Jesu fullhet - de heligas skattkammare
Predikan av C.H Spurgeon 1869
Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Joh. 1: 16
Foto: Marja Flick-Buijs - Holland
Dessa är inte Johannes döparens ord som en ytlig läsare kan tro, utan de skrevs av evangelisten Johannes. Föregående vers är en mening som inkastats och förorsakar ett tillfälligt avbrott. Utelämnar vi den versen så kan vi läsa som följer: "Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd."
Jesus Kristus dubbla fullhet av nåd och sanning
I denna mer begränsade mening, när den står i sitt sammanhang, tycks texten visa oss att när Jesus var här på jorden, fanns där en gudomlighet i hans person och karaktär som hans apostlar och lärjungar tydligen såg och förnam i honom och i hans lära; en fullhet av nåd och sanning. Vidare att denna nåd och sanning var mäktig av gudomlig påverkan, så att lärjungarna fick del därav och människorna fick kunskap om, att de hade varit med Jesus och lärt av honom. Synnerligen var detta fallet med apostlarna som till fullo tillägnade sig Jesu liv och kraft och sedan Mästaren tagits ifrån dem, fortsatte de att uppenbara för världen, evangeliums nåd och sanning som överlämnats till dem.
Men detta bibelställe begränsas inte till denna trånga innebörd, utan det har en mer vittomfattande och en vida djupare mening. Det avser Herren Jesus hela karaktär och verk och då vi skådar bortom hans jordiska liv, så ser vi hans korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd, hans sittande på Guds högra sida och hans andra tillkommelse. Då vi skådar honom som vår i allt tillräcklige Frälsare, ser vi i dag hans härlighet som den enfödde Sonens härlighet, full av nåd och sanning; och vi, det är alla heliga i alla tider, både i det förflutna och i det kommande, vi får ta emot hans fullhet av överflödande nåd.
I. Vid behandlingen av denna text skall jag först påminna er den härlige person, om vilken det här talas. Andra personer nämns i versen, men de är jämförelsevis obetydliga. "Vi alla" nämns som mottagare; vi innehar den ringaste platsen, men den enda tronen (och detta är en utomordentligt härlig tron) är förbehållen åt honom och betecknad med ordet "Hans". "Av Hans fullhet har vi alla fått." Vi vet att detta är ingen annan än den upphöjde person som Johannes kallar "Ordet" eller Guds tal så kallat, eftersom Gud i naturen har uppenbarat sig och man kan säga utan ord och otydligt, men i sin Son har han uppenbarat sig som människa och avslöjar sina inre tankar, genom ett tydligt och förståeligt tal. Jesus är för Fadern vad talet är för oss; han uttrycker Faderns tankar och uppenbarar Faderns hjärta. Den som har sett Kristus har sett Fadern. "Vill du att jag skall se dig?" sade Sokrates, "så tala", för talet uppenbarar människan. Vill du se Gud? Lyssna då till Jesus då han är Guds ord som uppenbarar gudomens hjärta.
Men för att vi inte må föreställa oss att Jesus endast är blott ett uttryck, ett ord uttalat och förglömt, är aposteln synnerligen angelägen om att vi skall veta, att Jesus är en verklig och sann person och därför säger han oss, att det gudomliga Ordet, av vilkens fullhet vi har fått, är sann Gud. Inget språk kan vara tydligare. Han tillskriver honom evigheten som endast tillhör Gud: "I begynnelsen var Ordet." Han fordrar tydligt gudomlighet för Honom: "Ordet var Gud." Han tillskriver honom Guds verk: "Utan honom har inget blivit till, som är till." Han tillskriver honom själv-existens, vilket är det väsentliga kännetecknet för Gud. "I honom var liv." Han fordrar för honom en natur som är karaktäristisk för Gud: "Gud är ljus och att inget mörker finns i honom." Och Ordet är: "det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen." Ingen författare kunde vara mer tydlig i sina yttranden och bortom allt tvivel framställer han den välsignades gudom, av vilken vi alla måste ta emot, om vi skall vinna evig salighet.
Människan Jesus
Men likväl försummar inte Johannes att även framhålla
Jesus som människa. Han säger: "Ordet blev kött" -
inte blott intog mandom utan blev gjord. Inte blott med avseende på sin
högre människa eller själ, utan en människa till
köttet. Vår Herre var inte en skenbild, utan en om vilken
Johannes i sin epistel säger, att de kunde vidröra och beröra. "Ordet
bodde bland oss." Han tältade ibland människors barn;
timmermannens skjul var hans tillhåll och senare under sin levnad
höll han om nätterna till i bergens grottor. Han bodde bland
syndare och lidande; bland sörjande och dödliga och fullbordade
sin vistelse ibland oss med att vara lydig intill döden, ja intill
korsets död: Se då, mina älskade bröder, var Gud
har förvarat fullheten av sin nåd. Det är i en person
så härlig, att himmel och jord bävar vid hans majestätiska
närvaro och likväl i en person så ringa, att han inte
skäms att kalla oss bröder.
