Livet med Jesus
Den helige Ande
Bönen - samtal
Sinnets förnyelse
Guds ord/ budord
Att bli frälst
D.L Moody
C.H Spurgeon
Ondskan
Om Min Frid
Intressant
Nya sidor
Sajtkarta
Startsidan

Min Frid >> Spurgeon >> Predikningar >> Israel och vårt folk - ett varningsord

Israel och vårt folk - ett varningsord

Predikan av C.H Spurgeon 1885

Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad? Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Joh 12:37-41

Profeten Jesajas syner om Juda och Jerusalem

Deras hjärtan var hatfulla mot Messias och de hatade honom utan orsak. Ingen dörr var öppen till Israels hjärta. De hade förhärdat sina hjärtan, de hade stängt sina ögon, de hade täppt igen sina öron och även Han; som talade som ingen förut hade talat, vann inte tillträde till deras själar. De gick så långt att de korsfäste honom; ropande: "Hans blod må komma över oss och över våra barn." Ord vilka så sorgligt blivit uppfyllda, då Jerusalem förstördes och hennes barn dräptes och såldes som slavar eller förskingrades till jordens fyra väderstreck. Det var i sanning en förfärlig förblindelse som drabbade Israel.

Dess förkastelse av Herren Jesus är än mer häpnadsväckande eftersom Jesaja hade lämnat en så tydlig beskrivning om Messias och så klart skildrat Jesus av Nasaret. Inga beskrivningar om honom hade kunnat vara tydligare än Jesajas profetior. Det skulle vara mycket lätt att konstruera en fullständig levnadsbeskrivning om Kristus endast ur Jesaja bok som började med: "Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel," och sluta med dessa ord: "Bland de ogudaktiga fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död." Jesaja talade om Johannes döparen som: "Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud." Han förutsade Herrens predikoverksamhet vid vägen intill havet bortom Jordan i hedningarnas Galileen, där folket som satt i mörker skådade ett stort ljus. Profeten skildrade sin Herre som "föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande".

Tydligast talar han om hans ställföreträdande lidanden, vilka han nyttjar med flertaliga högst noggranna uttryck som: "Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade." Jesaja såg så tydligt vår Herre Jesus dag, att han talade mer som en evangelist än som en profet; mer som ett ögonvittne än som en förkunnare av ännu inte inträffade händelser. Likväl var all denna klarsynthet förspilld på människorna av hans generation och på dem som följde därefter. Nationen hade så länge varit lättsinnig gentemot Gud och så länge gäckats med Guds sanning, att den slutligen blev utlämnad åt hjärtats förhärdelse, så att den inte kunde förstå eller ta emot! De vägrade att lyssna till de enklaste nådebudskap och levde så befästade i otro, att alla deras profeter med klagande stämma ropade: "Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?"

Sorglig förundran
Inte heller var det nog att Israel syndade mot det ljus som lyste i Jesajas vittnesbörd, utan folket tillslöt också sina ögon mot middagsglansen av vår Herres eget liv. Jesus frambar själv sitt vittnesbörd i sin person genom sin lära, gärningar och gåvor. Det ligger en sorglig förundran i det faktum att de inte kände igen Härlighetens Herre, fastän de såg hans underverk, vilka var säkra intyg om hans anspråk. Han utförde bland dem gärningar som ingen förut hade gjort. Likheten med Gud framlyser hos Herren och gudomen uppenbarar sig i allt vad han gör. Han är så ren att han kan säga: "Vem av er kan överbevisa mig om synd?" Hur likt detta är honom som hälsas: "Helig, helig, helig är HERREN Sebaot!" Hans lära är så full av ömhet och mildhet att vi - eftersom Gud är kärleken - kan dra slutsatsen att Kristus är Gud. Hans många underverk berör varje punkt i allmaktens stora cirkel. Vad finns väl det som Gud kan göra som Kristus inte har gjort? Var han inte mångformig och mångfaldig i sina gärningar av makt och nåd?

Häri låg undret, att fastän han gjorde så många underverk inför dem och detta inte i hemlighet utan verkligen inför deras ögon; fastän han försåg dem med bröd som de kunde se, beröra och äta och fastän han botade de sjuka och uppväckte de döda, trodde de likväl inte på honom. Hur bedrövligt långt kan inte människorna gå i otro, fördomar och med hjärtats hårdhet! Hur dimmiga kan inte människornas ögon bli då de inte vill se! Hur förmörkat kan inte förståndet bli, då människorna är ovilliga att förstå! Må vi lägga detta på hjärtat och passa oss, så att vi inte efterliknar det utvalda folket och råkar ut för samma träldom under fördomar och otro, så att vi inte genom att underhandla med Guds sanning slutligen blir oförmögna att uppfatta den och att vi inte genom att förkasta Guds vittnesbörd måtte bli överlämnade åt vårt eget begär och egensinne, till att tro lögnen och förkasta sanningen. Sådan var - som Jesaja hade förutsett - Israels ställning på vår Herres tid.

