Det sanna tabernaklet
Predikan av C.H Spurgeon 1890
Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Joh.1:14. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Joh. 1:17.
Foto: Damion Miller - USA
Det har funnits en tid, då Gud fritt umgicks med människorna. Herren Guds röst hördes i lustgården då dagen svalkades. Gud hade ett ljuvt och förtroligt umgänge med den ännu inte fallne Adam, men synden kom och förstörde inte blott lustgården, utan gjorde slut på Guds umgänge med hans skapelse, människan.
Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss
Ett stort svalg öppnades mellan den onda människan och den oändligt rene Guden, och hade det inte varit för den allra högstes utomordentliga godhet, skulle vi alla blivit bannlysta för evigt från hans närhet och från hans makts härlighet. Herren Gud beslöt i sin oändliga kärlek att själv överstiga det ofantliga svalget och åter bo hos människan och till tecken på detta uppenbarade han sig för sitt utvalda folk Israel, då de vandrade i öknen. Det var hans välbehag att uppträda under liknelser och förebilder ibland sitt folk, i deras lägers själva hjärta och mitt.
Ser ni det där tältet med dess förhängen av gethår i mitten av tältstaden? Ni kan inte se in dit, men det var utomordentligt präktigt, fullt av dyrbart trä, rent guld och mångfärgade tapeter. Inuti dess förnämsta helgedom lyste ett ljus mellan vingarna av keruber, vilket ljus var en symbol av Herrens närvaro. Men om ni inte kan se in dit, så kan ni se en sky över det heliga tältet, stiga upp från toppen av det allra heligaste och som sedan utbredde sig likt ett ofantligt träd, så att den övertäckte hela hären och skyddade Guds utvalda för solens brännande hetta, som försvagar den resande under sin vandring över den heta ökensanden.
Om du väntar tills solen går ned, skall samma sky bli glänsande och lysa över hela lägret. På så sätt var den både skugga och ljus och genom dess inflytande åtnjöt de denna trygghet, som sedermera uttalades i löftet: "Solen skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten." Över hela härligheten fanns ett försvar och där omkring rådde en angenäm svalka. Herren har inte handlat på sådant sätt med något annat folk som med sitt Israel om vilket han sade: "Jag skall bo hos dem och vandra med dem och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk."
Förebildernas tid är förbi; vi ser inte mer ett folk, avskilt från alla andra, ämnat att vara "församlingen i ödemarken". Gud inskränker inte sin bostad till ett enda folk, ty "han skall kallas hela jordens Gud". Nu finns det ingen särskild fläck på jorden, där Gud bor företrädesvis framför andra. Sade inte vår Herre till kvinnan vid Sikars brunn: "Tro mig, kvinna, den tid kommer, då ni varken på detta berg eller i Jerusalem skall tillbe Fadern. "Men...sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning." Överallt där trogna hjärtan söker Herren, där låter han sig finnas av dem. Han är lika närvarande på den ensliga bergsluttningen; som i valvet av domkyrkan därborta, eller i detta tabernakels gallerier. "Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand", som profeten säger: "Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila?"
I Kristus Jesus bor Herren
Likväl ges det ett sant Guds hus, ett verkligt tempel för den Oändlige, en levande vistelseort för gudomen. Hebreerbrevet talar om "det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa". Det ges alltså en mötesplats, där Gud fortfarande sammanträffar med människan och umgås med henne. Denna mötesplats är Herrens Jesu Kristi person, "i vilken all gudomens fullhet bor kroppsligen". Kristi mandom har för oss blivit förebilden till detta tält i mitten av lägret. Gud är i Kristus Jesus; Kristus Jesus är Gud och i hans välsignade personlighet, vistas Gud mitt ibland oss som i en tälthydda, ty så lyder vår text egentligen. "Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss." Det vill säga att i Kristus Jesus bor Herren bland människorna som Gud Fadern bodde i helgedomen, i mitten av Israels stammar. Detta är ganska ljuvligt och hoppingivande för oss: Herren Gud bor ibland oss i sin Sons människoblivna person.
Men väsendet överträffar vida skuggan, ty i öknen bodde Herren i människans hem, men nu har han kommit oss ännu närmare, ty han bor i människans kött. Ordet blev kött och bodde ibland oss. Beakta ordet "kött". Det sägs inte: "Ordet blev människa", meningen är densamma, men användandet av ordet "kött", för Herren Jesus ännu närmare oss och visar att han tog på sig mandomens själva natur och ämne, han antog inte endast mandomens namn, kännetecken och utseende, utan han förenade sig fullständigt med dess verkliga karaktär: vår mänskliga naturs svaghet, lidanden och dödlighet. Han var ingen fantom eller spökbild, utan han hade en mänsklig kropp och en mänsklig själ. "Ordet blev kött." Då Herren blev ben av vårt ben och kött av vårt kött, förde hans människoblivande i en kropp som vår, honom vida närmare mänskligheten än då han endast bodde bakom förhängen och vistades i mitten av Israel.
Gud med oss
Dessutom är att märka, att Gud i Jesu person inte
endast bor ibland människorna utan har ingått en förening
med dem - ordet bodde inte endast i kött utan blev eller "blev
gjort till kött". Det är omöjligt att finna de ord
som fullt noggrannt beskriver Guds Sons underbara övertagande av
mänskligt kött, men dessa ord nyttjas för att visa, att
vår Herre är en lika sann och verklig människa som han är
gudomlig. Gud bor inte endast i en mänsklig kropp, utan vår
Herre Jesus är Gud och människa i en person. Han skäms
inte för att kalla människorna sina bröder.
"Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod." Således är Herren Jesus ett med oss. Hans förbindelse med oss är utomordentligt innerlig. Gud var aldrig ett med tabernaklet, men i Kristus Jesus är han ett med oss. Denna förening innefattar en sådan ljuv medkänsla, ett så ömt släktskapsförhållande och en sådan nedlåtande jämlikhet, att det väcker den största beundran. Eller låt oss lyssna till musiken i det välsignade namnet Immanuel, "Gud med oss". I den enföddes, vår Herre och Frälsares Jesu Kristi person ser vi Gud, som försonar världen med sig själv. Låt oss fröjdas och glädjas att vi i Jesus har mer än Israel hade, i tabernaklets allraheligaste. Forntidens troende betraktade den heliga tälthyddan, tänkte på offrandets heliga rum och på det allraheligaste, den inre helgedomen för Herrens inneboende; men vi har oändligt mycket mer, vi har Gud i vår natur och i honom har vi en sann "gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus".
Inom och runtom tältet, där Herren bodde i mitten av lägret, fanns en uppenbarelse av Guds närvaro. Detta var det husets härlighet; men hur obetydlig var inte uppenbarelsen! Ett klart ljus, detta Shekina som jag redan nämnt, lyste över nådastolen; men endast översteprästen kunde se det och han såg det endast en gång om året, då han med blod steg innanför förlåten. Utanför tabernaklet och ovanför det allraheligaste var molnstodens synliga härlighet om dagen och dess eldsken om natten. Detta var tillräckligt för att intyga att Gud fanns där; men detta allt, moln och eld, är dock inget annat än yttre företeelser och kan inte bringa en sann avbild av Gud, som är en ande. Gud kan inte förnimmas med de yttre sinnena; och eld- och molnstoden tilltalade i alla fall endast ögonen.
Guds härlighet
Fullkomligheten av Guds inneboende i
Kristus består av, att hos honom bor en härlighet, sådan
som Faderns enföddes, gudomens moraliska och andliga härlighet.
Detta är förnimbart, men kan inte ses med ögonen; det
kan uppfattas, men inte av de köttsliga sinnena, medan det kan ses,
höras
och uppfattas av andligt sinnade människor, vilkas själsförmögenheter är
skarpare än synens och hörselns. I Herrens person finns en
härlighet som ses av vår tro, som urskiljs av våra
pånyttfödda sinnen och är avsedd att inverka på våra
hjärtan. Guds härlighet i helgedomen sågs endast av prästena
av Arons hus; Guds härlighet i Kristi ansikte kan skådas av
alla troende, vilka alla är Guds präster. Blott en enda gång
om året såg prästen denna härlighet; men vi ser
den oupphörligt och förvandlas genom åskådandet
av den.
Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte är inte någonting som visar sig utvärtes och kan ses med ögonen i likhet med moln- och eldstoden, utan består i en varaktig, stadig glans, utgående från den helige, nådefulle och sanningsälskande karaktären, som omger vår Herre Jesus Kristus och som bäst ses av dem, som genom helgelsen blivit skickliggjorda till att uppfatta den. Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud; ja, de ser honom i Kristus Jesus. "Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd."
Förutom apostlarna kan därför många bland oss säga: "vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning." Vi har inte sett Jesus uppväcka de döda, vi har inte sett honom driva ut djävlar, vi har inte sett honom tysta vinden och näpsa vågorna; men vi ser med vår själs ögon hans fläckfria helighet, hans gränslösa kärlek, hans oöverträffliga sanningskärlek, hans underbara helighet; med ett ord, vi har sett och ser hans fullhet av nåd och sanning och gläds över att Guds tabernakel i Kristus Jesus bland människorna åtföljs av en vida verkligare härlighet, än blotta prakten av ljus och brinnande eld. Nedlåtenheten i Kristi kärlek är härligare för oss än molnskyn och Hans självuppoffrande glöd, är förträffligare än eldstoden.
Då vi betänker de gudomliga hemligheter, som möter oss i vår Herres person, avundas vi inte Israel de nådefulla uppenbarelser som gavs dem, då "en molnsky övertäckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet", ty vi äger allt detta och ännu mer i vår människoblivne Gud, vilken är nära oss i alla dagar ända till tidsålderns slut. Med den helige Andes hjälp vill jag denna gång allra först säga: låt oss beskåda detta Guds inneboende i tabernaklet och för det andra: låt oss använda detta Guds inneboende i alla stycken, för vilka det var avsett.
Jesus är full av nåd och sanning
I. Må vi då beskåda Guds inneboende i ett tabernakel med oss. "Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning." I Jesus Kristus kan alla Guds egenskaper beskådas, väl fördold, men likväl alltid där. Du behöver endast läsa evangelierna och betrakta dem med villiga ögon och du ser hos Kristus, allt vad som är möjligt att ses av Gud. Guds härlighet är beslöjad i det mänskliga köttet som den bör vara, ty Guds härlighet kan inte i absolut mening beskådas av oss då den är försvagad för våra ögons dunkla blickar; men gudomen finns där, den fullkomliga gudomen förenad med Jesu Kristi, vår Herres, fullkomliga mandom, vars ära vare evinnerligen.