Men för att vi inte i något avseende skulle sätta en annan person i jämförelse med den oförliknelige Kristus, fortsätter aposteln genom hela kapitlet med varningar och förnekanden för alla andra. Han utestänger änglar, keruber och serafer genom att säga: "Utan honom har inget blivit till, som är till." Vid världens skapande har ingen tjänsteande biträtt så mycket som med ett finger. Änglar kunde sjunga över vad Jesus skapat, men som alltings skapare står han ensam. Längre fram skyddar aposteln stegen till tronen emot Johannes och praktiskt taget emot alla andra vittnen rörande Messias; låt vara att bland dem som är födda av kvinnor, var ingen större än Johannes döparen, ännu; "han var inte Ljuset". Stjärnorna måste dölja sin glans, då solen skiner; Johannes måste förminskas och Kristus måste tillväxa.
Ja, det var en som alla judar vördade och vars namn står förenat med Lammets, i himlens segersång. De sjöng om Mose, Guds och Lammets tjänare. Men även han är utesluten från äran i denna text, "ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus." Mose måste sitta ned vid foten av tronen med stentavlorna i sina händer, men Jesus sitter på tronen och sträcker ut silverspiran mot sitt folk och för att inte det skulle finnas kvar någon förmodan, att någon annan ännu inte nämnd person, skulle tillskansa sig den platsen tillägger aposteln: "Ingen har någonsin sett Fadern." De bästa och heligaste har inte kunnat se in i denna fullkomliga härlighet, men Ordet har inte blott sett Fadern, utan uppenbarat honom för oss.
Texten är som ett Tabor för oss och medan vi vid dess betraktande, först ser Mose och Elia och alla de heliga med Herren Jesus ta emot av hans fullhet, så ser vi likväl dessa försvinna för våra sinnen och vår ande ser "ingen, utom Jesus allena." Skådar man in i texten, så känner man som Johannes, när dörren till himlen var öppen för honom och han skådade in. Han säger: "Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg." Han såg annat efteråt, men det första som fängslade hans öga och fyllde hans sinne, var Lammet mitt i tronen! Bröder, det anstår oss som Ordets förkunnare, att ständigt tänka högt om Jesus och låta honom vara det första och sista och allt i alla i våra predikningar och det anstår alla troende, antingen de har att framhålla frälsningen eller inte, att upphöja Jesus och kröna honom med många kronor. Ge honom era bästa tankar, ord och känslor, ty han är den som uppfyller allt och till vilken allt, bör bringa sin hyllning.
Jesus Kristus överflödar av fri nåd
II. För det andra finns här i texten två dyrbara evangeliska sanningar. Den första säger oss, att i denne härlige person Jesus finns all fullhet och den andra, vilken utan den första skulle skänka ringa tröst, att all denna fullhet av nåd tas emot av hans heliga så att alla de erhåller av honom, allt de har som är nådefullt och sanningsenligt.
1. Betrakta först huvudsanningen, att all nåd är bevarad i Kristus Jesus. "Hans fullhet", säger texten. O, vilket ord, "Hans fullhet!" Hade jag ingen annan text att predika över till dess all predikan skulle upphöra, så vore denna tillräcklig. Hans fullhet! Ack bröder, här finns en fullhet, som inte kan mätas till sin längd, djup eller bredd, ty den är uppfylld av all Guds fullhet. "I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt." Den fullhet om vilken texten synnerligen talar, är hans dubbla fullhet av nåd och sanning. Det finns i Jesus Kristus en fullhet av inneboende nåd, ty det är hans natur att överflöda av fri nåd till arma människobarn.
Det var en fullhet av nåd i Honom som gjorde att han ingick i det eviga förbundet och åtog sig att bli vår försvarare. Det var en fullhet av kärlek och nåd som uppehöll honom vid uppfyllandet av sin förpliktelse som vår store ställföreträdare och det är denna fullhet av nåd som driver honom till att fortsätta sitt verk, sägande: "För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro." I Kristus finns en nådens fullhet att delge oss och till denna avser texten en fullhet av förlåtande nåd, så att ingen synd någonsin kan övergå hans förmåga att förlåta. En fullhet av rättfärdiggörande nåd så att han rättfärdiggör de ogudaktiga, en fullhet av omvändande nåd, så att han kallar till sig vem han behagar, en fullhet av levandegörande nåd, ty "han ger liv åt vilka han vilI". Här är en fullhet av renande nåd, ty hans blod renar från alla synder och en fullhet av tröstande nåd, av uppehållande nåd, av tillfredsställande nåd, av vederkvickande nåd - Jesus har en fullhet, hur man än betraktar honom och vad man än behöver.