Aldrig gavs det tydligare bevis och aldrig fanns det en sådan envis vägran att se den; aldrig erbjöds sanningen mer lättfattad och aldrig blev den så bestämt förkastad! Ve dem som tillstoppar sina öron, ty den dagen kommer då de inte längre skall höra! Ve dem som tillsluter sina ögon för ljuset från Gud, ty de skall inom kort förblindas! Jesaja hade fått veta att detta skulle bli resultatet av hans tjänst, ty Herren hade manat honom att säga till folket: "Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa." Detta måste ha varit ytterst nedslående för en så ädelsinnad och ömhjärtad Gudsman. Det var smärtsamt för honom att tala så tydligt och likväl bli så föga förstådd. Han var det Gamla testamentets Paulus och till honom hörde kunskapens fullhet, visionens klarhet, talets tydlighet och andens trohet. Likväl kunde inget av detta förmå folket att fatta hans budskap och ta emot det i sina hjärtan. Han var storslagen i sina tankar, tilldragande i sina ord och hängiven i sin ande, men ändock trodde de inte på hans vittnesbörd. Han måste ofta ha känt sig förvånad och förtvivlad av sorg, då han talade förgäves till ett folk som hade bestämt sig för att inte vilja höra.

Denna morgon vill jag dra vissa lärdomar för oss själva från den store, evangeliske profeten, från hans predikoverksamhet och det folk han så förgäves tjänade hos. Vår första betraktelse skall omfatta Jesaja och hans predikoverksamhet och vår andra det folk, till vilket han talade. Ack! Jag fruktar att vi som talar i Herrens namn i dessa yttersta dagar också har att göra med hjärtan som är slöa; öron som är sömniga och ögon som är omtöcknade. Även vår generation har ett fallande mått med undandragande av ljus och urskillningsförmåga så att även vi måste utropa: "Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?"

Jesaja såg Herrens härlighet

I. Låt mig då först tala med er om Jesaja och hans predikoverksamhet. O, att Guds Ande måtte tala kraftigt genom mig!
Vår text säger två saker om Jesaja. Först, att "han såg hans härlighet" och för det andra, att "han talade om honom". Det första påståendet är att Jesaja såg. Jesaja var en stor siare och hans profetia börjar sålunda: "Detta är de syner som Jesaja, Amos son, skådade angående Juda och Jerusalem." Alla profeterna var siare i mer eller mindre mån och såg vad de förutsade, men Jesaja var mer än andra begåvad med denna siare- och förutsägelseförmåga. Han hade den klaraste blick och till följd därav det klaraste uttryckssätt. När en människa talar så att du inte kan förstå henne, är den vanligaste orsaken att hon själv inte förstår vad hon själv säger och då en människa talar så att han lätt blir förstådd är det därför att hans egen själ är väl upplyst. Den som vill tala väl, måste se väl. Lägg märke till två saker i vår text: "Jesaja såg hans härlighet och talade om honom."

I vilken mening hade Jesaja sagt sig se, vad han talade om? Betyder inte detta att han förstod sina tankar? Att de trädde fram levande så att de gjorde ett djupt intryck på hans egen själ? Det som skulle komma var redan uppfattat av honom; han såg vad han trodde och han kände vad han förutsade. Han var inte en drömmare som fantiserade över till hälften formlösa och outvecklade tankar, utan han var en person som visste, uppfattade och erfor vad han predikade. Han såg med sin själ vad han förkunnade med sina läppar. Men vad såg han? Det är mycket viktigt i dessa dagar att du och jag måtte se detsamma, ty samma verk ligger framför oss bland ett folk som är ett återupprepande av samma ohörsamma och gensträviga folk. Läs därför omsorgsfullt det sjätte kapitlet hos Jesaja. Slå upp era biblar och följ texten vers för vers.

Först såg Jesaja Herren sitta på en hög och upphöjd tron. Då profeten gick ut bland folket, hörde han dem tala emot Herren Gud; några stred för den ena gudomligheten och andra för en annan. Några litade på en köttslig arm och andra föraktade löftet av Herren, Israels Gud. Allt detta, säger jag; såg han så snart han gick utanför dörren och han blev bedrövad. Men då han gick in i Guds helgedom såg han Herren sitta på en tron, alltjämt regerande, alltjämt strålande, trots allt motstånd. Han måste då ha erfarit samma känsla som David, då han sade: "Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde. Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem. Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."

Gud över allting
Liksom David såg Kristus på tronen mitt under folkets uppror, så såg Jesaja Herren Jesus inte endast på den anspråkslösa nådastolen, utan sittande på en hög och härlig tron! Jag ber er Bröder och Systrar, att ni måtte gömma detta i era hjärtan; vår Herre är högt upphöjd som Herren över alla! Då ni ser hur det onda sprider sig omkring, så tänk inte att det gör Herrens eviga avsikt om intet! När ni hör hädelser som får ert blod att stelna, så tänk inte att Kristus har förlorat sin härlighet! När människor skenar i synden så tänk inte att regeringstyglarna har fallit ur Jesu händer; ty han förblir inte desto mindre: "Gud över allting, prisad i evighet."

