfulle,
men ofruktbare bekännaren.
Den sökande finner inget annat än löv där han
hade väntat sig att finna frukter. Inget annat än löv
betyder inget annat än lögner. Är detta ett strängt
uttryck? Om jag bekänner mig tro och inte har någon tro, är
inte detta en lögn? Om jag förenar mig med levande Guds folk
och inte har någon gudsfruktan i mitt hjärta, är inte
detta en lögn? Om jag bekänner bättring och likväl
inte har bättrat mig, är inte detta en lögn? Om jag går
fram till nattvardsbordet och tar emot brödet och vinet samt likväl
inte urskiljer Herrens lekamen, är inte detta en lögn? Om jag
bekänner och försvarar nådens lärosatser och likväl
inte är förvissad om deras sanning, är inte detta en lögn?
Om jag aldrig har känt mitt fördärv; om jag aldrig blivit
verkligt kallad, aldrig förnummit att jag tillhör Guds utvalda,
aldrig förtröstat på det försonande blodet och aldrig
blivit förnyad av Anden, är inte mitt försvar av nådens
läror då en lögn?
Om det inte finns något annat än löv så finns där ingenting annat än lögner och Frälsaren ser att det så förhåller sig. All denna grönska av löv utan frukter, är inför honom lika mycket ett bedrägeri. Bekännelse utan nåd är en död själs begravningsståt. Religion utan helighet är ett ljus från ruttnande trä - förgängelsens fosforsken. Jag har talat förfärliga ord, men hur skulle jag väl kunna tala mindre allvarligt än så? Om du och jag endast har namnet av att leva, men är döda, i vilken ställning befinner vi oss då? Vår ställning är ännu värre än förruttnelse, den är förruttnelsens förruttnelse. Att bekänna religion och leva i synden, är att stänka rosenvatten på en dynghög samt låta den fortsätta förbli en dynghög. Att ge en ängels namn åt en ande som har en djävuls sinnelag, är nära nog att synda mot den helige Ande; Om vi förblir oomvända, till vad nytta kan det då vara om våra namn är upptecknade bland de fromma?
Frälsaren upptäckte att det inte fanns någon frukt och detta en förskräcklig sak, men därnäst fördömde han trädet. Var det inte rätt att han fördömde det? Förbannade han det? Det var redan en förbannelse. Det stod där för att håna de hungriga och locka dem från deras väg för att bedra dem. Gud vill inte ni någon gör gäck av de fattiga och behövande. En innehållslös bekännelse är en praktisk förbannelse och skulle inte en sådan fördömas av sanningens Herre? Trädet var till ingen nytta där det stod och det tjänade inte till någon enda människas vederkvickelse. På samma sätt intar den tomme bekännaren en plats där han borde vara till välsignelse, men i själva verket strömmar det fram en ond inverkan från honom. Om han inte har Guds nåd med sig är han i högsta grad onyttig och enligt all sannolikhet är han en förbannelse; han är en Akan i lägret som förtörnar Herren och hindrar honom, att låta sitt folk få framgång.
Vår Herre nyttjade likväl fikonträdet till ett gott syftemål när han lät det vissna bort, ty det blev hädanefter ett landmärke och en varning för alla som träder fram med fåfänga anspråk. Då således den ogudaktige som avlagt en ståtlig bekännelse, lämnas att förtorkas på alla sina vägar, frambringas en viss moralisk verkan hos andra; de tvingas att inse faran av en oäkta bekännelse och om de är visa, skall de inte längre göra sig skyldiga till detta. Give Gud, att det blir så i varje fall, där framstående religionsbekännare tvinar bort!
Herrens dom
Efter det att Frälsaren hade fördömt trädet, uttalade
han domen över det och hur lydde detta domslut? Det var helt
enkelt detta: "Förbli sådan du är." Det
var inget annat än en bekräftelse på dess tillstånd.
Detta träd har inte burit någon frukt och det skall aldrig
bära frukt. Om en människa väljer att vara utan Guds nåd
och likväl vill bekänna sig äga den, är det enda
rättvisa att den store domaren skulle säga: "Förbli
utan nåd." Då den store domaren till sist skall tala
till dem som gått bort ifrån Gud, skall han helt enkelt säga
till dem: "Gå bort!" Genom livet hade de alltid avvikit
och efter döden stämplas deras karaktär, med varaktighetens
märke. Om du väljer att vara nådelös, skall det
bli din dom att vara nådelös. "Den orene må fortsätta
att orena sig." Må Herren Jesus aldrig komma att döma
någon av er på detta sätt, utan må han omvända
oss så att vi kan vara omvända och verka hos oss evigt liv
till sin ära och sitt pris!