Två gudomliga egenskaper framträder hos
Jesus tydligare än någonting annat. Jag vill tala om dem nu
och först betrakta dessa två förenade; sedan var och
en för sig - "full av nåd och sanning".
Beakta dessa
båda härliga, oskiljaktigt förenade egenskaper - nåd
och sanning - och märk att de inte framhålls blott och bart
som begrepp. Aposteln säger, att den enfödde är "full
av nåd och sanning". Han kom inte för att tala till oss
om nåden utan för att verkligen tillföra oss nåden.
Han är inte full med budskap om nåd och sanning, utan med
nåden och sanningen i sig själva. Andra har varit budbärare
som förkunnat nådefulla ting, men han kom för att tillföra
oss nåden. Andra lär oss sanning, men Jesus är sanningen.
Han är den sanning och nåd, om vilken andra har talat. Jesus är
inte blott en lärare, en förmanare, en som verkar nåd
och sanning; utan dessa himmelska ting finns i honom, då han är
uppfylld av dem. Jag önskar att ni måtte beakta detta.
Detta fastställer en ofantligt stor olikhet mellan Kristus och andra. Du går till andra för att höra talas om nåd och sanning, men du måste gå till Kristus för att få se dem. Måhända det finns nåd hos andra människor, men inte i sådan fullhet som hos Kristus, de innehar den som ett vatten, flödande genom ett rör, men han besitter den som vattnet i dess källa och ursprung. Han äger nåd för att delge människors barn, nåd utan mått, väsentlig och stadigvarande nåd. Hos andra finns sanning som Gud genom sin Ande har ingivit, men den bor inte hos dem på samma sätt som hos Kristus. Hos honom bor den i sitt djup, sitt väsende och i sin fullhet. Nåd och sanning kommer till oss genom honom och likväl förblir de alltid kvar hos honom. Jag säger det om igen, att vår Herre kom inte endast för att lära oss nåd och sanning eller för att ge oss ett intryck av den, utan han kom för att framställa i sin egen person, i sitt liv och sin verksamhet, all den nåd och sanning vi behöver. Han har skänkt oss nåd som en flod och sanning som en ström, han innehar en oändlig fullhet av dessa och alla hans heliga blir delaktiga av denna fullhet.
En underbar blandning
Denna nåd och sanning är förenade.
Jag skulle vilja betrakta detta "och", som sammanbinder de
bägge
orden som något mer än en vanlig konjunktion. De två floderna
förenar sig till en enda fullhet - "full av nåd och sanning";
det vill säga, nåden är sann nåd; inte en nåd
endast tänkt eller inbillad eller en nåd endast av hoppet
och tanken, utan en nåd i vilken alla dess beståndsdelar är
verkligheter; en återlösning som verkligen återlöser,
en förlåtelse som utplånar synden, en förnyelse
som verkligt pånyttföder, en frälsning som fullständigt
frälser. Här har vi inte sådana välsignelser som
tjusar örat och gäckar själen, utan verkliga, påtagliga
nådebevis från Gud, som inte kan ljuga.
Låt oss nu förena dessa ting på ett annat sätt. Herren har kommit för att ge oss sanningen, men inte det slags sanning, som kritiserar; dömer och bestraffar; det är en nådefull sanning, sanningen doppad i kärlek, sanningen mättad med barmhärtighet. Den sanning, som Jesus bär fram till sitt folk, kommer inte från domarsätet utan från nådastolen; den har ett nådefullt syfte och går alltid ut på att frälsa. Hans ljus är människornas liv. Om du är överskuggad med en ouppfattad sanning som tycks förstärka din förtvivan, så betrakta den närmare och du skall finna ett fördolt ljus, som är avsett åt den rättfärdige. Den övertygande och förödmjukande sanningens mörker bereder väg för ljuset, den hjärterannsakande sanningen är avsedd till att leda dig fram till det sanna hoppet, genom att låta dig förtvivla på din egen förmåga.
För Guds folk finns nåd i allt; som utgår från Jesu Kristi läppar. Hans läppar liknar liljor som droppar av doftande myrra; i sig själv är myrran bitter, men Herrens Jesu nåd är så mäktig, att hans läppar ger ljuvhet åt den. Se hur nåd och sanning finns blandade på ett sådant sätt, att de uppväger varandra! Nåden är helt och hållet sann, och sanningen är helt nådefull! Det är en underbar blandning, tillredd enligt den gudomlige apotekarens konst. Var annars är nåden så sann, eller sanningen så nådefull?
Ett balanserat system
Vidare är det en sanning och nåd som
uppväger
varandra. Jag önskar att jag kunde tala ut mina tankar denna morgon
såsom
de kom till mig, när jag tänkte över denna text; men denna
tanke talar nästan för sig själv utan mitt agerande. Herren
Jesus Kristus är full av nåd, men han saknar inte heller den
andra egenskapen, vilken är något strängare, nämligen
sanningen. Jag har här i världen lärt känna många
hjärtliga och kärleksfulla människor, men de har inte
varit pålitliga; å andra sidan har jag känt män
som varit strängt rättsinnade och sanna, men de har inte varit
milda och vänliga; men i Herren Jesus Kristus finns ingen brist
av någondera sidan. Han är så full med nåd, att
han lockar till sig publikaner och syndare, men han är också så full
med sanning, så att han stöter bort farisen och hycklaren.