Mitt hjärta jublar denna dag och genom en obestridlig tro, är jag förvissad om att han dog på Golgata och nu är upphöjd högt över alla furstendömen och väldigheter. "Du är ärans konung, O Kristus!" Till dig tillskriver våra själar oändlig ära så länge världen varar. Om än jorden går under och bergen sjönk djupt i havet så regerar likväl Herren! Han som dog på korset är krönt med majestät och alla Guds ängIlar tillber honom. "Han måste regera tills han lagt alla fiender under sina fötter." Låt oss inte tvivla på detta, ty om vi gör det skall vi inte vara redo att tala i Herrens namn med detta onda släkte. Mitt under tidsåldrarnas laglöshet ser vi vår återlösande Frälsares höga tron orubbad och oberörd! Detta är vår tillflykts klippa, då de oroliga tiderna rasar omkring oss som vattnet på ett upprört hav. Vi kan inte förskräckas, ty Kristus sitter på tronen.

Lägg märke till att i Jesajas syn såg han inte endast Herren sitta "på en hög och upphöjd tron", utan han såg att "släpet på hans mantel uppfyllde templet", så att det inte fanns rum för något annat i detta tempel! Denne store konungs dräkt uppfyllde hela det allraheligaste och varken präster eller offrare kunde finna något utrymme att stå på. Det är en stor sak att se hur Jesus uppfyller de himmelska platserna. I honom bor hela gudomens fullhet! Må vi erkänna att det är så i himmelen, ty vår Återlösares härlighet fyller varje gata av den övre staden och varje boning i Faderns hus.

I församlingen nedanför viIken också är hans tempel, bland hans andliga folk, upptar och fyller Herrens Jesu härlighet varje hjärta. De känner att det inte finns någon annan på vilken de kan förtrösta, ingen annan vilkens ord de vill ta emot, ingen annan av vilken de berömmer sig; Herren Kristus är allt i alla för oss och vi vet inte om någon annan Mästare eller Frälsare. Hans mantel fyller templet. Jag hoppas att det är så ibland oss. Från den ena sabbaten till den andra är den enda härligheten i detta tabernakel Jesu person och verk. Vilken härlighet Gud har skänkt sin enfödde Son, vilken han har uppväckt från de döda, att han skulle bli huvudet över allting för sin församling som han fyller med sitt liv, sitt ljus och sin kärlek! Inte heller må vi glömma att allt som finns till i viss mening är hans tempel och att hela världsalltet är uppfyllt med hans härliga mantel; för "Han steg upp över alla himlar för att uppfylla allt". Ära vare vår uppfarne och regerande Herre.

Fördolda serafer
I sin syn såg Jesaja de brinnande andar som betjänade Guds Kristus. Han kallar dem "serafer". Den bästa översättning vi kan ge är "brinnande," de brann i betydelsen av förtärande. De bränner upp vad som bör förtäras, nämligen allt slags ont. Det finns makter omkring Herren som förstör det onda. Ni ber att jag skall säga er något om dessa serafer; hur skulle jag kunna det? De har dolt sina ansikten och sina fötter. Då ingenting kan ses, vad kan jag väl då tala om? Inte heller vore det rätt av oss att tala om dem, ty det är uppenbart att deras önskan är att vara fördolda. Vem kan väl våldföra sig på deras önskan att vara dolda? De täckte sina ansikten och de täckte sina fötter och däri liksom sägande: "Se inte på oss utan se på honom som sitter på tronen, vilkens tjänare vi är."

Detta är vad vi alla vet; höga väsen uppvaktar vår Herre och förmår att snabbt uträtta hans uppdrag. Oroa er då inte för den här villfarelsen, eller för den där, ty de skall brännas upp genom dessa tjänsteandar som lyder vår upphöjde Herres bud. Andar från Gud själv far fram och åter samt slår såsom en Guds eld, de mörkrets makter som nu förtrycker vårt släkte. Gud är själv en förtärande eld; vem kan bo hos honom annat än sådana som liknar honom? Han gör sina tjänare till eldslågor. Runtom vår Herre finns Guds vagnar, vilka är tusen gånger tusen änglar. Hans makt känner ingen gräns! Hans ord rusar mycket snabbt; han talar och det blir gjort; han befaller och hans ord står fast! Ära vare dig, O Kristus! Vi vill inte rädas eller vara nedslagna, eftersom dessa; dina tjänare, är redo att flamma fram på din befallning. Sannerligen är du härskarornas Herre!

Anblicken af Fridsfurstens livvakt var nog för att stärka Jesaja och stärkt på detta sätt, var han villig att lugnt trotsa det upproriska släktet. Om profeten Elisa, då han öppnade den unge mannens ögon, stärkte hans hjärta genom att visa honom hästar och vagnar av eld runt omkring honom, så skall också vi känna oss tröstade, då vi ser legioner av brinnande väsen omge vår konung och alla redo till att utföra hans påbud?
Vidare finner vi att Jesaja i denna syn såg den ständiga tillbedjan som Kristus åtnjuter på grund av sin helighet. Dessa ljusets andar hade aldrig rönt hans barmhärtighet, ty de hade aldrig syndat. De förstod ingenting av hans nåd, ty de hade aldrig varit skyldliga, utan rena i sina hjärtan blickade de upp till Herren med öppna ögon och tillbad hans helighet. Deras själar var fyllda med begrundandet av denna allomfattande egenskap och i en ömsesidigt besvarande sång sade envar till sin närmaste: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot." Med eftertryck upprepade de orden tre gånger och de hänvisade kanhända även till treenigheten, då de ropade: "Helig, helig, helig." Det är Kristi högsta härlighet; att Guds helighet ses i honom.