Gränslös nåd
Han är aldrig begränsad i någon gåva eller nåd,
utan alltid full därav. Denna fullhet har vi nu inte tid att återge.
Drick av den, fördjupa dig i den och du skall få känna
mer av den än jag någonsin kan säga dig. Detta kan jag
likväl säga: denna fullhet som bor i Kristus, är enligt
vad texten tydligt visar en varaktig fullhet, ty märk, "vi
alla", säger han, "har fått" och likväl
kallar han den en "fullhet". Det var en fullhet innan någon
syndare kom dit för att få förlåtelse, innan en
enda av de heliga hade lärt att dricka av floden, vars strömmar
fröjdar församlingen och nu efter det tusental, ja myriader
av återlösta heliga har druckit av dess livgivande ström, är
den lika överflödande som någonsin.
Vi brukar säga, att om ett barn tar en kopp full av vatten ur havet, så är det lika fullt som förut, men detta är inte bokstavligen sant, ty det måste bli lika mycket mindre vatten i oceanen; men det är fullkomligt sant om Kristus, att då vi inte blott har tagit en kopp full - ty våra behov är för stora för att tillfredsställas med så lite - då vi har tagit en ocean full av nåd - och vi behöver så mycket för att föra oss till himlen - så är det faktiskt lika mycket kvar. Fastän vi i har tagit ut från hans skattkammare av kärlek i sådant gränslöst mått att vi inte kan förstå detta, så finns där likväl lika mycket barmhärtighet och nåd i Kristus som det fanns förut och det finns ännu kvar en fullhet, sedan alla de heliga har fått del av den.
Broder, det är en fullhet av sanning såväl som av nåd i Herren; det vill säga att allt som Kristus säger är inte endast sant, utan obestridligen sant, inte blott sant i en betydelse, utan sant i all betydelse; sant till bokstaven och till punkt och pricka; sant idag och sant i morgon och sant i evighet; sant för en helig och sant för alla heliga; sant för en tid och sant för alla tider. Det finns en välsignad tonvikt av gudomlig verklighet i Kristus Jesus. Varje ord han talar är ett Guds påbud; varje lära han förkunnar är klar som den stora vita tronen. I honom finns ingen tillsats av oriktigheter. "Aldrig har någon människa talat som han", eftersom hans lära är som olegerat guld. All den lära som han uppenbarar, är så ren och himmelsk som daggen från skyarna. Bröder, det finns en ständig fullhet av sanning i Kristus! Efter att ni har hört den i femtio år, skall ni se mer av dess fullhet än ni gjorde från början.
Andra sanningar tröttar örat. Jag vågar trotsa vem som helst, för att hålla samman en stor församling, år efter år, som hade något annat ämne än Kristus Jesus! Han kunde väl göra det för någon tid och han kunde tjusa örat med vetenskapliga upptäckter eller med poetisk skönhet och hans vältalighet kunde vara av så hög art, att han kunde dra skaror som hade kliande öron, men de skulle efter hand vända sig bort och säga: "Jag orkar inte uthärda detta längre. Nu vet vi allt." All musik utom den himmelska, blir tröttande; men o, om sångaren endast slår på den himmelska harpan, fastän han ständigt håller sina fingrar på dess gyllene strängar och är tölpig och oskicklig på ett så gudomligt instrument, likväl skall melodin om Jesu namn och den ljuva harmonin i alla hans gärningar och egenskaper, fängsla åhörarnas öron och genomtränga deras hjärtan som inget annat förmår göra. Ämnet om Jesu kärlek är outtömligt och fastän predikanter har behandlat det i århundrade efter årundrade, är det ännu fullt av friskhet och rikedom.
Alla har fått
2. Den andra sanningen är, att alla de heliga har av
nåd fått av Kristi hela fullhet. Inte blott en helig
har erhållit nåd av återlösaren, utan alla. "Av
hans fullhet har vi alla fått." Och de har inte endast erhållit
en del av nådegåvor av Jesus; utan allt vad de någonsin
haft, har de tagit emot av honom. Det skulle vara en underbar syn om
vi kunde se, passera oss förbi, den långa raden av utvalda,
stora och små, de heliga apostlarnas skara, martyrernas ädla
armé och
hela hären av de en gång sörjande, men nu jublande och
frälsta. Där går de! Jag tycker mig se dem alla i sina
vita kläder bärandes på segerpalmer. Men om man kunde
hejda denna procession, skulle man inte på något ställe
upptäcka en enda som gör anspråk på att ha lyckats
få nåd, från någon annan källa än Kristus;
inte heller skall någon av dem säga: "Jag tackar Kristus
för den första nåd jag erhöll, men sedan har jag
fått den från annat håll." Nej, deras gemensamma
vittnesbörd är: "av hans fullhet har vi alla fått." Mitt
inre öga skådar processionen, då den stannar inför
Lammets tron och alla ropar tillsammans: "Av hans fullhet har vi
alla fått." Vilka vi än är och hur väl vi än
har tjänat vår Herre. Vilket anseende vi än har vunnit
och hur än han har hjälpt oss att fullborda loppet och vinna
priset, så skall han likväl alltid ha äran. "Non
nobis Domine!” Inte till oss, inte till oss, utan till ditt namn
skall allt äras!