Han döljer inte sanningen för någon människa hur
förskräcklig den än må vara, utan han förkunnar öppet
Guds vrede över all orättfärdighet. Men då han uttalat
någon förfärande sanning, har han uttalat den på ett
så skonsamt och nådefullt sätt, med så många
deltagandets tårar för de okunniga och de som är avsides
vägen, att du lika kraftigt blir vunnen av hans nåd
som övertygad av hans sanning.
Vår Herres läroämbete är inte sanningen endast, inte heller nåden endast, utan det innefattar ett balanserat och välordnat system av nåd och sanning. Herren själv är till sin karaktär "rättfärdig och frälsningsrik". Han är på samma gång rättfärdighetens och fridens konung. Han frälser inte orättfärdigt, inte heller förkunnar han sanningen kärlekslöst. Nåd och sanning framträder lika tydligt hos honom.
Nådens och sanningens fullhet
Mina älskade, lägg märke till att dessa
bägge
egenskaper finns hos Herren Kristus i deras fullhet. Han är "full
av nåd".
Vem skulle väl kunna vara det mer än han? I Jesu Kristi person är
Guds omätliga nåd bevarad. Gud har genom Kristus gjort för
oss oändligt mycket mer än vi kan begära, eller
ens tänka. Det är inte ens möjligt för oss att föreställa
oss en mer nådefull person, än Gud i Kristus Jesus. Du kan
inte önska dig eller du kan i sanning inte begära någonting
som skulle kunna överträffa den nåd, som finns i den
enföddes person, ämbeten, verksamhet och död. Kom hit,
ni som har ett omfattande förstånd och en skapande inbillningskraft
och se om ni kan tänka ut någonting som vore värt att
nämna, på samma sätt som det Gud i sin nåds outsägliga
härlighet, gett oss i sin Sons person. Sanningens fullhet är
lika stor hos Herren. Han själv kommer till oss som Guds uppenbarelse
och representant som förkunnar för oss inte blott vissa sanningar,
utan hela sanningen. Allt som finns hos Gud är i Kristus; och allt
som finns hos Gud betyder allt som är sant, allt som är rätt,
allt som är trovärdigt och allt som är rättfärdigt,
med ett ord, allt som överensstämmer med rättfärdighet
och helighet.
Kristus Jesus har bringat oss Guds rättvisa, sanning och rättfärdighet fullständigt; han är "Herren vår rättfärdighet". Det finns hos Kristus inga obehagliga undantag. Ingen sanning är undangömd som skulle kunna skrämma oss, inte heller någonting som kunnat rubba vårt förtroende: å andra sidan är ingen sanning undanhållen, som skulle kunnat föröka vår ståndaktighet. Han säger: "Om det inte hade varit så skulle jag sagt er det." Beundra den ofördunklade glansen, av rättfärdighetens sol. Fråga inte som Pilatus: "Vad är sanning?" utan beskåda den i Guds käre Son. O, jag vet inte hur jag skall tala till er om så rika och djupa ämnen! Hur skall jag, som inte är annat än en glittrande daggdroppe på ett grässtrå, väl kunna återspegla den fulla härligheten av denna rättfärdighetens sol? Men all sanning och all nåd bor i Kristus i en ofattbar fullhet och de båda ligger i varandras famn för evigt, för att välsigna oss med gränslös, ändlös fröjd och härlighet.
Herren Gud, barmhärtig och nådig
Alltså har jag betraktat dem båda tillsammans. Nu vill jag
i korthet sysselsätta mig med var och en av dem för sig.
Nåden framhålls först. "Vi såg
hans härlighet, en
härlighet som den Enfödde av Fadern, full av nåd." Jesus
Kristus är Guds Son, han är hans enfödde Son. Andra är
visserligen också födda av Gud, men ingen annan har någonsin
blivit född av Gud såsom Kristus. När han kom till denna
värld var följaktligen den härlighet som omgav honom,
den enföddes härlighet. En helt särskild, egendomlig och
outsäglig härlighet uppenbarar sig i vår
Herres person. En del därav var hans nåds härlighet.
I det gamla testamentet och i det trettiofjärde kapitlet av andra Mosebok som vi delvis läste denna morgon har vi funnit, att Guds härlighet ligger i att han var "Herren Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i nåd och sanning". Den enföddes härlighet av Fadern måste ha samma grund som Faderns härlighet, eller i långmodighet, godhet och sanning. I Kristus finns en underbar förening av Guds mildhet, tålamod, barmhärtighet, medlidande och kärlek. Han inte endast undervisade om Guds nåd och inbjöd oss att ta emot den, utan han förevisade i sig själv Guds nåd.