O, mina vänner, må vi liksom dessa serafer hänföras av försoningens helighet, förfärade över Guds rättvisa i det stora offret! Besinna med vördnad att Gud då han ville frälsa sina utvalda; inte ville bryta sina egna lagar och fastän han ville frälsa dem från att sjunka ned i gropen, ville han likväl inte bryta sitt ord eller ändra syndens rättvisa straff som är döden. Hellre än att befläcka sin helighet sparade han inte sin egen Son, utan utgav honom villigt för oss alla! Betrakta vilken stor kärlek till heligheten som måste ha funnits i Faderns hjärta, då han hellre lät sin Son blöda än att han vanärade sin lag! Tänk på Kristi stora helighet, då han hellre ville överlämna sin rygg åt dem som slog honom och sina kinder åt dem som ryckte av honom håret, ja, räcka ut sina händer åt spikarna samt dö övergiven av sin Gud, än att tillåta synden bli ostraffad. Gud ville inte ens för sin barmhärtighets skull utfärda en orättvis benådning för de själar han älskade!

Helig, helig, helig är Herren Sebaot

Då jag står här denna morgon, har jag också syner om Gud och korset tycks mig vara förvandlat till en brinnande tron, där rättvisan är upphöjd till det allra högsta då jag ser Gud själv i Kristus Jesus luta sitt huvud ned i döden, för att han själv måste vara rättfärdig och likväl vara rättfärdiggörare för den som tror. Runt omkring korset ser jag skaror av änglar samlade och hör den ene ropa till den andre sägandes: "Helig, helig, helig är Herren Jesus, det stora syndoffret." Instämmer ni inte i denna ödmjuka hyllning? Om ni gör det skall ni gå ut och predika om en förlåtelse, köpt med blodet och om en försoning, fulländad en gång för alla! Med helig tillförsikt skall ni förkunna bland folket, att den helige Herren regerar från korset, till dess alla skapade varelser faller ned och tillber han som blev dräpt, eftersom hans helighet därigenom uppenbarades i all sin middagsglans.

Detta var inte allt som uppenbarades för profeten; ty han hörde seraferna säga: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." Även när människorna förkastade Kristus; även när deras hjärtan var förstockade, deras ögon var fördunklade och deras öron tillstoppade, var likväl jorden full av Kristi härlighet. Då vetenskapsmän säger oss att de inte kan se Gud, blir jag förvånad. För mig vore det omöjligt att inte se honom. Fastän jag med en skalpell inte kan undersöka den mänskliga kroppens uppbyggnad, kan jag likväl blott och bart i det mänskliga ansiktet se Guds händers verk. Fastän jag inte kan gräva igenom jordlagren och avtäcka förstenade djurkroppar och växter samt tyda deras fast bevarade minnesskrifter, likväl för mig, bär klippan, leran, sanden och det förgångnas kvarlevor, Guds tillförlitliga hieroglyfer. Fastän jag inte kan upplysa er om alla de intressanta detaljerna i insekternas liv, eller tala vitt och brett om botanikens hemligheter, så ger mig likväl bina honungsfyllda tankar om Gud och blomstren utandas hans kärleks vällukt.

Var finns Gud? Säg hellre; var finns han inte? Inte med dessa grova sinnen, utan med den högre sinnesförmågan ser och hör jag min Gud! Ja, han omsluter mig och min tro omfamnar honom. Jag är därför ingalunda någon dåre, men den bästa auktoritet förklarar att han är en dåre som säger i sitt hjärta: "Det finns ingen Gud." Ja, hela jorden är full av Kristi härlighet och ovan jorden kan den ses i varje moln och ovan molnen lyser den från varje stjärna! Ack, dessa blinda ögon som inte kan se det som bevisligen skildras överallt! Ack, vilka öron de måtte ha som inte kan höra, när jord och hav, himmel och helvete, allt ger eko till stegen av den Allsmäktige Guds Kristus. O, mina Bröder och Systrar; har ni någonsin sett denna syn? Har ni någonsin sett Guds härlighet uppfylla hela jorden? Om så är, då är ni redo för de tider som nu är och de som kommer, tider fulla av mörker, synd och hädelse och likväl skall ert hjärta inte ängslas för Herren Ark.