Vilken härlig sanning som då ligger framför oss i att alla de heliga i alla tider har varit just vad ni och jag är nu, om vi vill bli frälsta - nämligen mottagare. Inte en enda av dem förde något med sig till Kristus, utan tog emot allt av honom. Om de nu kastar sina kronor inför hans fötter så hade de först fått dessa kronor av honom. Han har själv försett dem med deras bröllopskläder. De heligas hela levnadslopp är att vara mottaglig. Ingen av dem talar om vad de gett; ingen säger något om sitt eget goda, men alla och utan undantag intygar att de alla var mottagare av Jesu fullhet. Ack, men detta kastar smuts i ansiktet på all mänsklig förtjänst! Vad? Finns det inte en enda helig som har något litet av sitt eget? Inte en av den stora skaran som kunde förse sig själv med det behövliga? Nej, inte en enda! Förlitade sig ingen på lagens verk? Nej, de vände sig alla till Jesus och hans nåd och ingen vände sig till Mose och lagen. Förlitade sig ingen på präster och jordisk smörjelse? Böjde sig ingen inför heliga biktfäder och tog emot deras syndaförlåtelse? Det finns inte ett ord om sådan dårskap! Inte heller något om anrop av hädangångna helgon, utan alla de frälsta har tagit emot frälsningen direkt från "hans fullhet" som uppfyller allt i alla.
Jag bör inte lämna denna andra lärosats utan att anmärka, att dessa mottagliga, var för sig, tog emot i rikligt överflöd. De fick rikedom och fullhet och de tog emot rikligt som antyds i orden "nåd och åter nåd", vilka ord är svåra att förstå till följd av den vittomfattande betydelsen däri, ty de kan översättas på många sätt och med samma riktighet. Menas det inte just så? Liksom Simson slog så många filisteer, att han ropade "hög på hög", har vår Herre gett sitt folk nåd i sådant mått, att de har nåd på nåd i överflöd. De har tagit emot av honom ett sådant överflöd, en sådan fullkomlighet av nåd och sanning, att liksom den gamla fabeln; berget Pelion ställdes på Ossa av jättarna för att göra en stege till himmelen, så har vår store Frälsare ställt berg av nåd på berg av nåd, för att på dem som på en ofantlig trappa, hans utvalda må stiga upp till Guds tron. Men det finns inte ett enda steg till himmelen som består av något annat än nåd; allt kommer av hans fullhet.
Tomhet, mottagande och upptäckten, att allt är av nåd
III. Vi går till den tredje punkten och betraktar tre erfarenheter, som antyds i texten. Först, mina älskade i Herren, är det ovillkorligen nödvändigt, att om vi skall ta emot Kristi fullhet, måste vi erfara vår egen tomhet. Alla de heliga tog emot av Kristus, men inga kärl kan ta emot mer än vad måttet av deras tomhet medger. Ju fullare kärlet är, desto mindre kan det ta emot och ju mer tomt det är, desto större utrymme finns det att fylla. Detta är en svår läxa för den mänskliga naturen, ty vi tror mycket på oss själva. Du säger: "Jag är rik och har nog och behöver inget." Vi lär detta från vår moder och upprepar det så ofta att vi tror på det och vi berömmer oss dagligen som farisen och säger: "Gud, jag tackar dig, att jag inte är som andra människor." Farisen kunde inte se några agnar i sitt vete, medan däremot nåden lär oss att likna publikanen som inte såg något vete i sina agnar, utan endast sade: "Gud, var nådig mot mig, syndare."
Det är svårt att gå ned för självkännedomens stege. Vi ger motvilligt upp vår smickrande åsikt om oss själva. Vi har svårt att tömmas på tanken av vår egen medfödda värdighet och om Herren slår ut den på marken, så håller vi likväl fast vid vår egen medärvda styrka. Om vi inte äger någon förtjänst så förväntar vi oss att få den efter hand och vi spinner ihop våra fattiga föresatser som spindeln spinner sin väv och vårt verk blir lika skralt som hans. Och om tanken på vår egen kraft rövas bort ifrån oss, så vänder vi oss till vår självrättfärdighet, genom att försöka intala oss själva att vi inte är ansvariga eller så innesluter vi oss i förtvivlans slott och säger att vi kan inte hjälpa detta och skyller argt vårt elände på ödet. Det är svårt att få människan bort från självrättfärdighetens klippa. Han är som Theseus i mytologin så fastgjord vid den stora klippan självtillit som ligger så nära helvetets port, att en starkare än Herkules behövs för att rycka henne därifrån; och även en sådan befriare måste slita bort henne och lämna huden kvar.