Då skedde en förändring med trädet. Det började med ens att förtorka. Jag vet inte om lärjungarna såg en darrning med ens fara igenom det, men morgonen därefter, då de gick samma väg - enligt Markus - var det förtorkat ifrån rötterna. Inte endast hängde löven liksom vimplar, då det inte fanns någon vindfläkt; inte blott tycktes barken ha mist varje tecken på liv utan hela växtligheten var som slagen till döds. Har du någonsin sett ett fikonträd med dess sällsamma, knotiga grenar? Det är en helt underlig syn då det är avlövat. Här tycker jag mig se dess skelettlika armar! Det är två gånger dött, dött ända ifrån rötterna.
På samma sätt har jag sett den frimodige bekännaren förtärd av torka. Han såg ut som om han varit utsatt för den heta fläkten från en brinnande ugn och som om all hans vätska hade torkat bort. Mannen är inte längre densamme som förut; hans ära och skönhet har hopplöst försvunnit. Ingen yxa hade blivit höjd; ingen eld hade blivit upptänd; ett ord gjorde det och trädet vissnade bort ifrån roten. På samma sätt har den en gång modige bekännaren utan blixt eller pest blivit slagen som med Kains dom. Det är ett förskräckligt öde. Långt bättre vore det att vingårdsmannen kom till dig med yxan i sin hand och slog till dig med yxhammaren sägande: "Träd, du måste bära frukt eller så skall du huggas ner!" En sådan varning vore förskräcklig, men det vore dock oändligt bättre, än att lämnas kvar oantastad för att i tysthet förtorka och så gå under.
Nu har jag avbördat mig mitt tunga uppdrag som legat tyngre över mig än över någon av er, ty jag har en mer framstående ställning än ni; jag har avlagt en mer högljudd bekännelse än de flesta av er och om inte hans nåd bor hos mig, skall jag stå inför den folkskara som sett mig i min grönska och förtorka ända till rötterna som ett förskräckligt exempel, på vad Gud gör med dem som inte bär frukt till hans pris.
"Jag vill inte blygas för att här, Hans sak bekänna fritt"
Men nu vill jag sluta med några mildare ord. Må ingen säga: "Detta var ett mycket hårt tal." Broder, det är inte hårt; eller är det hårt att man väntar sig då vi bekänner en sak, att vi skall vara uppriktiga i detta? Dessutom ber jag er inte tänka att något som min Herre gör kan vara hårt. Han är idel ömhet och mildhet. Det enda ting han någonsin fördärvade var hans fikonträd. Han förgjorde inga människor som Elias gjorde, då han kallade ned eld från himmelen över dem; eller som Elisa gjorde, då björnar kom ut ur skogen. Det är endast ett ofruktbart träd som han låter torka bort.
Han är idel kärlek och ömhet; han vill inte låta dig förtorka och han skall inte heller låta det ske, om du blott är uppriktig. Det allra minsta han kan vänta sig är att du är ärlig mot vad du bekänner. Är du upprorisk därför att han ber dig att inte spela en hycklare? Om du börjar klaga över hans förmaning skulle det se ut som om du själv vore osann i ditt hjärta. Kom i stället och böj dig ödmjukt för hans fötter och säg: "Herre, om någonting i denna höga sanning gäller mig, så bönfaller jag dig att du ville tillämpa det på mitt samvete, så att jag må erfara dess kraft och fly till dig för frälsning." Många människor har blivit omvända på detta sätt - dessa skarpa men ärligt uttalade ord driver dem från deras falska tillflykter och leder dem till att vara uppriktiga mot Kristus och mot sina egna själar.
"Men", säger någon, "Jag vet vad jag skall göra; jag skall aldrig ge någon bekännelse och jag skall inte bära några löv." Min vän, detta visar likaså en missbelåten och upprorisk ande. Istället för att tala så skulle du säga: "Herre, jag ber dig inte att ta bort mina löv, utan att låta mig bära frukt." Frukten kommer nog inte att mogna väl utan löv då löven är väsentliga för fruktens mognad. En öppen trosbekännelse är nyttig och får inte bli förkastad. Herre, jag vill inte fälla ett enda löv.
"Jag vill inte blygas för att här
Hans sak bekänna fritt
Samt vittna, att han är mig kär,
Att Jesu kors är mitt."