Detta visas först i hans människoblivande. Detta är ett underbart exempel av gudomlig nåd, att Ordet skulle bli kött och bo ibland oss samt uppenbara hans härlighet för oss. Oavsett vad som uppkommer av Kristi människoblivande, är detta i och för sig en underbar nådehandling. Nu måste det finnas hopp för människorna, sedan människan är genom Jesus Kristus, Guds närmaste anhörig. Änglarna misstog sig inte, då de inte endast sjöng: "Ära vare Gud i höjden", utan också: "frid på jorden, till människor hans välbehag", ty i Betlehem föddes Guds Son av en jungfru. Med uttrycket Gud i vår natur måste menas, att Gud har nådefulla tankar beträffande oss. Om Herren hade velat förgöra släktet, skulle han aldrig har trolovat sig med det och förenat sig med det. Det ligger en fullhet av nåd i det faktum, att ordet blev kött och bodde ibland oss.
Jesus nådefulla liv
Ännu mer; det finns fullhet av nåd
i Kristi liv, då vi betänker att han levde här för
att fullkomna sig själv som vår överstepräst. Blev
han inte fullkomnad genom sina lidanden, så att han skulle kunna
ha deltagande för oss i alla våra bekymmer och plågor?
Han var omgiven av alla slags skröpligheter och bar våra sorger
samt uthärdade dessa; det mänskliga livets kors som så hårt
tryckte våra egna skuldror; och allt detta för att själv
bli skickliggjord till att behandla oss ömt och broderligt.
Oavsett allt som kommer från detta underbara broderskap, finns ett bottenlöst djup av nåd i själva broderskapet. Herren Jesus kan inte förbanna mig, ty han har burit min förbannelse; han kan inte vara ovänlig emot mig, ty han har delat mina sorger. Om varje smärta som sliter sönder mitt hjärta; också har genomborrat hans och om han har trängt nedåt djupare än jag någonsin har gjort, så måste det betyda kärlek till mig och inget annat och det måste betyda sanning, ty Jesus lekte inte med broderskapet då hans sorger var verkliga. Jag säger därför, att Guds uppenbarelse i Kristus Jesus visar sig mitt i hans livs bedrövelser, vara full av nåd och sanning.
Tänk en minut på vad han gjorde. Han var så uppfylld med nåd, att då han talade utgick nådens välsignelser från hans ord, kärlekens dagg låg över alla hans samtal och då han vandrade omkring samt berörde människorna här och där, utgick kraft från honom, eftersom han var så uppfylld av denna kraft. Vid ett tillfälle talade han med en syndare och förlät honom, då han sade: "Dina synder är förlåtna", vid ett annat tillfälle kämpade han med syndens följder, då han reste upp människor från sjuksängen och dödsbädden; en annan gång angrep han själva mörkrets furste, kämpade med honom och kastade ut honom från den han plågade. Hans liv var fullt av ett gränslöst deltagande för de lidande. Nådens makt fanns i hans kläder, i hans röst, i hans blickar och i allt var han så sann, att ingen någonsin misstänkte honom för svek. Överallt där han gick fram bredde hans nåd ut sig bland människors barn och han är densamme idag, nådens fullhet är fortfarande kvar hos honom.
Människans Frälsare
Då han
nalkades sin död och hans själ utgjöt sig, då uppenbarades
hans nåds fullhet. Han var sannerligen full av nåd, ty han
uttömde sig för att frälsa människorna. Han själv
var inte endast människans Frälsare, utan hennes
frälsning.
Han utgav sig själv för oss. Han var sannerligen full av nåd,
då han bar vara synder i sin egen kropp på träet. Hans
kärlek visade sig i sin höjdpunkt, då han dog på korset, "rättfärdig
led han i orättfärdigas ställe, för att föra
oss till Gud". Uttalar du ordet "ställföreträdande",
så kan du inte annat känna, än att ställföreträdaren
för den skyldiga människan var full av nåd; eller använder
du ordet "förebild", så kommer du ihåg, att
allt vad Jesus gjorde, det gjorde han som sitt folks förbundsöverhuvud.
När han dog, så dog de i honom; när han uppstod, så uppstod de i honom; och när han sitter på Guds högra sida, så skall också de genom honom sitta på de himmelska hedersplatserna. När han kommer tillbaka för andra gången, skall det vara för att fordra riket för sina utvaldas räkning. såväl som för sin egen, och alla de kommande tidsåldrarnas härlighet tillhör dem och inte enbart honom. Han säger: Ty jag lever, och ni kommer att leva." O, vilken nådens och sanningens rikedom som innebor hos Herren som ställföreträdare för sitt folk! Han vill inte njuta av någonting såvitt inte hans folk åtnjuter det tillsammans med honom. " "Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron."
Men det ges ett annat ord, ännu högre än "ställföreträdande" och "förebild", och det är "förening". Vi är ett med Kristus, vi är förenade med honom genom en förening, som aldrig kan upplösas. Han inte blott utför sina handlingar som vår ställföreträdare, utan vi är förenade med honom i en ande, lemmar av hans kropp och deltagare i hans härlighet. Är inte detta nåd, en outsäglig nåd? Är det inte ett kärlekens under, att jordmaskar skall bli ett med den människoblivna gudomen och ett i den meningen, att de aldrig under alla tidsåldrar kan skiljas från den.
I Kristus finns en fullhet av sanning
Således har jag visat er, att i vår
Herre finns en fullhet av nåd. Era egna tankar skall gräva
djupare än vad mina förmått.