Då Herren kommer och förmår syndaren att ställa sig inför hans skrank med vädjan: "Herre, jag är skuldbelastad", då är han färdig att ta emot Kristi förtjänst, eftersom han är tom på sitt eget. Hör honom säga: "O, Herre, jag ville gärna ångra mig och tro, men jag förmår det inte, bli du min Hjälpare." Människans egen kraft har försvunnit och därmed hennes hårda hjärta. Hon erkänner att hon avsiktligt och ondskefullt har syndat och nu ingjuter Herren sin nåd och barmhärtighet. Herren undanhåller sin nåd för dem som är uppfyllda, men han är alltid färdig att ge till dem som är tomma. Han undanhåller aldrig dem något som känner sina behov. Vi måste sålunda vara tomma på det egna, om vi skall åtnjuta Kristi fullhet.
Ett personligt mottagande
Men den som känner sin egen tomhet är inte därmed frälst.
Den människa som känner att hon har feber är inte därmed
botad. Den som vet sig vara dömd till döden, är inte på grund
av detta benådad. Det är förskräckligt att stanna
upp med endast syndakänslan - vi måste gå över
till den andra erfarenheten - ett personligt mottagande
av Kristus Jesus. Här skall jag framställa frågan till var och en av er
mina åhörare, synnerligen till Kristi bekännare: "Har
ni tagit emot av Kristi fullhet?" Jag frågar inte om ni är
församlingsmedlemmar. Vi vet ledsamt nog, att det är en sak
att vara en sådan och något helt annat att ta emot Kristus.
Jag frågar inte om ni går till nattvarden. Ack, att ta emot
bröd och vin är helt annat, än att leva av Jesu Kristi
kött och blod. Det ena är en naturlig handling som även
Judas, vilken en djävul kunde ha utfört, men den andra är
en andlig handling som är möjlig endast för andliga människar. "O",
säger du, sätt inte målet för högt för
oss." Nej, de gör jag inte. Jag sätter det lägsta
mål som kan bevisa själens frälsning - har ni tagit emot
Kristus?
Jag önskar fästa er uppmärksamhet den underbara enkelheten i den handling, genom vilken frälsningen erhålls av alla de heliga. Det är genom att ta emot. Det är mycket lätt att ta emot något. Det finns femtio olika saker som ni och jag inte kan göra, men mina älskade vänner, ni kan utan tvivel ta emot ett guldmynt, eller hur? Det finns ingen här så oförmögen, att han inte kunde ta emot det. Var och en tycks ha en förmåga att ta emot i mängd. Besinna då, att frälsning består i att endast ta emot. Där finns en tiggares hand; om det gäller att skriva ett vackert brev så kan han inte göra det, men han kan säkerligen ta emot en gåva. Försök det; och tiggaren skall snart visa dig det. Se åter på den handen, ser ni inte att den är giktsjuk? Den skakar och darrar. Men o, den kan likväl ta emot. Mången giktsjuk hand har tagit emot en juvel. Men du säger, att du ser att handen är dessutom svart, smutsig och full av sår. Spetälskan sitter inunder och kan inte på något sätt som vi känner till tas bort, men likväl kan han ta emot. De heliga kommer alla för att bli heliga och förbli heliga, genom att göra just det som denna stackars svarta, spetälska, darrande hand kan göra. All sin nåd har den fått genom att ta emot den.
Så, mina älskade åhörare, jag sätter inte fram något högt mål att uppnå, fastän jag visserligen ställer fram ett mycket säkert och nödvändigt mål. Har du tagit emot av Kristi fullhet? Kom du med tomma händer för att ta emot Jesus Kristus som ditt allt? Jag vet vad du gjorde först. Du höll på att samla ihop lysande högar av din egen dygd och ansåg dem lika mycket som guld, men du erfar att ditt bemödande tjänade inget till, att du kom slutligen tomhänt och sade: "Min älskade Frälsare, ge mig dig själv, så att det blir slut med all egen dygd. Jag förkastar all förtjänst och alla egna verk och gärningar och tar emot dig till att bli allt för mig." Om det är så, min vän, då är du frälst, ty kännetecknet på en helig är mottagandet av Kristus.
Allt är av nåd
Jag sade att det fanns tre erfarenheter: den första var tomhet,
den andra var att ta emot och den tredje är den välsignade
erfarenheten att vi upptäcker att allt vad
vi tar emot är av
nåd. Betrakta de sista orden, "nåd och åter
nåd",
vilka kan läsas: "nåd på grund av nåd." Det
vill säga att den enda orsak, varför vi får nåd, är
nåden. Nåden är sin egen orsak. Den är självskapande.