Jakin och Boas
Då profeten såg allt detta, blev han varse att dörrposterna skakade. Om jag är rätt informerad fanns det framför templet två ofantligt stora pelare, kallade Jakin och Boas som var uppbyggda med en besynnerlig skicklighet och var den tidsålderns under. De var av koppar och gjutna av Salomo, men under tidernas lopp hade de utan tvivel blivit till brons och där stod de nu som två väldiga byggnadsverk och bar upp massiva dörrar. Det har sagts; jag vet inte om det är korrekt, att portarna som hängde på dessa pelare, fordrade minst tjugo man, antingen för att öppnas eller stängas, men då profeten såg denna syn, märkte han hur de massiva pelarna bävade och på detta sätt visade sin underdånighet för Gud som var innanför deras portar. Vår reviderade översättning läser stället: "The foundations of the thresholds were moved." (English Revised Version), "Dörrtrösklarnas fästen darrade" (Bibel 1917). Ända till grunden bävade huset med högtidlig vördnad över den gudomliga närvaron!

Bröder! Himmel, jord och helvete samt alla skapade ting återkastar Herrens härlighet och således tillber honom. O, Herre Jesus, du är värdig all ära. "Hela jorden tillber dig." Om det förhöll sig så med dörrposter och dörrar, skall då inte våra hjärtan fröjdas med bävan? Skall inte våra själar beröras i den Allrahögstes närhet? Skall vi inte falla ned inför den förhärligade Kristus som Johannes gjorde då han skrev: "När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter." Allting är uppfyllt av bävan vid hans majestätiska närhet, utom människan, denne ogudaktige upprorsmakare, som vågar trotsa sin Gud!

Därefter kommer den bästa delen av Jesajas syn. Vid den härliga visionen kände han: "Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar." Då flög hastigt som blixten en seraf och hämtade ett glödande kol, mer brinnande än han själv, som han tog från offeraltaret med vilket han berörde profetens läppar. Mina älskade; det är detta vi behöver! Vi behöver känna att försoningen kommer oss helt nära, så att vi förnimmer kraften av Kristi stora offer; att höra rösten som säger i vår ande: "Din missgärning har tagits ifrån dig och din synd är försonad." Fastän detta brinnande kol måste ha bränt blåsor på de läppar det vidrörde, gjorde det dem likväl vältalande. Vanlig eld skulle fördärva talorganen, men så är det inte med offerelden utan denna lossar den tacksamma tungans band och hjälper ett tacksamt hjärta att tala om den omätliga, outgrundliga kärlek som utgav sig själv till offeraltaret, så att heligheten och kärleken måtte frälsa syndaren. Vår frid kommer från den trefaldigt Helige Guden, vilken är rättfärdig och likväl förlåter sitt folks synd. Broder; om du skall förkunna din Herres härlighet, så måste du känna. hur offeraltarets kol används på det ställe, där din orenhet märks som mest; även på dina läppar. Du måste veta att du har fått förlåtelse, ty din förvissning om att du själv är ren inför Gud skall ge dig förtroende att för andra, förkunna korsets ord. Detta är vad Jesaja såg.

Här är jag, sänd mig!
Lyssna ett ögonblick till det ord som följer: När Jesaja såg Hans härlighet, "talade han om honom." Han som har sett denna syn måste tala! Han talade med djup ödmjukhet. Det fanns aldrig någon modigare man än Jesaja, men också aldrig någon som vandrade mer vördnadsfullt inför sin Gud. Han glömde aldrig ända intill sin dödsdag detta: "Ve mig, mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot."

Märk likväl hur han talade med mycket villig lydnad. "Här är jag", sade han, "sänd mig!" Han erbjuder sig att bli Guds mun till folket, vad än budskapet måtte bli. Han tycks säga: "Här är jag i hela min varelse köpt av dig genom din stora förlåtande kärlek. Använd mig som du vill och sänd mig vart du vill." Han fortsatte att förkunna sin Herres budskap under ständiga avvisningar och trots Israels oupphörliga förhärdelse. Han ropade: "Vem trodde vår predikan?" men ändock fortsatte han att predika! Det kapitel som börjar med hans klagan, innehåller inte endast en fortsättning av hans budskap utan också en fullständigare framställning än han hittills förkunnat. Han var sorgsen men beslutsam, bedrövad men uthållig, förkrossad i hjärtat, men hans ståndaktighet var inte bruten. Bröder, det behövs stor nåd för att gå ut i ett fruklöst uppdrag. Man behöver se Herrens härlighet för att kunna kämpa i en batalj som förloras! Jag fruktar stundom att detta är fallet med mig själv, men om det är så, är det inte vår sak att köpslå för framgången utan att visa obetingad lydnad! Det åligger oss att vara trogna i vårt uppdrag, vare sig människorna vill lyssna eller inte. Bröder! Det är vår sak är att med glädje tjäna Herren och vittna om vad vi har sett, även om inte en enda människa vill ta emot vårt vittnesbörd.