Herre, jag vill inte bli undanställd i en vrå. Jag är tillfreds med att stå där människorna kan se mina goda gärningar och prisa min Fader som är i himmelen. Jag begär inte att märkas, utan jag blygs för att märkas, men Herre, gör mig endast passande till detta. Om en befälhavare säger till en soldat: "Stå fast, men kom ihåg att ha dina patroner i ordning, så att du inte lägger an med ett oladdat gevär." Tänk om soldaten då svarade: "Jag kan inte vara så noga med allting. Jag vill hellre springa bort till trossen." Skulle väl detta vara ett passande svar? Din fege stackare! Därför att din kapten varnar dig att utsätta dig för åtlöje, skulle du väl därför springa din väg helt och hållet? Sannerligen är du av ett ont slag. Du är inte i sanning en av Herrens trogna, om du inte kan tåla hans tillrättavisning.. Låt inte dessa allvarliga sanningar driva bort oss, utan må de istället förmå oss att säga: "Herre, jag ber dig, hjälp mig att göra min kallelse och utkorelse fast. Jag ber dig, hjälp mig att frambringa den frukt du önskar. Din nåd är mäktig att åstadkomma det."
Gud, var nådig över mig!
Jag skulle vilja övertala var och en att ropa till Herren, att han
måtte göra oss medvetna om hur ofruktbara vi är av naturen.
Och måtte Herren lära oss benådade, att sörja över
vår jämförelsevisa ofruktbarhet, även om vi bär
några frukter. Att känna sig fullt tillfreds med sig själv är
farligt; att känna sig vara helig, eller rentav fullkomlig, är
att befinna sig vid branten av högmodets avgrund. Om ni håller
era huvuden så högt, fruktar jag att ni skall stöta dem
emot dörrträets överkant. Om ni vandrar på styltor,
fruktar jag att ni skall falla. Det är tryggare att säga: "Herre,
jag tjänar dig och jag är inte någon bedragare. Jag älskar
dig, du har utfört Andens verk hos mig. Men ack! jag är inte
vad jag borde vara och vad jag önskade vara. Jag far efter helighet,
hjälp mig att nå den. Herre, jag vill ödmjuka mig i stoftet
inför dig vid tanken på att jag som blivit så vårdad
och fostrad, ännu bär så föga frukt. Jag känner
mig vara mindre än intet. Mitt rop är: 'Gud, var nådig över
mig'. Om jag hade gjort allt, vore jag ändå en onyttig tjänare;
men jag har uträttat så litet, o Herre, var skall jag dölja
mitt skyldiga huvud?"
Till sist, då du har avlagt denna bekännelse och den gode Herren har hört dig, skulle jag önska att du ville besinna och efterlikna en sinnebild i handling som omtalas i skriften. Antag att du denna morgon känner dig så torr, död och ofruktbar, att du inte kan tjäna Gud som du vill, inte ens be om mer nåd, vilket du dock önskade göra. Då är du något som liknar de tolv stavarna. De är alla helt döda och torra, då de har hållits i de tolv stamhövdingarnas händer, vilka har nyttjat dem som deras ämbetstecken. Dessa tolv stavar skall läggas fram inför Herren. Den här är Arons stav, men den är lika död och torr som någon av de andra. Hela tolvtalet ges på den plats där Herren bor. Vi betraktar dem morgonen därefter. Elva av dem är fortfarande torra stavar, men betrakta Arons stav! Vad har hänt? Den var så torr som döden. Se, den har spruckit ut i knoppar! Detta är underbart! Men se här, den har också blommor! Den bär mandelblommor. Du känner till dem; de rosenfärgade röda och vita blomstren. Detta är högst förunderligt! Men betrakta den om igen; den har frambringat mandlar. Här har du dem! Se dessa gröna frukter som liknar persikor. Ta bort köttet och där finns en mandel, vars skal du kan knäcka och där finner du kärnan. Den gudomliga kraften har kommit över den torra pinnen, vilken har knoppats och blomstrat för att sedan frambringa mandlar.
Fruktbärandet är ett bevis på liv och ynnest. Herre, tag dessa arma pinnar denna morgon och låt dem knoppas. Herre, här är vi i ett knippe; utför detta gamla under med tusenden av oss. Giv att vi må knoppas, blomma och bära frukt! Kom med din gudomliga kraft och förvandla denna församling, från en knippe pinnar till en grönskande lund. O, att vår välsignade Herre måtte få ett fikon från någon torr pinne denna morgon, åtminstone ett sådant fikon som detta: "Gud var barmhärtig mot mig syndare", Det finns sötma i denna bön. Vår Herre Jesus tycker om smaken på ett sådant fikon som detta: "Herre, jag tror, hjälp min otro." Här är ett annat: "Om han än dräper mig, vill jag dock förtrösta på honom" - detta är en hel korg full av de första, mogna fikonen och Herren gläds över deras sötma. Kom, helige Ande och frambringa frukt hos oss denna dag, genom tron på Jesus Kristus, vår Herre! Amen.
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