Gud visar barmhärtighet mot vem Han visar barmhärtighet. Han är
nådig eftersom han är nådig, och han ger människor
nåd, inte för att de förtjänar den, eller ber om
den, utan för att han är nådig och behagar välsigna
dem. Jag hoppas att ni alla, mina älskade bröder, har erfarit
detta. Känner ni er egen tomhet och Kristi fullhet så är
jag säker på, att ni i någon mån känner till
läran om nåden och jag önskar att ni må fortsätta
att känna den mer och mer.
Må ni även få nåd till att erhålla ännu mer nåd; nåd att göra er mottagliga för en högre grad av nåd. Ni får inte en del nåd, från Guds nåd och sedan den övriga från era egna bemödanden, utan varje steg ni går från "Staden Fördärv" upp till Jerusalems pärleportar är av nåd. Vägen till härligheten är belagd med stenar av nåd. Den vagn i vilken vi skall färdas till himmelen, är helt och hållet av nåd. Den kraft som drar den och den axel på vilken den vilar, är nåd och idel nåd. I nådeförbundet är varje bokstav nåd, nåd, nåd och intet är av mänsklig förtjänst. Och liksom nåden lade grunden, så frambringar nåden varje sten och vi sjunger:
"Den lägger i himlen sista stenen
Och väl förtjänar allt vårt lov."
Jag kan inte förstå var somliga av Herrens barn får sin lära ifrån, då de framhåller människans höga egenskaper och fria vilja. De är goda människor, men det synes mig som de nyttjade något av Asdods tal och något från Jerusalem. Då de talar, liknar deras åsikt Nebukadnessars avbild, där huvudet var av guld och fötterna av lera; två ting som inte sammansmälter med varandra. Må vi ha ett evangelium som är av samma slag som framhåller syndaren som frälst av nåd från början till slut, för att Gud måtte få all ära.
Prisa Jesus, vandra i honom för mer nåd, även för andra
IV. Vi skall så kort som möjligt tala om fyra
plikter.
1. Om vi har tagit emot av Kristus allt vad vi har,
så låt oss prisa honom. Lever vi av hans fullhet, så låt
oss upphöja och prisa hans härliga namn. Tacksamhet är
en naturlig dygd och den bör alltid finnas hos oss som en andlig
nådegåva. O, må vår tunga tala väl om honom
som gett oss allt det vi har! Det fanns en fattig man som var en tiggare,
men en god vän hade tagit hand om honom och den stackars mannen
var aldrig så lycklig som då han fick utgjuta sitt hjärta
i lovord, över sin välgörare. "Det är en älsklig
man som bor där uppe i det vita huset, vet ni vad han har gjort?
Ser ni dessa kläder? Han har gett mig dem. Jag har inte en tråd
på mig som jag inte har fått av honom. Och jag har en liten
nätt stuga där nere och den gav han mig och där får
jag bo fritt. Han låter mig vandra i sin park och säger; att
jag får ta vad jag behöver." Det var den gamle mannens
glädje att få tala om sin välgörares vänliga
godhet. Jag önskar att vi alla måtte likna honom.
Ser ni något hos mig som vittnar om sällhet och frid? Allt har kommit från Jesus. Jag är en stackars mask och har inget i mig själv att berömma mig av, men om det finns något som kan lovorda Evangelium, så har jag fått det av min älskade Herre och Mästare som har gjort mer för mig än någon tunga kan uttala. Bröder; tala mer om honom och sjung mer hans lov och pris. Har du en sånggåva, så missbruka den inte till lätta, tanklösa och ytliga sånger. Behåll din bästa röst för honom. Låt den mest intagande musiken höra honom till. Om denna världens föremål skulle kräva en ton eller två, så låt honom få det förnämsta av din harmoni. Israels döttrar, gå ut och möt er David; ty om någon av denna världen har hjälpt er, om Saul har slagit tusenden, så har denne David slagit tiotusenden. Han har övervunnit era mäktigaste fiender. Ett av de bästa sätten att prisa Jesus är genom att lita på honom än mer. Tro är ofta sammansatt lov. Ett förtröstande hjärta äger i sig själv den bästa musik. Jesus begär att bli trodd och det är ett indirekt sätt att visa sin tacksamhet, då vi litar till honom på grund av den nåd, vi har fått. Och vidare, om du vill prisa fridens furste som jag hoppas du vill, så gå och begär mer av honom. Gå till honom i dag och säg:
"Det bästa som jag arme nu
I gengäld åt dig ger,
Är att på grund av gåvor du
Mig gav, jag ber om mer."
Du kan inte göra mer för din Herre, inte heller glädja hans hjärta mer med att prisa honom, än genom att öppna din mun vidare än någonsin, för att du må ta emot mer av hans fullhet än du någonsin haft sedan du först lärde känna honom.