Men vidare sägs, att
i honom också finns en fullhet av sanning, genom vilken
vad jag förstår, att i Kristus själv och inte blott i
vad han sagt, gjort och lovat, finns en fullhet av sanning. Detta bekräftas
först av det faktum, att han är uppfyllelsen av alla föregående
löften beträffande honom. Gud har utlovat stora ting genom
sina profeter angående den kommande Messias och alla dessa förutsägelser
uppfylls bokstavligt, i den högt älskades personlighet. "Alla
Guds löften är ja och amen i Kristus Jesus." Han har
i sanning krossat ormens huvud. Sannerligen, har han burit våra
sorger och tagit på sig våra plågor. Han har sannerligen
förkunnat frihet för de fångna. Han har sannerligen
bevisat sig själv såsom en profet lik Moses.
EnlIgt min andra text, i den sjuttonde versen, uppfattar jag Herren Jesus som "sanningen" i den meningen, att han är innebörden av alla förebilder. Den lag som gavs genom Mose var endast symbolisk och förebildande, men Jesus är det sanna och väsentliga. Hans blod är i verkligheten det stänkelseblod som talar bättre än Abels; han är det rätta påskalammet i Guds påskhögtid; han är brännoffret, syndoffret och tackoffret, förenade till ett. Han är den rätte syndoffersbocken, det rätta morgon- och aftonofferlammet; han är i sanning allt vad tecknen och förebilderna visade som avbilder. Välsignad vare Gud, mina bröder, när vi ser i det gamla testamentet dessa stora ting i förebilder, kan vi se den verkliga innebörden av dessa i Herrens Jesu Kristi person. Juden hade inget som inte även vi har; han hade inte en gång en grundritning och skugga, vad vi inte har erhållit i verkligheten. Förbundet i sin fullhet är i Kristus; profetian finns hos Moses, men dess uppfyllelse är i Kristus; skuggan finns i lagen, men själva varelsen är i Ordet blev kött.
Allsmäktig vishet
Än mer, vår Herre Kristus sägs
vara nåd
och sanning i den mening, att han på ett sant sätt behandlar
verkliga ting beträffande vår frälsning. Jag vet väl
att världen har den åsikten, att Kristi frälsning är
en vacker dröm, ett skönt känslosvall. Men det finns ingenting
drömlikt i den; det är ingen fantasi, det är en följd
av verkligheter. Herren Jesus Kristus döljer eller överskuggar
inte människans beskaffenhet vid sitt frälsningsverk; han finner
människan som dömd och tar henne som dömd i ordets starkaste
betydelse, dömd för de största försyndelser och som
människans ställföreträdare utstår han dödsstraffet
och dör i syndarens ställe. Herren Jesus ser syndaren fördärvad,
ja, som död i överträdelser och synder och återuppväcker
henne genom sitt uppståndelseliv. Han ryggar inte tillbaka för
fallets följder och för den verklige syndaren, utan han kommer
till den i synden döde och uppväcker honom till liv; han kommer
till det sjuka hjärtat och helar det.
För mig är evangelium ett underbart förkroppsligande av allsmäktig vishet och sanning. Om evangelium hade sagt till människorna: "Guds lag är helt säkert rättfärdig, men den är för sträng och har alltför stora fordringar och därför vill Gud överse med många synder och tillhandahålla frälsning genom att utesluta bestraffandet, för mycket av det människorna har brutit", då mina bröder skulle vi alltid har varit i fara. Om Gud vore orättvis då han frälste oss, kunde han också vara föränderlig och förkasta oss. Om det fanns något osäkert eller bristfälligt i vår ställning som frälsta, då kunde vi befara att det skulle gå illa för oss till sist. Men vår grundval är fast, ty Herren har grävt den ända ner till klippan; han har tagit bort varje tillstymmelse av känslosamhet och blygsel och hans frälsning är alltigenom verklig. Det är en härlig frälsning genom nåd och sanning, i vilken Gud tar emot syndaren sådan han är och handlar mot honom sådan han är; ja, och handlar mot syndaren sådan Gud är, enligt den sanna rättfärdighetens grundsatser, samt frälser honom inte desto mindre.
Ett tillfredsställt samvete
Men det betyder
mer än detta. Herren handlar mot oss på nådens väg
och denna nåd uppmuntrar oss till en mängd förhoppningar,
men alla dessa förhoppningar förverkligas, ty han handlar mot
oss i sanning. Våra behov begär stora ting och nåden
tillför oss i verkligheten dessa stora ting. Den forna lagen kunde
aldrig fullkomliggöra dem som kom till honom så att samvetet
blev tillfreds, men Guds nåd gör de troende fullkomliga inför
deras samveten. Skulle jag försöka upptäcka en spricka
i grundvalen för min frälsning genom Kristus, skulle det vara
ett omöjligt försök. Men när jag tror på honom
som själv
bar våra synder i sin egen kropp upp på träet, så känner
jag att hans försoning omöjligt kan slå fel för
mig.
Jag har inte så stark inbillningsförmåga, att jag kan tänka ut någon orsak till misströstan; jag kan inte se något hål eller någon vrå där någon skuld kunde hota en människa som tror på Jesus Kristus. Mitt samvete är tillfreds och mer än tillfreds. Ibland förefaller det mig till och med att mina synder inte kunde ha förtjänat, att Guds Son skulle dö. Försoningen är större än synden. Talar du om lagens krav! Är inte denna gottgörelse större än den oförrätt som skett? Framstår inte Guds lag än mer strålande i sin obeskrivliga härlighet genom Kristi offer som straff för synden, än den skulle har gjort om lagen aldrig hade blivit bruten, eller om lagbrytarnas hela släkte hade blivitbortsopat till ett ändlöst fördärv? O, mina bröder, i Jesu frälsning finns en ojämförlig nådesanning! Det finns en djup sanning, en väsensfullhet, en inre själstillfredsställelse i Kristi offer som kommer oss att värdera det som en alltigenom tillräcklig försoning - en källa full med "nåd och sanning".