Men det sägs att Jesaja "talade om Honom"; det är om Herren Jesus Kristus. I allt Jesaja sade hade han blicken fäst på Kristus. Hans åliggande bland människorna var att tala om den kommande Guds Sons härlighet. Måtte Herren ge oss en sådan syn av Kristus i hans härlighet, att vi från denna dag och framgent må bli upptagna av att förhärliga honom! Måtte vårt liv blir ett ständigt tjänande för Kristus. Kommer ni ihåg dessa ord om Johannes döparen? "Johannes gjorde visserligen inte något tecken, men allt vad han sade om Jesus var sant." Om vi inte kan göra några under och inte vinna någon framgång, så må vi åtminstone oupphörligt ropa: "Se, Guds lamm." Även om vi förminskas, betyder detta ingenting så länge han tillväxer; vi vill med glädje försvinna såsom morgonstjärnan förloras ur sikte, då solen går upp. Det är vår lust att efterlikna seraferna och med beslöjat ansikte och täckta fötter tjäna framför Jesus vår Herres tron!

"Jerusalem, Jerusalem - ert hus kommer att stå öde"

II. Jag ber nu om er vänliga uppmärksamhet för den andra delen av mitt ämne, vilket är ganska smärtsamt angående folket, till vilket Jesaja talade.
Deras förskräckliga synd låg däri, att de var villigt förblindade av ljuset från Gud som borde ha varit en hjälp för dem till att se Kristus och att de var förhärdade av just de sanningar som borde ha smält dem. De blev mer och mer fientliga mot Kristus, då de i honom såg en sådan karaktär som borde ha vunnit deras hjärtan. De var helt och hållet döda för profetens undervisning.

Ett exempel på detta finner vi i de följande kapitlen hos Jesaja. Israel och Syrien anföll Ahas, vilkens regering följde de av Ussia och Jotam. Profeten gick fram till Ahas och sade: "Akta dig och var lugn. Frukta inte och var inte rädd för dessa två rykande brandstumpar." Ahas var förvissad om att Gud skulle hjälpa honom om han endast förtröstade på Honom; men i stället beslöt han att begära hjälp av den store konungen i Assyrien, vilket fick till följd en lång tid därefter, att "kungen i Assyrien drog emot honom och ansatte honom i stället för att ge honom stöd." För att bekräfta sitt budskap bjöd Jesaja konungen att välja sig ett tecken, antingen från djupet eller ovanifrån, men den otrogne konungen svarade: "Jag vill inte begära något, jag vill inte fresta HERREN." Han hade så trotsigt förskjutit troheten till den sanne Guden att han inte ens ville ta emot ett tecken, fastän han fick välja det efter eget tycke. Sålunda förkastades Jesajas budskap, fastän det framfördes i den mest intagande form, ty folkets hjärtan var så förblindade och förhärdade att de valde fördärvets väg. Slutligen, som ni vet, kom assyrierna och förde bort hela folket, ty de hade egensinnigt förkastat Guds budskap och vreden kom över dem. Vilket smärtsamt uppdrag att vara kallad till att predika för ett sådant folk!

Som nation övergick de från det onda till det ännu värre. De vände sig grovt bort från Gud och när de tycktes hålla fast vid honom, var det endast till namnet, men inte i hjärtat, så att när Kristus kom var de oförmögna att skönja honom, ty hade de känt honom skulle de aldrig ha korsfäst härlighetens Herre! Denna blindhet var delvis ett straff för deras långa uppror. Kan det väl förefalla underligt, om människor blir blinda som avsiktligt tillsluter sina ögon? När människor inte vill höra, kan man undra på om de blir döva? Då människor inte vill förstå, kan man undra på om de blir oförståndiga och enfaldiga? Den som förvanskar sanningen skall snart bli oförmögen att urskilja det sanna från det falska. Om du envisas att använda glasögon som förvrider, skall snart allting bli förvridet för dig.

"Hör denna lag, som rättvis himmel gav!
Den sanning hatar snart blir lögnens slav."

Israels förkastelse
Fastän denna blindhet var ett straff för forna synder, var den i sig själv, en synd. De föraktade egensinnigt Guds vittnesbörd emot dem själva; då de förkastade den självklare Messias som så rikligt skulle ha välsignat dem. Denna uppsåtliga förkastelse utfördes så kraftigt att det blev omöjligt att omvända och hela dem; de kunde inte undervisas eller reformeras och därför överlämnades de till undergången. Inget annat återstod än att låta Romarna bränna upp templet och plöja upp platsen för staden. Det var en förskräcklig sak, att de egensinnigt skulle välja fördärvet och hårdnackat dra ner sig i den mest fruktansvärda av bedrövelser. Arma Israel, vi har medömkan med dig! Det var i sanning sorgligt att falla ifrån en sådan höjd! Vi är likväl tvungna att medge att Gud handlat rätttvist emot dig, ty du valde själv dina förvillelser. Herren ropar: "Om mitt folk ändå ville höra mig." Vår Frälsare ropar med tårar: "Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Se, ert hus kommer att stå öde."