Vandra i Jesus
2. Den andra plikten är denna. Om vi hittills har tagit
emot av Jesu fullhet, så låt oss på nytt ta vår
tillflykt till honom. Som ni har tagit emot Jesus Kristus Herren, så vandra
i honom. Jag finner detta vara min bästa och säkraste väg
och jag förordar för er alla att dagligen leva av Kristus som
jag gjorde den första dagen jag trodde på honom. Att jag någonsin
har känt honom. Att han har uppenbarat sig för mig och i mig.
Att han har besvarat mina böner. Att han har välsignat mig
till era själars väl och gjort mig till en andlig fader för
några som nu är i himmelen, så vet jag att allt detta
har kommit från honom, ty jag har aldrig haft ett enda dugg av
egen godhet, utan allt har varit av fri nåd till följd av
hans oinskränkta vilja. Men satan säger: "Åh, men
du har aldrig känt Jesus." Nåväl; om jag aldrig
har känt honom så vet jag vad jag nu viII göra; jag vill
gå till honom med ens. Om jag aldrig har kommit till honom förut,
så vill jag skynda till honom nu. När jag nu kommer till Jesus
Kristus på detta sätt; inte som en helig utan som en syndare,
inte som en predikant, utan som en fattig och usel förbrytare, så känner
jag att min glädje återvänder till mig.
Jag skulle tycka om att alltid vara som ett litet barn och ligga vid min Frälsares kärleksbröst. Jag skulle tycka om att vara den frukt som blir kvar på grenen och på så sätt mognar och blir välsmakande. Jag skulle tycka om att bli inlåst i Kristi skafferi och aldrig leva av vad jag förut har levt, utan ständigt leva av ny nåd. Jag inbjuder dig i dag att göra detta. Har du tagit emot så kom och bli mättad på nytt; du har inte tagit emot hela Kristi fullhet ännu. Men allt som finns i Kristus är avsett för mottagande. Jesus Kristus liknar solen; han är ljusets källa, men ljuset finns där för att spridas. Han liknar molnen, vattnets förvaringsrum, men allt som finns i honom är avsett att komma ner som skurar över törstiga själar. Det finns inget i Kristus som inte var ämnat att utdelas. Han liknar Josefs sädesförrådshus i Egypten som var fulla av säd för hungriga människor.
Läser du om barmhärtigheten i Kristus? Så säg: "Den barmhärtigheten vara ämnad för behövande syndare; även jag vill ha den." Små barn tycks liksom av instinkt veta då de går till bords, att allt var ämnat för dem, därför ropar de också: "Ge mig det, och ge mig det där." Bli ni som barn på samma sätt. Om ni ser något i Kristus, hur rikt och dyrbart, hur sällsynt och utsökt som helst, så säg: "Herre, ge mig det, och ge mig det," ty allt var ämnat att skänkas bort - allt är tillhandahållet med avsikt att förse Guds folks behov. Och nu lämnar vi denna plikt, men jag hoppas inte, förrän vi har fullgjort den.
Be om mer nåd
3. Den tredje plikten är om du har tagit emot Kristus så försök
att ta emot ännu mer, ty texten säger "nåd
och åter
nåd" - det är nåd på nåd, nåd
att göra dig mottaglig för mer nåd. Om du inte är
rikare än de gamla troende under lagen och du endast har funnit
judisk nåd, så kom och be om en klarare åskådning;
om du har nåd som ett litet barn, så be om nåd att
bli en yngling och om du har vuxit till och blivit en yngling, så be
att du må bli en fader i nåden. Sträva efter det högsta
måttet av kristlig fullkomlighet. I andra saker och ting visar
vi stor lystnad, men i fråga om det som är av Gud, faller
vi snart in i en avskyvärd belåtenhet. Jag kväljs vid
att höra en troende säga: "Nåväl, om jag blott
blir frälst, så är det nog för mig; om jag blott
kommer innanför dörren till himmelen, så är jag
nöjd." Så skall du bli, min älskade broder, men
så bör du inte tala! Din plikt är att visa fram så mycket
som möjligt av Kristus till hans ära. Vad? Är du så självisk,
att om du blott kan krypa in i himmelen, så nöjer du dig med
det?
Jag skulle tycka om att bära till min Herre ett skrin fullt av juveler i min famn! Jag skulle vilja säga till honom: "Här är jag och barnen som du har gett mig." Jag skulle önska dö med den ljuva tillfredsställelsen: "Jag har utkämpat en god kamp, jag har hållit fast vid tron, därför är det undanlagt för mig, en livets krona som inte tynar bort." Sök mer nåd. Om vattnet går dig till anklarna, så vada ut i nådens fulla flod ända upp till knäna; om det går dig till knäna, så fortsätt tills det når dig till höfterna och bli inte ens då belåten. Glöm det som är bakom och nöj dig inte med mindre, än att du får lov att simma i floden, fortsätt tills du känner att du är ute på djupet och dyk sedan ned i floden och fortsätt. Förhärliga Kristus vid tanken på att det behagade Fadern, att all fullhet skulle bo i honom och gläd dig, att du har lärt dig att med alla de heliga fatta höjden och djupet av hans kärlek, som övergår all kunskap.