Ännu har jag inte fullt uttömt allt vad här finns uttalat, även om jag lyckats tala om en del. Kristus har tillfört oss "nåd och sanning", det är att han verkar hos de troende både nåd och sanning. Vi behöver nåd till att befria oss från synden, han har förvärvat oss den; vi behöver sanning i vårt inre, han har framkallat den. Frälsning genom försoning är ett system som avser att göra människorna tänkande. Vanan att söka frälsning på grund av eller genom det stora offret, fostrar ett sinne för rättvisa och framkallar en djup avsky för det onda och kärlek till vad sam är rätt och sant. Av naturen är vi alla lögnaktiga, och vi antingen hyllar eller talar lögnen; därför är vi belåtna med lögnaktiga undanflykter och omger oss med svek.
I vårt köttsliga tillstånd är vi så fulla
av bedrägeri som ett ägg är fullt; men då Herren
möter oss i Kristus och inte längre tillräknar oss våra överträdeIser,
då tar han bort detta svek och denna förtvivlade ondska ur
vårt hjärta som annars skulle har förblivit där.
Jag säger och vidhåller, att frälsningssystemet genom
Guds inneboende i Kristus och försoningen genom honom för människor,
bidrar till att fylla själen med nåd och livet med sanning.
Den helige Ande använder det i detta syfte. Jag ber, att både
ni och jag måtte bevisa att det förhåller sig så,
genom en nåd som förmår oss att älska både
Gud och människor och en sanning, som vi visar i alla livets angelägenheter.
Således har Herren uppenbarat Guds härlighet genom den nåd
och sanning, med vilken han är uppfylld. Jag är bedrövad över
att ha uttryckt mig med så svaga ord över ett så storartat ämne.
Måtte Anden välsigna er även genom mitt tals ofullkomligheter!
Gud är överallt närvarande som vår tillflykt
II. Nu vill jag använda några få minuter för att
säga till er: kom bröder och systrar, låt oss dra fördel
av detta Guds tabernakel ibland oss.
För det första, låt
oss sedan Gud har kommit för att bo hos oss genom sitt människoblivna
ord, slå upp våra tält runt omkring detta centrala
tabernakel,
må vi inte leva som om Gud vore långt borta ifrån oss.
För israeliterna var Gud alltid lika nära från varje
avdelning av lägret. Tabernaklet var i mitten och medelpunkten är
alltid lika nära omkretsen av cirkeln. Ingen sann israelit kunde
säga: "Jag måste fara över havet, eller flyga upp
i luften, eller dyka ned i djupet för att finna min Gud." Men
varje israelit kunde säga: "Han vistas mellan keruber och jag
behöver endast gå till hans tabernakel, för att vara
i hans närhet för att kunna tala till honom."
Vår Gud är inte fjärran från någon av sitt folk i dag. Vi har kommit honom nära genom Kristi blod. Gud är överallt närvarande, men det ges en högre närvaro av verksam nåd i den enföddes person. Låt oss inte leva som om vi tillbad en befintlig Gud långt borta och låt oss inte sörja som om vi vore övergivna. Låt oss inte känna oss ensamma, ty Fadern är med oss.
"Gud är dig nära; gläds, min sorgsna själ."
Öppna ditt fönster mot Jerusalem som Daniel gjorde; be med ögonen vända mot Kristus, i vilken all gudomens fullhet bor kroppsligen och i den största närhet till oss. Gud är aldrig långt borta, sedan Kristus kommit för att bo hos människorna.
Därefter, låt oss ta vår tillflykt till detta centrala tabernakel för att finna hjälp, då sådan behövs. Låt oss komma till Kristus utan fruktan, ty han har nåd att ge och han viII ge oss nåd i överflöd, närhelst vi behöver. Jag tycker mycket om att tänka på formuleringen av min text. Utelämna bisatsen, så lyder den som följer: "Han bodde ibland oss full av nåd." Han kunde inte ha bott ibland ett så förargligt folk, om han inte hade varit full av nåd. Men om han bor ibland oss full av nåd, så behöver vi inte befara, att han skall stöta bort oss för våra synders och ofullkomligheters skull. Jag inbjuder er därför att oförskräckt gå fram till honom, eftersom han är uppfylld av förlåtande kärlek. Jag ber er komma och ta emot av hans fullhet, ty nåd är i sanning nåd då den delges men den nåd som inte utdelas är nåd endast till namnet.