Vad jag denna morgon har att säga är följande - att jag mer och mer fruktar att vårt eget land kommer att likna något motsvarande detta. Du kan läsa om Englands historia och börja var du vill, så inser du hur nådig Gud har varit emot oss. Betrakta noggrant hur mäktigt vi blivit befriade, från förstörelse av den spanska armadan, ända till ett överfall av Napoleon. Glöm inte hur ofta detta lilla land har varit segerrikt i strider mot stora folk som hotade att uppsluka det. Tänk sedan efter hur Gud har sänt sitt ljus till oss; hur evangelium har utbrett sig över hela England och hur det på många sätt har blivit förkastat. Hur ofta har inte Rom, sedan Cromwells dagar, blivit tillåtna att fördunkla ljuset hos vår protestantism och hur den fortfarande försöker göra detsamma! Se hur detta folk har tagit emot sanningen från himmelen, men gång på gång avvisat den och vänt sig den ena gången åt vidskepelse och andra gånger åt otro. Under denna tid är vi rika och trots nedstämdheten i affärsverksamheter lider vi mindre därav än någon annan nation. Och vad har väl all denna barmhärtighet haft till följd, annat än en ökad syndaktighet? Varför?

I detta ögonblick råder synden bland oss mer otyglat än någonsin förr. Tänk på hur de fattiga förtrycks och nedtrampas i ohyggligt elände i många distrikt runt denna stora stad. Skall inte Gud hämnas och höra de svältande kvinnornas rop? Och värre än så, om det finns något värre; de som vågar gå på våra gator efter solens nedgång säger oss, att Sodom i sina smutsigaste dagar knappast kunde överträffa denna huvudstad, beträffande de obeslöjade lasterna. Till vår ändlösa avsky och fasa nämns namnen på vissa stormän i landet, i denna stund, helt öppet, i samband med den värsta liderlighet! Detta är inte platsen för enskildheter; inte heller kan jag omnämna saken eller ens tänka därpå, utan att känna min själ brinna som eld. Troheten kräver ett öppet uttalande; men det är ett förhatligt ting, att lastens drägg skall vara en eftersökt lyxartikel för vissa av våra ärftliga lagstiftare och herrar. Ve dig, o land, då dina stora älskar skökohuset!

Djup är vår blygsel, då vi vet att våra domare inte är fria i detta stycke, att den sociala renheten har rodnat inför rätt högt uppsatta personer; ja, det har blivit sagt, att rättvisans skipare har förnedrat sig ända därhän, att de försökt skyla över och tysta ned de storas orättfärdighet. Skulle inte Gud harmas över ett sådant folk? Den som läst en viss historia som endast är alltför välbekant, måste ha känt sina öron susa och sitt hjärta darra. Vad kommer att drabba oss? Vilka fasansfulla moln skall förmörka vår himmel? En gång hade vi domare som inte skulle ha tålt, att lagarna trampades i stoftet av de stora, utan som fördelat lika rättvisa för både rik och fattig! Jag kan inte övertyga mig själv, att det kan vara annorlunda nu och likväl fruktar jag det värsta. O Gud, ha barmhärtighet med det land, vars domstolar och palatser är besmittade med laster!

Otron och världsligheten
Detta är inte allt; en allmän likgiltighet för all religion smyger fram över hela landet; åtminstone över denna ofantliga huvudstad. Fråga de som gör husbesök från dörr till dörr bland vår tätt hopade befolkning och de skall säga dig, att aldrig förut under deras livstid var antalet av dem som nyttjade nådemedlen, så ringa som nu. Den ena gatan efter den andra i denna stad har knappast mer än en enda person som regelmässigt hör ordets predikan. Sabbaten är för miljoner inte längre en dag för gudsdyrkan. Hur anstränger man sig inte för att röva ifrån oss sabbatsdagen; att degradera den till en vanlig arbetsdag och att göra arbetaren till en slav. I dag behandlas Guds uppenbarelse med likgiltighet eller också talar man därom som om den inte förtjänte någon vördnad eller aktning. Otron har undergrävt det sociala livets grundvalar. Värst av allt - jag får inte hålla tillbaka denna anklagelse - många av Kristi predikanter är inga trospredikanter alls, utan otrons befrämjare. Den moderna predikstolen har lärt människan att bli otrogen. Vilken Guds sanning finns väl som inte har blivit tvivIad på av de andliga, ifrågasatt av teologie doktorer och omsider förkastad av den "moderna åskådningens" präster?

Det finns ingenting varpå en viss skola av predikanter, inte har utspottat sin skepticism. Otrosrönen i Tyskland återupprepas här! Bland dem som ordineras till predikanter av Kristi evangelium finns många som inte predikar tro utan tvivel och som fördenskull snarare är djävulens, än Herrens tjänare. Tro inte att jag härmed åsyftar Englands kyrka. Trots all min motvilja mot en statskyrka, är jag inte så orättvis att jag döljer min tro, att det nu för tiden inom Episkopalkyrkan finns mindre otro än bland vissa dissenters! I själva verket är det så att frikyrkligheten allt igenom fräts sönder av fördold Unitarism som är mindre tolerabel än den egentliga unitarismen. Evangeliums grundläror blir så ofta anfallna, att det är nödvändigt, innan man går över tröskeln till många kapell, att ställa frågan: "Skall jag få höra evangelium här i dag eller skall jag då jag går härifrån knappast veta om bibeln är inspirerad eller inte? Skall man inte förmå mig att tvivIa på försoningen av den helige Andes verk, själens odödlighet, de ondas straff eller Kristi gudom?"