Uppmuntra andra
4. Den sista plikten och det sista ordet. Har du tagit emot
Kristus, så uppmuntra andra att ta emot honom. Ja, du behöver
inte gå långt för en sådan uppmuntran, ty du kan
först se till hur det står till hemma. Om Jesus Kristus har
tagit emot dig, vem är det då som han inte skulle vilja ta
emot? Om min Herre öppnade sin dörr på vid gavel för
att släppa in mig så vet jag, att han tog emot en av de eländigaste
som någonsin blev mottagen och jag kan tryggt förorda honom
för dig fattige, nödställde, bekymrade och samvetsorolige
syndare. Jag är säker på; att hade han velat förakta
dig så hade han inte tagit emot mig. Om du önskar uppmuntra
själar att komma till Jesus så tänk på vilken underbar
text denna är: "Av hans fullhet har vi alla fått."
Jag måste framställa min lilla dröm, för din själs ögon än en gång. Där finns alla de heliga, miljontals av dem och alla dessa säger dig, att de alla var mottagare. Antag nu, att du vore en tiggare. Du vet vad tiggare gör. Om de går till en dörr och får något, så gör de ett litet märke där; du och jag förstår det inte, men det betyder "ett gott hus att besöka" och den tiggare som kommer därnäst, ser det märket och knackar modigt på. Jag har nu redan gjort ett sådant märke på Kristi dörr och jag har underrättat dig om att det är ett bra hus att besöka, ty jag har prövat det. Men antag att du vore en tiggare och du träffade femtio sådana kringvandrare och de frågade dig: "Har du samma sysselsättning som vi?" "Ja, jag är en tiggare." "Nåväl", säger de, "det finns ett gott hus där borta; vi har alla varit där och de har gett oss något." "Vad, har de gett er alla?" "Ja, vi fick något, var och en av oss." "Fick han därborta även något, han som ser så illa ut?" "Ja, även han fick något." "Och fick ni allesammans?" "Ja." "Då skall jag skynda mig iväg så fort jag kan och knacka på för att få något härnäst."
Naturligtvis vet var och en att det rätta stället att besöka, är där ingen har blivit bortvisad. Och sedan världens början har aldrig någon syndare som allvarligt sökte och begärde nåd genom tron på Jesu dyra blod, blivit bortvisad. Sedan Adam drevs ur Eden, har aldrig någon syndare, vem det vara månde, som kommit med barnslig förtröstan på Jesu Kristi blod och rättfärdighet, blivit bortkastad av Gud. Om nu alla har mottagit och alla mottagit av hans fullhet, varför då inte även du?
En sak till; måhända säger du: "Kanske skall Herren ändra sitt beteende och förkasta mig." Låt mig då säga dig, att han har förpliktat sig själv på att han inte skall göra det; jämte alla dem som tagit emot av hans händer, finns här ett löfte givet: "Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut." Han kan inte kasta ut dig, ty han har sagt att han inte gör det och de orden "aldrig någonsin" är som kerubims flammande svärd som vändes åt alla håll; inte för att hålla dig borta från livets träd, utan för att avvärja alla dina farhågor och tvivel. Märk, "skall jag aldrig någonsin kasta ut." Om då någon säger: "Men jag är för gammal", så är detta inget skäl för att du blir bortkastad, ty Kristus har sagt: "Den som kommer, skall jag aldrig någonsin kasta ut." Men jag har syndat gränslöst; jag har gått till det yttersta i det onda; jag är en förtappad syndare; ingen kan säga något nog så dåligt om mig." Jag bryr mig inte om vad du är; han kan inte kasta ut dig, ty han har sagt "aldrig någonsin", det är på inget vis, på inga villkor och under inga omständigheter!
Kommer du till Kristus, så skall väl himmel och jord förgås och den blå skyn sammanvecklas som en föråldrad klädnad och stjärnorna faller ned som löven om hösten och solen vändas i mörker och månen i blod; men aldrig skall en bedjande, förtröstande syndare bortkastas från Guds närvaro. O, kom du syndige, du fattige, du värdelöse, kom och var välkommen. Hör hur silvertrumpeten ljuder. "Kom och välkommen! Kom och välkommen! Kom och välkommen!" Kom till Jesu dyra sår och dölj dig. Kom till källan, fylld med blod och rena dig där. Kom till Jesu hjärta genom att förtrösta på honom och bli frälst nu och för evigt. Må Gud välsigna dig och var och en i detta stora församlingshus i dag. Må han välsigna var och en av er unga kvinnor där uppe och er unga män här nere och er främlingar som står packade i gångarna; må var och en av oss kunna säga: "Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd." Herren välsigne er. Amen.
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.