"Ack!" säger du, "jag behöver så mycket nåd". Broder, i Kristus finns denna rikedom av nåd för dig i ett omätligt förråd. Den finns förvarad hos honom för att du ska få del av den. Försöker vi inte övertyga syndaren om, att det finns liv i en endaste blick? Skall jag väl behöva övertyga de heliga om, att nåden erbjuds lika fritt till dem? Säger vi inte till syndaren, att Gud inte skall sökas som en Gud som är fjärran, utan att han väntar på honom för att visa sig nådig? Skall väl jag måsta säga till de troende detsamma? Ni kan i just detta ögonblick erhålla så mycket nåd ni behöver. Dörren är öppen; stig in och ta emot så mycket ni vill. Dröj inte tills ni kommer hem för att där utföra en rad av religiösa övningar; tro här och nu fullt på Jesus. I mitten av lägret finns den människoblivne Guden; Israel behöver endast gå fram till det uppresta tältet i mitten, för att få hjälp med en gång i all nöd. I Kristi person som sade: "Jag är med er alla dagar intill tidens slut", finns i sanning all den nåd, du möjligtvis kan vara i behov av. Kom till denna brunn och drick. Ta emot av hans fullhet och gå sedan på er väg framåt med glädje.
Vad skall vi göra härnäst? Bröder, eftersom Gud i Kristus är mitt ibland oss, så låt oss fortsätta att ha en glädjefull tillit till honom som är nåd och sanning för oss. Låt oss inte gå bort till andra brunnar. Till vem skall vi då gå? Skall vi överge vår Gud? Skall vi överge hans nåd och hans sanning? Låt oss inte drömma, att han kan ha förändrats, ty han är Gud. Inbilla er inte, att han har flyttat bort, ty han har sagt: "Detta är min viloplats till evig tid. Här skall jag bo, och hit längtar jag." Måtte vi inte tänka, att hans nåd och sanning är uttömd, ty hans fullhet är outtömlig. Låt oss hämta stor tröst och förbli stadiga och orubbliga. Låt oss lugnt förbli vid den fasta tron, att allt vad vi behöver mellan här och himlen, allt vad vi behöver i detta ögonblick och under alla kommande, finns samlat hos Kristus Jesus som fortsättningsvis, kommer att vara sin kyrkas medelpunkt och Guds uppenbarelse.
Tala om för andra
Ännu en gång: om det så förhåller
sig och Gud verkligen i Kristus bor mitt ibland sitt folk "full
av nåd
och sanning", så låt oss tala om det för var och
en. Jag är säker på att om jag hade varit en israelit
i ödemarken och hade mött en amalekit eller edomeer, skulle
jag har prisat min Gud och de förmåner, hans närhet försäkrade
mig. Vi vet att inga amalekiter eller edomeer kunde få träda
in i Herrens hus; men om vi nuförtiden möter en främling,
så kan vi tala om våra förmåner då vi är
förvissade om, att även en främling kan komma nära
genom Lammets blod. Låt oss därför rikligen framhålla
Guds inneboende hos människor. Låt oss tala om för alla,
att Herren har besökt människan, inte i vrede och inte i dom,
utan "full av nåd och sanning".
O, mina oomvända åhörare, kom till Jesus! Han är i stånd till att frälsa till det yttersta de som genom honom kommer till Gud. Kom nära den ödmjuke anspråkslöse Jesus, så nalkas ni därigenom Gud; Han säger: "Den som har sett mig har sett Fadern." Sprid ut en nådens inbjudan i alla fyra väderstreck. Blås ut i era silvertrumpeter, eller om ni inte har sådana, så blås i era jubelbasuner; men låt i alla händelser alla människor få veta, att Guds tabernakel är hos människorna och att han bor mitt ibland dem. Berätta om denna nyhet i det avlägsna landet, så att den kringirrande, förlorade sonen måtte få höra det och ropa: "Jag vill stå upp och gå till min far." Gud har kommit till människorna; skulle då inte människorna önska att komma till Gud? I Kristus Jesus inbjuder Gud människorna att komma till sig; vill ni inte komma och ta emot nåd och sanning?
Ännu en lärdom återstår och det är denna - vilket slags folk bör vi vara, då Herren bor ibland oss? Det måste varit en ganska allvarlig sak, att vara en medlem av detta stora läger på två miljoner i Sinai öken. Guds närvaro mitt i lägret måste har gjort varje tält heligt. Om vi hade varit israeliter och vandrat genom denna tältstad, skulle vi, om vi varit vid våra sinnens fulla bruk ha sagt: "Dessa tält är varken mer eller mindre än Guds hus och själva himmelens port, ty se, Herren är mitt ibland oss. Ser ni inte det klara sken som lyser över hans helgedom?" Vi skulle ha förstått, att i ett sådant läger borde alla vara heliga. Syndens orenhet borde vara okänd där. I ett sådant läger borde ständig bön och ständigt lov bäras fram inför honom, vars närvaro var dess härlighet och skydd.
Må vår församling denna dag som nu är, vara en helig sammankomst och må vi var för sig vara en helighet åt Herren. Vi är helgade män och kvinnor, eftersom Gud har kommit oss så nära. Jag har talat om högtidligt allvar, jag menade därmed inte fruktan och sorg, utan ett allvar fullt av glädje. Det är ett högtidligt ting och en allvarlig sak, att ha Gud så nära, men glädjen är lika stor som det högtidliga. Ära vare Gud i höjden, ty han är här! Låt oss tillbringa våra dagar och nätter i välbehag och glädje. Gud är förlikad med oss i sin käre Sons person och vi har gemenskap med Gud i Kristus Jesus; låt oss därför evinnerligen glädjas. Amen, amen.
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