Jag vet, att jag kommer att väcka upp ett getingbo genom dessa ärliga tillrättavisningar, men jag kan inte hjälpa det. Jag är nedtyngd och bedrövad över religionens ställning - en pestsjukdom i luften - ingen enda sanning är skyddad för dess förtorkande smitta. Inga tecken kan vara mer oroväckande än den växande otron och världsligheten som visar sig ibland dem som själva kallar sig kristna. Har denna nation verkligen satt sig i sinnet att bortkasta all gudsfruktan och skriftens läror, för att i stället följa sofisternas tomma inbillningar och de storas moderna dårskaper? Skall vi än en gång få skåda otro och prunkande synd vandra hand i hand? Om så är; finns det några bland oss som ämnar ta sig an vår sorgliga liknelse och tala så tydligt vi kan till försvar för sanning och helighet, vi må sedan såra eller behaga. Må det vara vårt åliggande att fortfarande frambära Guds lags åskdunder och ljudligt som med trumpetstämma förkunna Jesu evangelium, utan att rabattera ett enda jota av vår fasta tro på Guds uppenbareIse, eller ge efter för synden och pruta på sanningen, även om vi skulle befara, att detta folks hjärtan förstockas, deras öron blir tilltäppta och deras ögon förblindade. Om det så måste vara skall min själ gråta i hemlighet, men inte desto mindre; O Herre, här är jag, sänd mig! Var vid gott mod, o mitt hjärta, ty de trogna har försvunnit från människorna! Andra röster skall ropa högljutt och inte hålla tillbaka, om måhända vårt land måtte renas från dess nuvarande besmittelse.

Låt omvända er!
Lyssna ännu en gång, medan jag tillämpar mitt ämne på er personligen. Har inte detta ord en personlig betydelse på några bland er? Vissa ibland er har hört evangelium enkelt och ärligt förkunnat och likväl har ni aldrig omfattat det; är ni inte under inflytande av en smygande likgiltighet? Håller inte era hjärtan på att förvandlas till stenar? Måhända bekänner ni er själva som troende; ändock känner ni inte dess kraft; vad betyder detta? Om ni inte är ett bedjande folk; inte heller ett heligt folk men ändock ett bekännande folk; besinna då vilken fasansfull dom som väntar er! Skall min predikotjänst bli en dödens lukt för er? Det må vara att min röst börjar bli enformig och det jag säger förefaller som alldagligt; men får detta väl vara en orsak att ni förkastar Kristus och hans frälsning, förkastar hans ords kraft, förkastar den helighet, han vill verka inom er? Ack, inte skall det vara så? Vill ni dö? Dyre åhörare, jag skulle inte vilja möta en enda av er på domens dag och veta med mig, att min predikan har verkat större blindhet hos er än den ni förut hade. O, låt omvända er! Vänd om, vänd om, varför vill ni dö? Måtte Gud i sin gränslösa barmhärtighet tala till er och förmå er att tro på Jesus nu, så att det inte må drabba er som profeten har talat: "Se, ni föraktare, häpna och gå under."

Hör nu innan jag slutar, den ljuva viskning som avslutar Jesaja sjätte kapitel. Trots allt det förfärliga verk Jesaja hade att utföra, blev han inte lämnad utan tröst; Herren sade till honom: "När bara en tiondel är kvar i det." Ni vet hur profeten ropat: "Om HERREN Sebaot inte hade lämnat kvar en liten återstod åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra." Herren har sin helgade tionde och denna vill han inte mista. Trädet har mist sina löv, ty vintern är inne; men ändock lever det och saven skall börja flöda igen, ty dess livsämne finns därinne! Trädet är fällt av yxan, men gråt inga misströstande tårar, det skall åter bära skott, eftersom livet finns kvar. På samma sätt måste kyrkan leva, sanningen måste segra, renheten måste övervinna, Kristus måste regera!

Se, han kommer med skyarna och varje öga skall se honom! Förkasta i dag Kristus om ni vill; ni som tycker er själva vara så utomordentligt visa, men det finns ett folk som älskar honom, ett fördolt folk som hänger fast vid honom och då han kommer som han måste komma inom kort, skall de hälsa honom välkommen och ta del i hans härlighet. Men ni som förkastar honom i dag, hur kommer ni att bestå när han uppenbaras? Vart kommer ni att fly? Ni skall be till kullarna att de må täcka er, men de skall inte lyda er. Ni skall be hällebergen gömma er, men de skall inte låta er få en enda håla till skydd. Var visa nu och stå inte längre emot er Herre. "Ge Sonen hyllningskyss, så att han ej blir vred och ni går under på er väg, ty snart kan hans vrede upptändas. Saliga är alla som flyr till honom." Måtte ni och jag och vi alla tillhöra detta välsignade antal. Amen, amen.

---

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.

<< Tillbaka

© minfrid.se | Minfrid startsida | Om | Kontakt e-post